När jag var yngre hade jag inte en aning om vad jag ville bli när jag blev stor. Det enda jag verkligen brann för var att teckna, men det fick man ju klart för sig hyfsat tidigt, att "det var minsann inget man kunde jobba med". Möjligen via något arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprojekt som lekfarbror på Kyrkans Barntimme, men som ett riktigt jobb? No way.
I nian hamnade jag hos en sadistisk SYO som puttade in mig på den naturvetenskaplig linjen när jag, rådvill och vettskrämd, skulle fatta mitt första beslut kring min stundande framtid. "Klart du ska gå natur, då kan man bli allting!".
Tack så in i helvete mycket för den du, SYO-jävel.
Men jag lyckades så småningom med knapp psykbrytsmarginal ta mig igenom gymnasiet efter att ha bytt till samhäll efter ett ångestladdat år på natur. Efter det vägrade jag konsekvent att söka in till högskolan, vilket tveklöst blev min räddning. Jag var nämligen inte bara skoltrött. Jag var skolbesviken och skolförbannad också. För hur många liv har inte förstörts pga av inskränkt och oengagerad skolpersonal som är mer intresserad av att fylla elevkvoter än att faktiskt ta reda på vad eleverna egentligen behöver, eller kanske ännu viktigare, vad de brinner för? Alltför många skulle jag säga.
Och såhär i efterhand känns det lite smått tragiskt att det aldrig var någon som frågade vad jag ville göra. Vad jag brann för. "Du har bra betyg i matte och kemi, så du ska gå natur". Jag hade även en femma i bild, men det var det ingen som kommenterade. För vilken idiot som helst inser ju att man inte kan bygga en framtid på glaserade temuggar och fingerfärg.
För de har ju alltid rätt. De där analytikerna. De där människorna som får hutlöst betalt av staten för att tala om vad som kommer att hända i framtiden. Ni vet, de där som med tysk precision förkunnar att "om fem år kommer det att bli en enorm lärarbrist", och får halva Sveriges studentkår att skola om sig till lärare. Som fullfjädrade lärare inser de fem år senare, lagom till uppvaknandet efter studentfesten, att världen har förändrats. Det finns ingen lärarbrist längre. Jävla oflyt hela tin.
För dessa välbetalda analytiker har en tendens att missa vissa små, små, avgörande faktorer som de kanske skulle tagit hänsyn till i sina beräkningar. Som t.ex. datorernas intåg i hem och skolor, Internet, mediabranschens uppsving, Sverige som ledande nation inom IT etc. En slutsats man skulle kunna dra av det är att de inte har en aning om vad de snackar om. Att de gissar lika mycket som alla andra, men får fett betalt för det och därför framstår som mer trovärdiga. För naturligvis är det ingen som vet hur framtiden ser ut. Däremot vill jag påstå, om jag får vara lite smågalen och sätta foten utanför pappkartongen, att det är vi själva som i allra högsta grad är med och skapar den.
Och jag skulle vilja se den SYO som i slutet av 90-talet, som svar på en finnig 16-årings "jag skulle vilja jobba med dataspel", klämde fram ett käckt : Kanon, för det kommer inom några år att bli en mångmiljardindustri med fantastiska framtidsutsikter! Nej, det är nog mer troligt att han fick ett hånleende och en ansökningsblankett till Industriprogrammet. Bara två till så är kvoten fylld... typ.
Jag har provat på en hel del i det sk "yrkeslivet". Lokalvårdare, originalare, målare, betongarbetare, bibliotekarie, lärare... ja, jag har t.o.m. suttit och ritat kretskort till elektroniska busskyltar. Bland annat. Det har inte varit helt enkelt att hitta rätt nish. Visste inte vad jag ville helt enkelt. För det jag verkligen ville göra kunde jag ju inte leva på. I alla fall inte om jag lyssnade på "alla andra". Och det gör man ju. För de vet ju mycket bättre än mig vad som är möjligt eller inte. För de har ju verkligen koll... eller?
Så en dag, efter att jag hjälpt honom bygga en ytterst basal webbsida, var det en kompis till mig som sa "om jag vore dig skulle jag ha startat eget för länge sedan". Och så blev det. Min mor sa "ååååh neeeej!", min farmor och farfar frågade om det inte var bättre att jag skaffade mig ett "riktigt" jobb och min far försäkrade sig om att jag var med i facket så att jag skulle klara mig när jag blev arbetslös.
Med det stödet i ryggen är det svårt att misslyckas.
Men här är jag, åtta år senare, med ett fullt fungerande företag, ett härligt kontor i Arvika och utan en krona i skuld till någon. Jag har träffat mängder av inspirerande människor genom åren och har varit med om saker jag inte kunnat föreställa mig. Klockan är strax efter tolv och jag sitter och bloggar vid ett köksbord i Älvdalen. För att jag vill. Det är snart dags att ta itu med dagens jobb och det är inte utan att jag känner mig rätt bra. Riktigt, riktigt jättebra.
Inför framtiden har jag två mål uppsatta inom ramen för mitt sk "yrkesliv". Den ena är att skapa mig ett namn som professionell illustratör och det andra är att föra in lite nytt fräscht tänk till lärare, elever och SYO-snubbar runt om i skolvärlden. Och en sak ska ni ha klart för er, att är det någon som kan lyckas med det... så är det jag.
