Jag sa ju att det skulle bli en bra dag. Faktum är att den här dagen just har blivit historisk. Den här dagen har jag för första gången i mitt liv sprungit en mil. Tio kilometer. I sträck. Det tog mig exakt en timme, och var en mental prestation som saknar motstycke.Jag är så in i helvete stolt över mig själv så du anar inte!
I och med min prestation ikväll har jag även uppnått mitt första delmål med min träning. Känslan av att ha nått mitt mål och nu kunna sätta upp ett nytt är fullkomligt underbar. Allt är möjligt, så är det bara. Sen kan alla kommunalskolade 40-talister och deras präglade avkommor komma gnällandes med att allt inte alls är möjligt. Att man inte alls kan bli miljonär över en natt. Att man inte alls kan åka till månen i en plastpåse. Att man inte alls kan få drömjobbet, det perfekta förhållandet, fred på jorden eller stoppa den globala uppvärmningen. Men allvarligt talat... vad fan vet de om det? Det är ju inte direkt så att de verkligen har försökt, eller?!
Jag har sprungit en mil. Allt är möjligt, punkt slut.
(torkar svetten ur pannan och återgår till normal andhämtning)
Nå, hur var den då... den där milen? Inte speciellt farligt fysiskt, men mentalt... oj, oj, oj. Efter en halvtimme var jag uttråkad. Efter 40 minuter ville jag inget annat än dra ner tempot och gå resten av tiden. Inte för att det var jobbigt, utan för att det var så löjligt tråkigt att springa. Jag vågar inte ens börja att ta upp allt jag matade min hjärna med för att få den att övertala benen att fortsätta springa. Men det är bara att inse: Det sitter i huvudet. Som alltid.
Och eftersom mina begränsningar och möjligheter sitter i mitt eget huvud, så kan jag själv välja att göra något åt det. Bara jag vill och vågar. Så, ursäkta språket... men nu jävlar ska det börja hända saker!
Ett mål avklarat...då är det bara att ta itu med nästa: styrketräningen.. ;)
SvaraRaderaOch du, jag är så j**** stolt över Dig!
Helt klart en milstolpe.
SvaraRaderaMen som redan har påpekats ovan så ser du lite klen ut fortfarande. (fritt tolkat) =D
Tommy, jag tackar å det allra ödmjukaste för att jag nu kommer att få massa skit för min kommentar!! :)
SvaraRaderaSnyggt jobbat! En eloge, jag skulle själv aldrig i livet sätta igång och springa även om jag kan tänka mig promenera i tid och otid.
SvaraRaderaOch visst har du rätt. Allt går att genomföra.
Lite måste det att sitta i benen också?
SvaraRaderaDet är hjärnan som bestämmer huruvida benen ska springa eller inte. Om inte benen orkar, så är det upp till hjärnan att besluta om eventuell träning så att benen klarar av det hjärnan vill.
SvaraRaderaDet jag har innanför pannbenet är ju trots allt det enda beslutsfattande organet i kroppen. Att skylla på benen känns lite som att gnälla över en punktering på cykeln. Går det att fixa? Ja. Gört! ;)
Kanon! Bara att gratulera.
SvaraRaderaNär jag inte sprungit på ett tag så går det fortare att hitta tillbaka till konditionen än till muskelmassan i benen. Andningen går lätt, men benen är tunga som bly. Hur har det varit för dig?
Jepp, benen tappar mest när jag inte sprungit på ett tag. Men jag är ju så gudomligt bra tränad sedan barnsben, så jag lider inte så mycket av det faktiskt. ;)
SvaraRadera