Handbok i världsförändring

Ny blogg på tomasdahlin.se!

2010-02-12T23:36:00.003+01:00

Mina vänner, det är med glädje i fingertopparna jag har äran att presentera min nya blogg på tomasdahlin.se.

Varmt välkommen! :)

Måste allt vara så jävla perfekt hela tiden?

2009-01-09T01:12:00.003+01:00

Hur är det nu, är det ok att sätta tapeterna upp-och-ner? Är det ok att glömma bort en födelsedag? Är det ok att göra självmål, trampa någon på tårna, köpa fel vindrutetorkare, tappa bort mobiltelefonen eller att glömma bort den där jäkla tandtråden? Är det ok att göra någon ledsen, salta för mycket på maten, köra för fort, backa in i grannens bil eller försova sig och komma för sent till jobbet?

När du klantar dig, när något skiter sig och planerna spricker. När det är du, och bara du, som är orsaken till att det inte blev som det var tänkt. Att det fullständigt gick åt helvete. Är det ok?

Jag tycker det. För det måste väl ändå vara ok att göra fel?

Men vi förväntas göra allting rätt. Vi förväntas t.o.m. gör allting bättre än rätt. Det ska vara felfritt. Första gången. Annars står vi där med straffavgifter, höjda pekfingrar, illavarslande utvecklingssamtal, utebliven bonus och en kniv i ryggen som dryper av krossade förväntningar. För när vi gör fel ska vi straffas. Hårt och skoningslöst. Så att vi inte gör om det.

Ännu en svensk modell som funkar klockrent. Jajjemensan.

Kalla mig drömmare, men tänk om vi kunde acceptera att det faktiskt blir fel ibland, och att det är helt ok. Att det är ok att göra misstag. Tänk om det t.o.m. är så att vi måste göra misstag för att det ska kunna bli riktigt bra i slutändan? Tänk om vi istället för att straffa folk när de klantar sig, belönar dem när de gör något bra. Och tänk om vi ibland kunde få lite uppskattning, bara för att vi verkligen behöver det, just då. Bara för att vi skulle må lite bättre... liksom. Då tror jag att alla skulle ha roligare, stressa mindre, skratta oftare, vara friskare och kriga mindre.

Sen tycker jag att det kramas alldeles för lite i den här världen. Faktiskt.

Seriöst motivationerad

2008-12-20T16:33:00.013+01:00

Mitt tåg gick 16.21 idag. En timme innan ringde jag taxi. Killen som svarade kunde inte få tag i någon av sina bilar, för han var i [sätt in valfri by här] och hade ingen täckning med comradion. Hurra. Helt plötsligt blev det väldigt bråttom. Efter att ha slängt ihop en kabinväska med kläder och en hel del annat (när jag kommer fram ska det bli intressant att se exakt vad det var jag packade), en datorväska, en kameraryggsäck och min obligatoriska axelväska med jättemycket viktiga saker i (tjejer med handväska förstår vad jag pratar om) så bar det iväg mot stationen.

När jag låser dörren tittar jag på klockan. 15.56! Hur kan detta vara möjligt? Det tar ju en halvtimme att gå till stationen på barmark när man är opackad. Nu har jag fyra väskor, det snöar som satan och det ligger två kilometer osandad cykelväg mellan mig och stationen. Och jag har fortfarande inte hämtat ut biljetterna. Aaaaaaaaaaaah!

Så vad ska man göra? Lägga sig ner i snön och bli förbannad över att man inte hade bättre koll på tiden? Bombhota Morataxi? Eller ska man slänga på sig väskorna och köra det tyngsta träningspasset sedan juni 2007? I can do this. It's all in my mind.

Och här kommer själva poängen. Förra veckan gjorde jag mitt första träningspass på dryga tre månader. Jag hade specialdämpade löparskor, luftiga shorts, utralätt t-shirt och sprang på ett fullkomligt plant löpband under optimala förhållanden i rumstemperatur. Jag orkade springa i fem minuter och fjorton sekunder. Sen var jag slut.

Nu sprang jag oavbrutet i femton minuter på glashalt underlag iklädd dunjacka och mössa, med tre väskor runt halsen och en kabinväska släpandes i snön bakom mig. 16.16 klev jag triumferande in på stationshuset i Mora och 16.18 satt jag på plats 37 i vagn 2 med biljetterna i handen.

Ni får ursäkta mig, men fy fan vad jag är bra.

Moooouuuaaaavvvvbgluuuummmmleeeeh

2008-12-15T12:39:00.004+01:00

Det vilar flodhästar på mina ögonlock. Mitt huvud är fyllt med döende maneter vars tentakler kittlar mina bihålor. Mina visioner studsar tillbaka mot betongblocken som hänger framför mina ögon. Någon har tryckt ner en vattenmelon i halsen på mig och sprutat in rödmyror i mina ben.

Sjukvårdsupplysningen föreslog en kebab och en cola. Det köper jag direkt.

Ordning. Jorusåatt.

2008-12-06T14:44:00.004+01:00

Köket ser bra ut nu. Vardagsrummet är ok. Sovrummet är lite sådär, men kontoret... det är riktigt illa. Så idag ska det bli ändring. Stiligt, snyggt, rent och välplanerat. Jajjemensan. Nu ska här kavlas upp ärmar utav bara helsike.

Ska bara äta lite, kolla på en film, pyssla lite med kameran, poppa lite popcorn, läsa några bloggar, göra en logga, bära ut lite grejer i förrådet och göra lite annat först.

Idag är den viktigaste dagen i mitt liv

2008-12-06T12:33:00.002+01:00

Inte imorgon, inte om en vecka och inte om ett år. Den viktigaste dagen i mitt liv var inte heller igår, inte för en vecka sedan och inte för ett år sedan.

För den viktigaste dagen i mitt liv… är idag.

Nu.

Jag har funderat en hel del, och det är faktiskt nu jag har möjlighet att ändra allt jag vill ha annorlunda. Exakt precis nu. Det är nu jag kan lära mig av de misstag jag gjorde igår. Det är nu jag på allvar kan förändra min värld och det är nu jag kan jag ta åt mig allt som är bra, allt jag tycker om och älskar. Just i detta ögonblick kan jag välja precis vad jag vill.

Precis. Vad. Jag. Vill.

Likt en värmländsk Jack Sparrow i daladräkt står jag vid rodret på mitt skepp, där jag och endast jag bestämmer vart jag ska resa. Allt som ligger bakom mig, alla händelser och beslut som tagit mig dit jag är idag kan jag inte längre påverka. Allt detta är, som man brukar säga, historia. Framför mig ligger ett hav av drömmar och väntar. Fyllt av längtan som förhoppningsfullt väntar på att formas till verklighet.

Varje dag lägger jag upp livets lerklump på drejskivan och börjar forma min framtid.

För det jag gör idag avgör vem jag är imorgon.

Är det bara för mig timmarna inte räcker till?

2008-12-04T16:53:00.002+01:00

Allt går så fort. Eller snarare... tiden går så fort, men allt annat hänger inte med. Slutet av dagen består av väldigt lite tid, men väldigt mycket saker jag vill göra. Och det där med att byta tid mot pengar, det tycker jag är en dålig affär. Verkligen. För det tar inte så lång tid att göra av med pengarna man byter till sig. Inte på långa vägar så lång tid som det tar att få ihop dem.

Så jag har bestämt mig. Jag ska öppna ett sparkonto. Ett tidssparkonto. Så att jag har lite tid att ta av när jag verkligen behöver det. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till ännu, men jag hör av mig när jag kommer på det.

Konsten att lägga pussel

2008-12-04T11:33:00.007+01:00

Det där med pussel är spännande. För man kan ju göra det på så många olika sätt. Och även om man har en föreställning om hur det ska bli... ja, man kan t.o.m. tjuvtitta på locket liksom... så är blir det ändå aldrig riktigt som man tänkt sig i slutändan. Det tycker jag är coolt.

Som de flesta andra så började jag lägga pussel ganska tidigt. I början fick jag de flesta bitarna av min mamma, men så småningom började jag skaffa mig mina egna. När jag var liten brydde jag mig inte så mycket om bitarna passade eller inte, så länge jag hade roligt under tiden. Det byttes pusselbitar hej vilt och det provades alla möjliga och omöjliga kombinationer. Men någonstans i tonåren blev det allt viktigare att bitarna faktiskt passade ihop. Detta ledde till en enorm frustration när jag insåg att i stort sett alla bitar hade olika färger och former. Inte nog med det, för det uppdagades också att det fanns både tjej- och killpussel, och att de kom från olika tillverkare. Fan.

Men trots all frustration längs vägen så försöker man få ihop sitt pussel bäst man kan. Ofta fattas det bitar, eller så är de trasiga. Det har t.o.m. hänt att jag haft en massa dubletter och att jag sitter och försöker passa in samma bit om och om igen... fast på ett annat ställe. Och ibland sitter man med ett grönt pussel och har bara blå bitar kvar. Och har man riktig otur och tittar bort en sekund, så har någon elak jävel rivit hela skiten så man får börja om från början.

Jag har försökt titta på andra och se hur de gör, men eftersom vi inte har samma bitar så slutar det alltid i kaos. Jag har lyssnat på råd från allehanda förståsigpåare och läst metervis med böcker i ämnet. Jag har t.o.m. bildat pusselpar ett par gånger, men att lägga pussel tillsammans har visat sig vara om möjligt ännu svårare än att göra det ensam.

Men jag har börjat inse att det inte är så viktigt att det faktiskt blir som man har tänkt sig. Att det inte blir som det ser ut på locket. Det behöver inte vara likadant. Faktiskt. Så skrota manualen, strunda i alla råd, dissa böckerna och hoppa över tjuvkikandet. Plocka fram hammare och figursåg, sen får det liksom bli som det blir. Det gäller bara att ha kul under tiden.

Hört vid fikabordet på jobbet...

2008-12-03T20:38:00.002+01:00

... när någon just avslutat ett engagerat inlägg i debatten.

- Är det där en vision du har?
- Eh... ja, det är en vision, vadå då?
- Det är jävligt bra att du har visioner, för det är inte så dyrt.

Bruce Willis i all ära...

2008-11-27T10:19:00.008+01:00

... men man måste bara älska Chuck Norris. The man, the myth, the legend.

"There is no theory of evolution. Just a list of animals Chuck Norris allows to live. "

www.chucknorrisfacts.com

......................

PS. Även pretentiösa världsförändrare med jätteambitioner kan falla handlöst för de mest banala fånigheter. DS.

Folk säger att de inte har någon fantasi...

2008-11-24T14:44:00.007+01:00

... men ställ en försiktig fråga om det inte är dags att sluta röka, ställa ner bilen, handla ekologiskt eller börja träna och du kommer att få höra de mest fantastiska sagor och berättelser.

Hjulen på bussen går runt, runt, runt...

2008-11-24T11:32:00.007+01:00

Under större delen av mitt vuxna liv har jag haft bil. Det är smidigt med bil. Det blir enkelt med bil. Det går snabbt med bil. Men framförallt så är det dyrt med bil. Apdyrt.

Idag åkte jag buss för första gången i mora. Den går varje halvtimme och det tar två minuter att gå från min lägenhet till busshållsplatsen. På en kvart är jag på jobbet. Det är coolt med buss.

I synnerhet som jag inte har någon bil längre.

Hur jävla förvånad är du? Egentligen?

2008-11-23T15:32:00.024+01:00

Det är kris i Sverige har jag hört. Det är förresten kris i hela världen. Har jag hört. Jättekris. Tydligen värsta krisen sedan 30-talet. Det står i tidningarna varje dag. Man hör det på TV och radio. Varje dag. T.o.m. flera gånger varje dag. Och då vet man att det är illa.

This is your captain speaking: Fasten your seatbelts, we are going down.

Och som alltid när vi springer på ett problem, så är vi mer intresserad av vem vi kan skylla på än vad vi faktiskt kan göra åt saken. För visst är det är borgarnas fel. Eller jänkarnas. Eller oljan, islam, bristen på bredband, växthuseffekten, FRA, Telia, myggen, bilskatten eller det där förbannade spritmonopolet vi fortfarande måste dras med.

Men en sak är säker och det är att jag i alla fall har ryggen fri. Jag betalar kommunalskatt och TV-avgift, stöttar föreningslivet med ideellt arbete, sopsorterar, handlar lokalproducerad mellanmjölk och placerar dessutom mina pensionspengar i sjunde AP-fonden. Så ingen ska komma och säga att jag inte drar mitt strå till stacken. Så om skiten brakar samman så är det i alla fall inte mitt fel. Faktiskt.

Mmm, eller hur?

Handen på hjärtat... hur många tror att julhandeln INTE kommer att slå nya rekord i år? Hur många tror ni kommer att lämna bilen hemma och cykla de tre kilometrarna till jobbet istället? Och hur många tror ni kommer att sluta röka för att lägga sina surt förvärvade pengar på kläder till ungarna istället? Och allvarligt talat, hur många tror ni det är som i framtiden på allvar kommer att köpa saker som kostar mindre än de faktiskt har råd med?

Bara en platt-TV till, sen blir jag garanterat lycklig. För nog är det värt att svälta lite, bara man får se Allsvenskan i full HD.

Det sägs att av historien lär vi oss att vi ingenting lär av historien. Men är det inte läge att dra i nödbromsen, kliva av tåget och på allvar ifrågasätta vad det egenligen är vi håller på med? Är det inte läge att bryta några av våra gamla mönster en gång för alla? Är det inte ett ypperligt läge att börja om?

Jag är nämligen helt övertygad om att vi kan bättre än såhär.

Höstens första när livet-upplevelse

2008-11-18T20:52:00.001+01:00

Pressbyrån, Uppsala tågstation. Jag funderar över vilken av de 22 olika sorterna buteljerat vatten jag ska inhandla till min resa hem till Mora. Trots den minimala ytan är butiken sprängfylld med ett utbud som skulle kunna hålla ett mindre land vid liv i veckor. Min annars så okänsliga näsa fylls till bristningsgränsen av den tunga söta doften av nybakade wienerbröd och kanelbullar. Jag ser mig omkring och mina ögon vandrar över ett överflöd av vacuumförpackad västerländsk vardagslyx.

Någonstans i mitt huvud försöker en tanke göra sig hörd. Inte så mycket en tanke som en fråga kanske. Är det verkligen det här livet handlar om? Är det detta jag jobbar mina 80 timmar i veckan för? För att kunna stå på Pressbyrån i Uppsala och välja mellan Loka Citron Lime eller Naturell? För att kunna klämma i mig ännu en fabriksbakad kanelbulle med pärlsocker innan jag rusar iväg på jakt efter nästa vardagsfix?

Tanken tar form i mitt huvud och är så nära att jag nästan kan ta på den. Jag känner smaken av insikt i gommen och när jag sluter ögonen kan jag nästan se konturerna av den äkta sanningen. Sanningen om allt och inget.

Så försvinner den. Lika snabbt som den dök upp. Jag står kvar en stund och försöker hitta tillbaka, men det är lönlöst. Den är borta. Jag slänger en sista blick på hyllan framför mig och plockar åt mig en Loka Naturell för 18 kr. Vid kassan impulsköper jag en påse Stimorol och kastar ett öga på löpsedlarna. ”Triangeldrama mellan Gynning och Rosing”. ”Fettkrig skakar bantar-Sverige”.

Nice to be back people... nice to be back.

Skuldfrihet - det nya smarta

2008-09-18T23:43:00.004+02:00

Det luktar lågkonjunktur. Och slänger man ett öga på A-ekonomi, så inser man att den där bolånekrisen på 80-talet, den som aldrig skulle kunna inträffa igen, inte är så långt borta längre.

Min bror skrev med sedvanlig precision:

"USA har visat vägen och antagligen kommer vi stå där, skuldsatta upp till öronen, och bankerna med hus som inte går att sälja till halva anskaffningsvärdet. Eftersom du (yours truly) har hyresrätt så kommer du relativt sett att bli jätterik jämfört med alla som tror att de "äger" hus. Skuldfri är det nya smarta."

Well spoken my brother. Well spoken.

Fick ett brev från KPA häromdagen...

2008-09-14T16:03:00.005+02:00

Pensionskapital 2007-12-31: 3936 kr

Sparandet t.o.m. den 31 december 2007 ger dig en pension från den 1 mars 2038 och livet ut med ett

GARANTERAT PENSIONSBELOPP: 25 kr/mån
Preliminärt fördelad återbäring: 7 kr
Summa ålderspension: 32 kr/mån

Är detta baksidan av att vara företagare, eller är det bara någon som jävlas med mig? Kan man klaga någonstans... eller nåt?

Det är dags att skicka vidare...

2008-09-13T21:06:00.003+02:00

"I guess it's hard for people who are so used to things the way they are - even if they're bad - to change. 'Cause they kind of give up. And when they do, everybody kind of... lose."

Pay it forward. Den fyller mig med hopp, glädje och en underbar tro på människans inneboende kraft att förändra världen.

"its a chance to fix something more than your bike .... you could fix a person"

Och musikindustrin kämpar vidare...

2008-05-06T08:40:00.010+02:00

Ja, nog är det jobbigt att sitta med röven fastlimmad på perrongen när alla andra hoppar på framtidståget.

Jag fick en bok förra veckan

2008-04-26T20:42:00.001+02:00

Den kom i en grön förpackning med handskriven adress utan avsändare. Med den inplastade boken var ett utskrivet papper. Jag vet att jag har pratat om ämnet som boken berör med ett flertal människor. Och den är säkert jättebra och jag är jätteglad att jag har fått den.

Nu undrar jag bara... vem är det som skickat den?

Nej, jag har inte dött...

2008-04-21T13:54:00.003+02:00

... det är bara lite mycket nu.

Jag håller på och samla ihop mig efter att ha flyttat till framtiden. För framtiden finns i Mora. Det kunde man inte tro, men så är det. Tyvärr har jag inte riktigt hittat flytet än. Rutinerna. The zone. Så det går lite hackigt, men den det kommer.

I ett svagt ögonblick förra veckan gjorde jag vad de flesta andra redan har gjort. Jag gick med i Facebook. Ok, så nu är jag medlem. "Choose a region, city och highschool to join a network" stod det. Jag skrev "Arvika". Inga träffar. "Mora"... nope. "Stockholm" kanske? Jajjemensan, men inget i Sverige. Så vi testar "Sweden". Ja, där kom det. Grymt internationellt det där facebook.

Så nu när jag är medlem... vad gör jag? "Addar friends"? "Taggar bilder"? Är jag bara trött och sliten, eller börjar jag på allvar bli gammal? Jag fattar inte hypen. Det är ju i grund och botten ett avskalat Lunarstorm... typ. Men misströsta icke o frälsta Facebookare, ty jag är inte bitter. Tvärtom. Som jag sa tidigare, så har jag inte gått med i Facebook för att jag inte har något syfte.

Nu har jag det.

Konsthantverk + framtid = klockrent?

2008-03-25T14:03:00.014+01:00

Konsthantverkare finns överallt. Det känns som att de ploppar upp som trädgårdstomtar i vårsolen. Vid varje gårdsväg snickras det näverkontar och smörknivar, ullmössor och smideskrokar. Ibland är det mer konst än hantverk och ibland är det tvärtom. Men många konsthantverkare finns det. Jag har gjort en överslagsräkning och kommit fram till ungefär hur många konsthantverkare det finns i Sverige.

Det finns jättemånga.

För några år sedan kom jag på en idé och registrerade en domänadress. En sån där www-adress ni vet. Sedan gjorde jag som jag brukar göra. Jag la min finfina idé i den omfattande högen av framtida projekt. Högen som består av en hel massa saker som jag ska göra när jag har tid över till sådant som jag faktiskt vill göra. I framtiden.

Och här blir det lite intressant. För alla mina framtidsidéer är så otroligt kraftfulla, att när de väl genomförs så kommer de att fullständigt förändra mitt liv. På alla plan. Men för att kunna genomföra dem så krävs det, ironiskt nog, att jag först förändrar mitt liv. För på något konstigt vis, så verkar "just nu" aldrig vara rätt tid att göra sådant där som jag egentligen vill göra... i framtiden.

Men nu har det fantastiska inträffat. Jag befinner mig helt plötsligt i framtiden. Just nu befinner jag mig alltså där jag hade bestämt mig för att jag behövde vara för att jag skulle kunna genomföra något av mina många framtidsprojekt. I framtiden. Nu alltså.

Så jag har en idé och jag har ett domännamn. Och för en gångs skulle har jag förutsättningarna rent ekonomiskt. Jag har dessutom en entusiastisk programmerare och en hel armada av konsthantverkare som behöver min hjälp. De vet bara inte om det än. Så utöver vad jag redan har, så behöver jag någon som vill hjälpa mig att förklara läget för alla konsthantverkare.

Någon som känner någon som känner någon...?

Det där med OS...

2008-03-20T19:43:00.005+01:00

Hörde på radion i morse att Kina fortsätter ignorera de mänskliga rättigheterna genom att konsekvent förfölja, fängsla och avrätta oliktänkande. Regeringen lägger enorma resurser på att censurera Internet för att omvärlden inte ska få reda på vad som egentligen händer. Och i Tibet har man gett invånarna en deadline för att ge upp innan Kina "tar i med hårdhandskarna på allvar". Kanske får de fira vätebombens dag redan innan midsommar.

Kina. Värdlandet för de Olympiska Spelen 2008. Det är dit Sverige skickar sina främsta atleter för att tävla mot resten av världen. Att bo i lägenheter vars förra hyresgäster kastades ut på gatan för att bereda plats för västerländska toppidrottsmän och toppidrottskvinnor. Det är i kinesisk direktsändning västerländska företag gör reklam för sina produkter inför hela världen. Det är ett OS på de kinesiska medborgarnas bekostnad. Ett propagandaspektakel utan like. Och vi sitter på första parkett med popcorn och sockervadd. För det är ju ändå OS.

Under OS så låtsas hela världen att allt är bra i Kina. Att allt är ok. Men det är det inte. Under fotbolls-VM i Tyskland pratade man om att låta det Svenska landslaget stanna hemma för att det är lagligt med prostitution i Tyskland. Hur kan det då vara helt ok att skicka Swedens finest till ett land där det är lagligt att köra över studenter med stridsvagn?

Jag vet att OS är en känslig fråga för många, men kan vi inte bara bojkotta skiten helt och hållet? Bara en enda gång? Det är ju bara att dra ur TV-sladden, låta bli att köpa Aftonbladets OS-bilaga och stänga av Sportradion. Det är inte svårare än så.

Och allvarligt talat... klarar vi oss inte en sommar utan att få se Stefan Holm hoppa över den där pinnen ännu en gång, ja då är vi riktigt illa ute.

Muskelfiske med latsdrag

2008-03-18T22:14:00.009+01:00

Ja då var jag igång med träningen igen. Med ett fem-dagar-i-veckan-träningsprogram ska jag jobba bort magen och plocka fram mina väl dolda muskel.. eh... massor. Kanske, KANSKE kommer jag t.o.m. att få några nya. För styrketräning är vad det kallas och stark har jag tänkt att bli. Men nej, det är inte så blodigt som det låter. Två av dagarna består t.ex. av endast 20 minuters löpträning. That's it. 20 minuter. Sprättlätt. Hade jag haft en lugg hade jag slängt den nonchalant åt sidan och himlat med ögonen.

Jag fick en kort introduktion förra veckan, och idag var det dags för mitt första egna träningspass. Jag gick ut med lite axelpress, la på några lyft till hakan, gick vidare till lite lutande bröstpress för att sedan bli helt förvirrad när jag glömt bort vad sittande fly var för något. Jag hoppade vidare till nästa punkt, men där låg det ett elakt latsdrag och lurade. Eftersom det inte fanns någon att fråga vad ett latsdrag var för något, så smög jag igång med lite bänktips som jag fick ge upp efter de första åtta dipparna för att armarna domnade bort.

Bicepsdragen fick jag avbryta halvvägs för de var dubbelt så jobbiga som tricepspressen (som jag gjorde innan), och när jag fick förklarat för mig att halvor i cab var samma sak som bicepsdrag fast bara hälften så långt upp, ja då kände jag mig som en orkeslös påskhare vilse i Tomteland.

Men till slut blev det dags för situps, och det vet jag i alla fall hur man gör. Så även om jag darrade som en blåfrusen parkinsonpatient på slutet, så kom jag i alla fall igenom magövningarna med hedern i behåll.

På torsdag ska jag få lära mig hur man tränar benen. Jag har tjuvkikat i träningsprogrammet och ser redan fram emot min första ryggresning.

Kanske dags att köpa pannband?

Kärleksfull marknadsföring i snirklig röd metallic

2008-03-15T19:48:00.004+01:00

I julas trillade jag över en butikshylla med lite roliga kort, där jag hittade ett vikt rosa kort (med tillhörande kuvert) vackert dekorerat med ett snirkligt hjärta i röd metallic. Jag fick en idé. Så jag köpte en bunt med kort och tänkte att jag senare under året ska skicka ut dem till lite hippare reklambyråer och marknadsföra mig själv som illustratör.

Min tanke var att ingen annan skulle komma på idén att skicka ett hjärtekort och föreslå ett kärleksfullt samarbete, och att det redan där skulle kunna väcka lite intresse hos alla hjälmbeprydda Art Directors med stenhjärtan runt om i landet.

Så igår när jag letade efter något helt annat, dök korten upp i en låda. Jag passade på att slita av plasten som de så vackert var paketerade i och tänkte lite snabbt kolla hur korten såg ut när man öppnade dem. Döm av min förvåning när jag öppnar upp kortet och det poppar upp ett ännu snirkligare hjärta (och nu menar jag verkligen "poppar upp"). Och visst, det kan jag ju köpa...

... bara det inte hade stått "puss & kram" med stora snirkliga bokstäver!

Nåja, låt oss bara hoppas att manliga Art Directors med genuin bögskräck är en bristvara i detta vårt underbara land.

Situation Stockholm

2008-03-10T22:59:00.005+01:00

Jag ligger i min vackert bäddade dubbelsäng på hotell Scandic Sergel Plaza. En välförpackad sandwich med rökt lax ligger bredvid mig. Den kalla colan är härligt läskande.

Jag har tillbringat dagen på en konferens om webbaserad dialog och stärkt varumärke. Det är avancerat. Mycket att tänka på för att alla medborgare ska kunna ta till sig informationen. Det kallas tillgänglighet. Mycket att tänka på för att medborgarna ska få komma till tals och samtidigt bli tagna på allvar. Det kallas medborgardialog. Mycket att tänka på för att ta fram de rätta e-tjänsterna så att medborgarna kan sköta sina förehavanden dygnet runt via webbsidan. Det kallas 24-timmarsmyndigheten.

Mycket att tänka på.

Stockholm stad har budgeterat 8,9 miljoner till sin nya webbsida som ska släppas om en månad. Och då har de inte räknat med allt förarbete. Säkert lika mycket till.

Det är inte utan att man börjar fundera. Fundera på den där killen som jag såg på lunchen. Han som sålde Situation Stockholm utanför Gallerian. Hur tänker han använda Stockholm Stads nya webbsida för att underlätta sin vardag? Vilka e-tjänster är viktigast för honom? Hur kommer han att utnyttja sin möjlighet till ökad medborgardialog?

På Plattan står tre ungdomar och håller i en banderoll med texten "USA ut ur Irak". En av dem delar ut hemmagjorda flygblad.

Jag börjar gå mot sushibaren och funderar på om jag ska köpa en visitkortspärm. Jag är ju ändå i Stockholm.

Kanske finns det på Clas Olsson.

A brand new world

2008-03-07T21:52:00.004+01:00

It has to start somewhere.
It has to start some time.
What better place than here?
What better time... than now?

Någon mer än jag som känner att det är dags att kavla upp ärmarna och ge sig hän åt livet?

Great powers - great responsibility

2008-03-02T21:25:00.007+01:00

Nu har jag gjort det. Upplevt världens bäste coach, mannen som coachat världens främsta idrottsmän, miljardärer och presidenter. Mannen som gett den personliga utvecklingen ett vackert, välkorrigerat och varmt leende ansikte. Mannen som gett framgång en ny innebörd för hundratusentals människor. Mr NLP himself: Anthony Robbins.

Jag upplevde honom på Excel Exhibition Centre i London. Förväntningarna var stora. Hur bra är han? Vad kommer han att säga? Och hur gör han sig på scenen inför 8000 "vanliga" människor?

Jotack helt ok, och bitvis... fucking fantastic.

Han levererar mycket visdom och insikt, metoder och verktyg för personlig utveckling, enkelt uppstyckat och pedagogiskt förklarat. Han levererar en sjuhelsikes show med storbildsskärmar, fantastiskt ljud och ljussättning av värdsklass. Han levererar en enastående utstrålning och har en i det närmaste magisk förmåga att skapa stämning bland de 8000 deltagarna i detta jätteseminarium. Glädje, inspiration, dans, musik... you name it. Det var helt enkelt fantastiskt.

Oftast.

För även om det mycket som är riktigt, riktigt bra, så finns det ändå en del som jag ställer mig kritisk till. Min kritik på det innehållsmässiga planet spar vi till en annan gång, men en sak ska man vara helt klar med, och det är att förutom att hjälpa människor, så finns det ytterligare en sak som mr Robbins brinner för: Business.

Föreställ dig att du sitter och tittar på en fantastisk film. En sån där riktigt, RIKTIGT bra film. Den är gripande, spännande och helt underbar in i minsta detalj. Troligtvis är det en av de bästa filmer du någonsin sett och med spänning väntar du du otåligt på den rafflande upplösningen som du vet kommer... NÄR SOM HELST!

Så bryter de för reklam...

Och i reklaminslaget informerar de om att filmen fortsätter en annan dag. På en annan kanal. En betalkanal.

Det är synd tycker jag, för jag gillar inte reklam i mina filmer. I synnerhet inte när jag betalat mycket pengar för att få se den. Så jag stängde av TV:n. Men det som är bra med reklamavbrott är, att då kan man göra något annat. Så jag och G gick och tittade på Big Ben istället. Vi åkte tunnelbana också, strosade i Notting Hill, lekte turister och tittade på poliser med maskingevär.

Ja, en fantastisk resa var det.

"Tyvärr kan vi inte maila en PDF..."

2008-02-20T15:33:00.002+01:00

"... men vi kan skicka ett fax!"

Åh tack! Vänta lite så ska jag bara kicka igång min tidsmaskin så jag kan åka tillbaka till åttiotalet och hämta faxet. Hoppas bara att inte fluxkapacitatorn har rostat igen sen sist.

Ditt samtal är viktigt för oss...

2008-02-20T15:09:00.003+01:00

... och vi gör allt vi kan för att kunna ta ditt samtal så snabbt som möjligt.
...
...
...
...
...

Det är fortfarande några samtal före, och det är snart din tur. Du har plats nummer... ett... i kön.
...
...
....

Du har fortfarande plats nummer... ett... och ditt samtal är viktigt för oss. Jo, det är säkert. Även om det inte verkar så.
...
...

Jo faktiskt, ditt samtal är verkligen viktigt för oss.
...
...

Nej, vi skojar inte. På hedersord.

...
...

Det kan verka som att vi inte bryr oss men så är det absolut inte. Oh nej. Du kanske tycker att vi borde ha anställt mer personal så att du inte behöver sitta i telefonkö i 45 minuter för att få en kopia av en faktura, men faktiskt... vi bryr oss om ditt samtal. Du är viktig för oss.
...
...

För vi behöver dina pengar. Jättemycket. Så lägg inte på... för det är snart din tur.
...
...
...
Nej, vi fnissar inte. Vi eh... har lite störningar på ledningarna. Men det är snart din tur. Och kom ihåg, ditt samtal är viktigt för oss.

Watch out...

2008-02-17T16:26:00.006+01:00

The liberation of Nazi death camp, Bergen-Belsen

2008-02-17T13:42:00.002+01:00

I can give no adequate description of the Horror Camp in which my men and myself were to spend the next month of our lives. It was just a barren wilderness, as bare as a chicken run. Corpses lay everywher, some in huge piles, sometimes they lay singly or in pairs where they had fallen.

It took a little time to get used to seeing men women and children collapse as you walked by them and to restrain oneself from going to their assistance. One had to get used early to the idea that the individual just did not count. One knew that five hundred a day were dying and that five hundred a day were going on dying for weeks before anything we could do would have the slightest effect. It was, however, not easy to watch a child choking to death from diptheria when you knew a tracheotomy and nursing could save it, one saw women drowning in their own vomit becasue they were too weak to turn over, and men eating worms as they clutched a half loaf of bread purely because they had had to eat worms to live and now could scarcely tell the difference.

Piles of corpses, naked and obscene, with a woman too weak to stand propping herself against them as she cooked the food we had given her over an open fire; men and women crouching down just anywhere in the open relieving themselves of the dysentery which was scouring their bowels, a woman standing stark naked washing herself with some issue soap in water from a tank in which the remains of a child floated.

It was shortly after the British Red Cross arrived, though it may have no connection, that a very large quantity of lipstick arrived. This was not at all what we men wanted, we were screaming for hundreds and thousands of other things and I don't know who asked for lipstick. I wish so much that I could discover who did it, it was the action of genius, sheer unadulterated brilliance. I believe nothing did more for those internees than the lipstick. Women lay in bed with no sheets and no nightie but with scarlet red lips, you saw them wantering about with nothing but a blanket over their shoulders, but with scarlet red lips. I saw a woman dead on the post mortem table and clutched in her hand was a piece of lipstick. At last someone had done something to make them individuals again, they were someone, no longer merely the number tatooed on the arm. At last they could take an interest in their appearance. That lipstick started to give them back their humanity.

An extract from the diary of Lieutenant Colonel Mervin Willett Gonin DSO who was amongst the first British soldiers to liberate Bergen-Belsen in 1945. Source: Imperial War Museum.

I give you: Independence Day!

2008-02-12T20:48:00.000+01:00

Ok, rubriken har faktiskt inte ett dugg med texten att göra. Men jag behövde något klatchigt som avslutning på nedräkningen och fantasin ligger inte direkt på högvarv den här tiden på dygnet.

Så nu har jag gjort min första dag som kommunalanställd i Mora (igår egentligen, men vi låtsas att jag skrev det här igår så ser det bättre ut, ok?). Och hur var det då...? Gött. Det var gött helt enkelt. Jag är övertygad om att jag kommer att stortrivas. Bra folk, bra miljö, bra arbetsuppgifter, bra chef och inte minst... billigt fika (sex spänn för en macka och en kopp te!). Je suis beaucoup de helnöjd.

Jag har presenterat mig för ett femtiotal människor från ett tiotal olika avdelningar. Och fort gick det. Vad de heter? Vad har de för titel? Vart har de kontoret? Ingen aning. Det känns som att räkna bubblorna i en välskakad Pommac. De finns överallt om man har inte en susning vem som är vem. Men det ger sig.

Första dagen... och jag var sist från jobbet. Klockan kvart i fem hade alla gått. Det var tomt. Kvart i fem. Det är ju då jag brukar komma igång? Det kändes lite konstigt. Ungefär lika konstigt som att gå upp kvart över sex på morgonen. Jag har alltid ansett att allt innan kl. 7 är vansinnigt. 06.59=vansinne. 07.00=ok. Nu är jag där. Jag har passerat den magiska gränsen. Jag går upp tidigt. Jag är kommunalanställd. Jag är sambo. Herregud...

... har jag blivit vuxen?

Söndagen som aldrig blev av.

2008-02-12T20:38:00.000+01:00

Alltså, jag hade ju tänkt skriva lite varje dag, men jag var så himla trött på söndagen efter allt packande och åkande, så jag orkade helt enkelt inte uppbåda mina slumrande bloggkrafter.

Attans.

För jag hade ju gjort så himla coola ikoner inför nedräkningen till första dagen på nya jobbet. Så vad gör man då? Jo, man skriver några efterkonstruerade rader. Jag menar, med hållbar utveckling och allt det där... så ska man ju inte kasta bort saker i onödan. Faktiskt.

Och så ser det äntligen lika coolt ut som jag hade tänkt mig...

.. nästan.

Lördag: Gick jag på den lätta?

2008-02-09T13:44:00.000+01:00

"Äh, det är inte så mycket att packa. Det blir väl lite böcker, lite kläder och datorn... typ. Det lär ju gå ganska snabbt"

Jo, eller hur?

Fredag: Dan före dan före dan före dan...

2008-02-09T13:10:00.000+01:00

Ja, imorgon åker jag till Älvdalen, så det är en del som ska vara fixat tills dess.

Då ska vi se...

Jag har äntligen ordnat nya bromsskivor och belägg på bilen. Alltså, det jag har gjort är att lämnat den till någon som kan med bilar och sedan betalat dyra pengar för det, eftersom man fortfarande inte kan uppgradera bilen via Windows Update. Hann med lite fragmentariskt jobbande under dagen som kulminerade i en rad panikåtgärder (som jag för en gångs skull inte hade orsakat) strax efter midnatt.

Jag fikade med (och hos) min fraggel, packade ihop högvis med grejer från kontoret och började så smått att bygga upp min laptop från grunden. Just nu finns där bara ett Officepaket, vilket inte riktigt räcker i längden.

Min käre vän och kollega A var hemma i helgen, och vi satt nån timme och pratade framtid tillsammans. Vi konstaterade att det har hänt löjligt mycket det senaste året på alla våra fronter, och att det troligtvis kommer att hända dubbelt så mycket under 2008. Förändring is the shit.

Dagens höjdpunkt skulle kunna ha varit när jag slängde i mig en kebab med bröd ackompanjerad av en aluminiumförpackad Trocadero på Viktors. Men det var det inte. Däremot var det gott. En stund.

Har ni sett den där underbara reklamfilmen från sony med alla studsbollarna? Just nu känns det som att alla dessa studsbollar lever loppan i mitt huvud. Party!

Jorusåatt, men dä blir nog brarätta skarusé.

Fyra dagar kvar: Framgång med sirapssmak

2008-02-07T20:50:00.001+01:00

Yesssssss... idag har jag fått tillbaka min laptop som numera är Vistafri och har blivit uppgraderat till XP. Guuuuud så skönt! Nu återstår bara en dags installerande och pillande för att få alla program up and running.

Från nyhetsavdelningen kan jag meddela att jag gjort en framgångsrik affär gällande fyra stycken bildäck som legat och skräpat. Så nu är jag av med både akvarium och bildäck inom loppet av en vecka. Det firades med att bränna en del av det nya kapitalet på en middag hos vår lokala pub. Smaskensmumsfilibaba säger jag och konstaterar att det kändes långt bättre än den tilltänkta Billyspizzan som låg och väntade i frysen hemmavid.

Billys Pizza. Jadu, ytterligare en produkt som faller under kategorin "seemed like a good idea at the time".

Jag fortsätter att röja i jobbträsket och får efter en snabb överslagsräkning helt enkelt acceptera att jag inte hinner avverka allt innan jag åker norröver på lördag morgon. Jag funderar lite på när jag ska packa allt det där som jag inbillar mig att jag kommer att behöva. Men så tänker jag efter och inser... att utöver dator och kläder, så är det bara en handfull böcker som behövs.

Framgång på olika fronter varvas med sirapssega arbetsmoment som verkar ha en inneboende önskan att aldrig bli avslutade. Detär fortfarande lite rörigt, men jag har fortfarande 36 timmar på mig att ordna upp saker och ting.

Sprättlätt.

One death is a tragedy. One million deaths is a statistic

2008-02-06T17:45:00.000+01:00

Idag har jag äntligen lämnat in min laptop för att en gång för alla kicka ut Hasta La Vista och köra in XP. Enligt säkra källor kommer den att bli snabb som ett skållat troll efter ominstallationen, så om du sitter och surfar på nätet och ser nåt som swishar förbi fort som f*n i din webbläsare... så är det troligtvis jag.

Jag har lunchat med min PerryBjörn och fått ta del av "The Monkeysphere". Mycket intressant så läs, begrunda och få en större försåelse för sopgubbar, apor, terrorister och annat löst folk.

Jag åkte på en snabb shoppingfrenzy i eftermiddags och köpte en handfull tröjor på MB Fashion i Arvika. Jag menar, ska man börja ett nytt liv så ska man göra det med stil. Och kan man inte det, så kan man i alla fall göra det i en ny tröja. Men varför bär det emot att köpa en t-shirt för 300 spänn när man VET att den håller tio gånger längre än den för 139 som man krampaktigt släpar fram till disken?

Eftermiddagen har spenderats tillsammans med gamla fakturor (jippi!), redovisning (hurra!) och en hoper påminnelsemail (fantastico!) till företag som är skyldiga mig pengar. Nu har de alla fått nya fina fakturor med en vänlig men bestämd påminnelse, så jag hoppas på ett välbehövligt tillskott i företagskassan inom kort. Annars blir det väl Baltic Inkasso som gäller. Ett avhugget grishuvud i brevlådan kan få vilken hårdnackad företagsledare som helst att omprioritera sina finansiella beslut.

Sex dagar kvar: Stormen före lugnet?

2008-02-05T17:09:00.001+01:00

Ja, då är det bara sex dagar kvar till min första dag på mitt nya jobb och ett nytt liv i Dalarna. På dessa sex dagar ska jag hinna avsluta allt som avslutas bör när det gäller både jobb och privatliv i Arvika. Jag ska packa och planera, handla nytt och göra mig av med gammalt. Det är inte utan att det känns lite rörigt just nu faktiskt. Men om en halvtimme vankas det Pitepalt hos mor, och det ska bli riktigt gött!

Jag har fortfarande fyra sommardäck på snygga aluminiumfälgar till en SAAB 9000 som står och tar plats, så om någon är intresserad: Ring mig på 070-6985023! De är kraftigt billiga just nu. ;)

Idag har jag betalat räkningar, fixat lite ekonomiska förehavande med min revisor, haft ett par snabba kundmöten, köpt nya vinterkängor, fått tillbaka min lagade mobil och hämtat ut mina nya böcker från Stefan Ekberg. Bland annat.

Som om det inte skulle räcka med vardagsfyllnad nu, så har jag så grymt mycket roliga planer inför framtiden, så jag har en lång lista med projekt för de mytomspunna regniga dagarna.

2008 kommer att bli ett fantastiskt år!

Uppdatering: Lägenhetsläget i Mora

2008-02-04T19:14:00.000+01:00

Åtta dagar har passerat och vi har nu skaffat en lägenhet strax utanför centrum i Mora. En hyresrätt i ett radhus med fyra rum fördelat på två våningar. Man möts av en härlig doft av äkta 70-tal med läckra plastmattor i brunt och åttiotalstapeter med färggranna border i toppen.

Badrummet har nominerats till två utmärkelser i kategorin "K-märkta våtutrymmen från förra millenniet" och den smäckra duschfläkten i slagtålig plast låter som ett brittiskt flyglarm från andra världskriget. Så nu återstår bara att måla samtliga rum och hitta en mattläggare utan webbsida, så har vi Dalarnas skönaste härbärge.

Jag tar redan nu emot förhandsanmälningar till vårens grillfest. Medtag myggspray och liggunderlag. Kram på er.

Analys vs kvalificerad gissning

2008-02-04T08:36:00.000+01:00

Handelsbankens chefsanalytiker gick idag på radion ut med det chockande beskedet att majoriteten av alla börsanalytiker har fel i minst 50% av fallen. Någon som är förvånad?

Att analysera börsen handlar till syvende och sist bara om att försöka gissa rätt. Om någon verkligen VISSTE vad som skulle hända, så skulle de naturligtvis inte tala om det för någon annan.

Min analys av situationen är att analytikerna kommer att ha lika mycket fel i framtiden.

Minst.

The power of 3G

2008-02-02T01:22:00.000+01:00

I julas fick jag lära mig ett nytt uttryck:

GGG

Det är en klockren metod kan användas precis när som helst. Det är helt enkelt en framgångsformel för att må bättre, ta sig i kragen, ge sig själv en spark i baken, skaffa sig ett bättre utgångsläge, se saken bättre, vända på steken, sova lugnare, få mer gjort, komma till skott... you name it.

Så sug på den här:

Gnäll inte!
Gilla läget!
Gör något!

För gnäll är föga konstruktivt, läget kan jag själv välja huruvida jag gillar eller inte och det är väldigt lite som faktiskt blir gjort (som är bra för mig) om jag inte gör något själv.

I går satt den en P-bot på rutan när jag kom ut till bilen. Jag blev glad att den bara var på 150 kr istället för 300 som det var förra gången. Sedan konstaterade jag att jag faktiskt har parkerat gratis hela senaste året. Idag betalade jag boten och känner mig riktigt nöjd över att åter vara skuldfri.

Och bilen, den står numera på gratisparkeringen utanför kontoret.

Apropå språk(miss)bruk hos författare och journalister

2008-01-30T08:00:00.000+01:00

Saxat från webben.

"Varför har sverige blivit ett land där dåligt språkbruk och stavning är så accepterat, att få saker skapar så upprörda känslor som att man påpekar folks brister i just dessa?

Ingår inte stavning och språkhantering i författaryrket? Jag trodde det. Ingen accepterar att brevbärare delar ut till fel adress, eller att säljare nekar till ingångna garantiavtal, men att författare inte kan stava verkar vara en jävla rättighet."

Brevsniglar

2008-01-29T22:29:00.000+01:00

Angående ett uppmärksammat fall där ett vanligt brev levererats rejält försenat, och efter en snabb uträkning visade sig ha hållit en lägre medelhastighet under sträckan från avsändare till mottagare än en ordinär trädgårdssnigel.

Mandalorian: Kanske finns det ett alternativ till nu då utöver flaskpost och brevduvor.
Swedde_: Jag e lite skeptisk till den idén, tänk om någon kommer å trampar på sniglen?
Zelest: Man kan utrusta dem med små hjälmar.
Mattias J: Du menar som, typ, ett skal då eller...?

Coaching - himmel eller helvete?

2008-01-29T14:24:00.000+01:00

Igår kväll trillade jag in på SVT2 där Mustafa Can i programmet "Beckman, Ohlsson och Can", hade samlat en liten panel som diskuterade den växande coachingboomen. Panelen bestod av:

Po Tidholm - journalist och DN-skribent
Eva Rusz Malmberg - Legitimerad psykolog och legitimerad kognitiv psykoterapeut
Hans Thörn - Success och Existentiell Coach

Eva och Hans försökte mer eller mindre framgångsrikt sälja in sig själva, samtidigt som Eva även förkunnade att hon var bäst för att hon hade en vetenskaplig (läs: kognitiv) utbildning bakom sig. Hans tyckte att det var intressantare att hjälpa folk än att ha rätt vetenskaplig utbildning och kontrade med lite prat om själen, som ju är ganska svårt att bemöte på ett kognitivt sätt. Po dissade konsekvent allt som ens avlägset anknöt till coaching och ville helst bannlysa individualismen helt och hållet och bygga ett monument till ära av socialismen och grupptänkandet. Armerad betong med bronssockel kanske?

Hans verkade väldigt lycklig och glad, medan Eva verkade mest stressad och upprörd. Po var bitter som få och sa inte mycket som skulle kunnat halka in under rubriken "positivt".

Debatten kändes väldigt obalanserad och det föreföll som att alla tre pratade om helt olika världar. Mustafa hänvisade till deltagarnas webbsidor och texter, men det kom som inte fram något handfast i slutändan. En starkare debattledare hade nog kunnat styra in det till en intressant diskussion, men nu blev det mest rörigt och fragmenterat. Ja, och bittert då förstås, om man frågar Po.

Bra initiativ och intressant ämne men tyvärr faller det på genomförandet. Undrar om de har någon programcoach på SVT?

Evas Webbsida, som ser ut som något hon hittat bredvid My Little Pony på Br Leksaker.
Hans webbsida, ser ändå rätt ok ut, men innehållet verkar plagierat från 2:a mosebok.
Po har lyckligtvis ingen webbsida.

Det där med att skaffa en lägenhet...

2008-01-27T19:03:00.000+01:00

Ja, då har jag skrivit på anställningspapper för jobbet i Mora. Lönen är fastställd och startdatum likaså, så den 11 februari träder jag in i den kommunala världen på allvar. Det känns oerhört kul och spännande och det verkar vara en skön samling människor jag ska jobba med. Ja, trots det faktum att de är just... kommunalanställda. Inte för att jag har några fördomar, men... eh... en del har ju det... har jag hört.

Så nu återstår bara den angenäma utmaningen att skaffa en lägenhet i Mora. Det blir en utmaning eftersom det inte finns något ledigt. Alla jag har pratat med är snabba att tala om att det är mer eller mindre omöjligt att få en lägenhet. För det är ju så många som söker. Och kön är lång. Och vi står sist i kön... nästan. Oddsen är med andra ord inte riktigt på vår sida.

Så jag räknar kallt med att det kan ta i alla fall.... ett par veckor innan vi har fått ett kontrakt.

Om vi har oflyt alltså.

Vilken start på en lördag!

2008-01-19T12:21:00.000+01:00

Idag hämtade jag C vid halv nio och skjutsade ner honom till innebandyträningen som började klockan nio. Jag hade tänkt att träna en stund på Hälsokompaniet under tiden, som ligger i lokalen bredvid. Men när jag precis har lämnat av C så kommer Stefan (Universe Imagine, NLP, personligt entreprenörskap... ja, ni vet) vars son tränar i samma lag. Det slutade med att vi satt och pratade i en dryg timme vilket helt enkelt blev en kanonstart på min lördag som jag inte hade väntat mig.

Tänk vad bra det kan bli när det inte blir som man tänkt sig.

Apropå film...

2008-01-18T23:40:00.000+01:00

... så såg jag såg Alien vs Predator Reqiem ikväll. Så om du vill se en riktigt bra film...

... se inte den.

Jamenvaf...

2008-01-18T16:02:00.000+01:00

- (Anonym kvinnoröst) Hej, jag ringer från Momenta och skulle vilja prata med Marknadsföringsansvarig för ert företag.
- Ja, det är jag det. (Förtydligande: detta är alltså jag)
- Vad bra, vi ska dela ut gratis cykelhjälmar till alla skolbarn i Arvika och undrar nu om ert företag vill delta i vår kampanj.
- Tack för erbjudandet men det är inte intressant.
- Men det är ju för barnens skull.
- Ja, men jag antar att det kostar pengar och då är det tyvärr inte intressant.
- Vill ni att vi ska återkomma vid ett senare tillfälle?
- Eh.. nej jag är inte intresseeeeerad.
- Känner du till Momenta?
- Det är möjligt men jag är fortfarande inte intresserad, så tack s...
- Momenta har ju funnits i väldigt många år och har...
- Tack, men vi får massvis av förfrågningar varje år, så det är inte intressant!
- Men nu är det ju januari, så nu tänkte vi att ni skulle ha råd. Det är ju för barnens skull.
- Javisst, och är det inte för barnens skull så är det för de handikappade, de alkoholiserade, de arbetslösa, socialdemokraterna, samerna eller den utrotningshotade stammen av inhemsk bisamråtta. Vi tackar konsekvent nej till allt som kostar pengar, så tack men VI ÄR INTE INTRESSERADE.
- Jamen det här är ju för barnen i ARVIKA.
- ...
- Ja, så det är ju..
- Tack för erbjudandet. Hejduhejdu. *klick*

Vi bor alltså i ett av världens rikaste länder och ändå verkar det finnas folk som tycker att jag ska "ställa upp" och köpa cykelhjälmar till andras ungar. Ungar vars föräldrar förmodligen tjänar dubbelt så mycket som jag gör. Kan det vara så att Momenta tjänar feta pengar på att "hjälpa" barnen å näringslivets vägnar? You bet.

Så den dagen era ungar kommer hem med en läckert designad reflexväst från skolan, så är den garanterat ihoptiggd av Momenta. Betalad av det lokala näringslivet och skänkt till de stackars barnen vars föräldrar varken har förstånd eller pengar att förse sina barn med ändamålsenlig skyddsutrustning för att klara av den hårda vardagen bland förrädiska övergånsställen och obalanserade trehjulingar.

Det är en hård värld vi lever i här i Svedala och tack vare Momenta kan vi hålla stånd mot det naturliga urvalet änu en tid. Uuuuh va gött!

Varför är det så...

2008-01-18T11:28:00.000+01:00

... att manliga reklambyråägare och gallerister har en överrepresentation av rakade huvuden och svarta polotröjor nedstoppade i alldeles för tajta jeans?

Ok, då ska vi se då...

2008-01-16T21:19:00.000+01:00

De vill alltså ha besked om när jag kan börja, och det ska de få när vi möter upp i Karlstad för ett möte med en reklambyrå och ska diskutera upplägg för en genomgripande grafisk profil för Mora kommun. Och när var det nu då..? Eh.. jo just det ja... imorrn förmiddag. Hm.. ja då har jag ju gott om tid att fundera över den saken.

Ok, då behöver jag bara klura ut hur mycket tid jag behöver för att avsluta de projekt jag tagit på mig att slutföra och... eh... bestämma hur jag ska göra med kontorslokalen. Åsså var det detta med lägenheten här hemma. Den ska jag väl ha kvar ett tag, men... eeeh... hur gör jag med telefon och Internet här hemma då... hm...

Apropå telefon så lär jag ju inte behöva den längre på kontoret oavsett hur jag gör där. Om man inte behöver abonnemanget för bredbandets skull... som jag ju bör ha kvar om jag ska ha kvar lokalen... typ. Får kolla upp det där.

Men om jag inte ska ha kvar kontoret, var ska jag då ha alla möblerna som står där? Hm... jag kanske kan trycka in dem i lägenheten. Under sängen kanske? Fast ritbordet blir lite bängligt att få in det måste jag ju erkänna. Men det kommer ju inte att bli lika trångt som hos Tommy i alla fall, som får frakta tillbaka fyra kubikmeter serietidningar till sin lägenhet.

Jag har ju ingen aning hur lång tid det tar innan vi får en lägenhet i Mora, och innan dess kan jag ju inte släpa med några extra datorer eller skrivbord upp. Om jag ens kan det då. Ska jag sälja av det kanske? Jag har ju redan en laptop för mycket. Kanske ska jag slänga in en annons i AN och försöka få in ett par hyresgäster på kontoret...?

Men då måste jag definitivt göra mig av med vinterdäcken som ligger där... alla åtta... och akvariet. Och det där extrabordet jag köpte åt programmeraren i våras. Han som bara försvann. Jorusåatt...

Det är inte utan att det känns lite rörigt just nu...

... faktiskt.

Den där sköna känslan av att vara bäst

2008-01-15T12:23:00.000+01:00

Ok, det är inte riktigt politiskt korrekt att som svensk använda både "jag" och "bäst" i samma mening men ibland är det oundvikligt. Som nu.

För om jag är den sista kvar utav ett drygt sextiotal sökande till en tjänst, jag då måste jag väl ändå vara bäst. Bäst för just den tjänsten. Just nu i alla fall. Eller... i alla fall av de som sökte den.

Och det är ju onekligen en skön känsla att bli vald. För jag tycker om att bli vald. Eller "att vara populär" som det så fint stod i ett litet personlighetstest som jag fick se resultatet av igår. Det är lite som när man spelade brännboll på mellanstadiet och blev vald först. Nu hände ju det aldrig mig, eftersom det var en av få bollsporter där jag aldrig lyckades träffa bollen. Men jag kan föreställa mig hur det kändes för de som verkligen blev valda. Och i synnerhet den som blev vald först.

Uuuh va gött.

Men nu har jag alltså blivit erbjuden ett nytt jobb. En sån där anställning. En anställning där jag får jobba med något som jag faktiskt brinner för. Inom kommunen. I Dalarna. Hade du satsat en hundring på det för ett halvår sedan? Inte en chans. Man får ju fyra trisslotter för en hundring.

Kommunaltjänsteman Tomas Dahlin. Hur många vuxenpoäng får jag för den?

Bland dalahästar och Vasalopp

2008-01-14T22:41:00.000+01:00

Idag var jag på en andra intervju hos Mora Kommun. De ville veta mer om mig. Det är ju bra. Det betyder att de tycker jag är bra. Men förhoppningsvis lyckades jag under intervjun förmedla att jag inte bara är bra, utan att jag är bäst. För dem. Bäst på det de vill att en sån som de tänker anställa ska pyssla med. En sån som jag.

Imorgon vet jag om jag är bäst.

Men tyvärr är det ju så... att bäst för mig kanske inte är bäst för dig.

Ibland händer det inte

2008-01-10T19:33:00.000+01:00

Med tanke på mitt förra inlägg så tänkte jag göra slag i saken och göra något jag inte brukar göra. Inte så ofta i alla fall.

Så för att bryta mitt mönster köpte jag idag fyra trisslotter när jag var och handlade (det händer extremt sällan, eftersom det bara brukar bli en... eller möjligen två).

Men fastän det gått länge sedan jag sist köpte mig en trisslott, så blev resultatet konstigt nog samma som det brukar. Ingen vinst med andra ord.

Hm... men om jag köper fem nästa gång kanske?

Apropå visioner...

2008-01-10T10:19:00.000+01:00

...så tror jag stenhårt att det är såhär:

Om du säger det du alltid har sagt,
och gör det du alltid har gjort,
så får du det du alltid har fått.

Apropå verklighet

2008-01-09T19:42:00.001+01:00

Live your dream, don't dream your life.
What you cant avoid, welcome.
Instead of seeking new landscapes, develop new eyes.

Nurru...

2008-01-09T19:27:00.000+01:00

... börjar det bli bra på allvar. Eller som man säger i Eda: Nu har jä fått öpp öga på rätt sia tå tölvschlage!

Wow liksom...

2008-01-09T15:41:00.000+01:00

Saxat från förstasidan av Vision Arvika 2010:

”Vår vision är att Arvika år 2010 är en framgångsrik kommun med ett
differentierat näringsliv som tar vara på kreativiteten och
uppfinningsrikedomen hos våra kommuninvånare och företagare. Vi
utgör genom vår tillväxtkraft en av hörnpelarna för utvecklingen av
länet i stort och särskilt för västra Värmland. Arvika är en av landets
bästa platser att leva, bo och verka i om man söker livskvalité i
arbete, boende och fritid. Arvika är en trygg och hållbar kommun där
utbildningsnivån kontinuerligt ökar. Vi tar vara på människors
skiftande bakgrund och mångfalden speglas på alla nivåer i
samhället. Kommunen har ett spännande musik- och kulturliv som
utmanar såväl unga som gamla. Vi har ett kulturarv och en miljö som
vi är stolta över att föra vidare till kommande generationer och som
bidrar till att vi utgör ett attraktivt val för att bo eller besöka Arvika.”

Wow liksom...

Snacka om visionärt. Snacka om vågat. Vision Arvika 2010 inger verkligen framtidstro och inspirerar till handlingskraftiga stordåd och kreativ utveckling. Vilket fantastiskt sug jag känner över att leva, uppleva och arbeta i Arvika. Vilken inflyttningsstorm det kommer att bli! Mittens rike har flyttat till västvärmland!

Jo, eller hur?

Faktum är att den här "visionen" har hängt med i några år nu. Ganska många faktiskt. Och för en månad sedan var det dags för visionsmöte igen i Arvika kommun. Ett par av mina entreprenörsvänner var inbjudna. En spontan kommentar efteråt var "Jag måste göra något så jag kan flytta härifrån".

Kontentan var, från mina källor, ungefär "vi får hoppas att det inte blir sämre och att vi får ha kvar det vi har idag. Ja, och att vi kanske kommer upp i 27 000 invånare i Arvika kommun 2010".

Idag har vi 26 229 enligt SCB .

Wow liksom...

Borde man inte kunna skjuta av lite kommunalpampar med jämna mellanrum? Kanske skicka att par lådor ammunition till den lokala jaktföreningen och tipsa om att man sett varg i Kommunhuset? Eller ge dem en enkel biljett till ett Thailändskt julbord någon gång i december och byta ut lite namnskyltar på dörrarna om de nu skulle råka irra sig tillbaka.

Så vad gör man om man är trött på sin egen kommuns totala avsaknad av handlingskraft och visioner? Flyttar? Jag har hört att Mora kommun eventuellt ska få förstärkning av en visionär entreprenör högt upp i den kommunala näringskedjan.

Ja, det kanske kan va nåt...

Första arbetsdagen 2008

2008-01-07T11:59:00.000+01:00

Då var den äntligen här. Den första arbetsdagen 2008. Den ägnas åt att skapa en bra struktur inför veckan, månaden och första halvan av året. Ringa telefonsamtal, räkna framtid i Excel, göra backuper, sortera mail, betala räkningar och dammtorka.

Eftersom det tydligen var fysiskt omöjligt att somna innan fem i morse så kör jag första arbetsdagen på ren vilja. Hjärnan är starkare än ögonlocken. Hjärnan är stark... *gäääääsp*

2008 – Året då allt hände

2008-01-05T11:47:00.000+01:00

Det var då jag…

… äntligen satte mig ner och tog fram en portfolio med illustrationer.
… byggde en enkel men glittrande härlig webbsida för min illustratörsverksamhet.
… efter en effektiv marknadsföringskampanj, som började med de berömda guldkuverten, lyckades skapa värdefulla kontakter som på allvar satte fart på min illustratörskarriär.
… startade min första webbutik.
… avslutade renoveringen av kampsport.se och började tjäna seriösa pengar på annonsering.
… skrev klart min första bok.
… började min bana som föreläsare.
… på allvar började lyssna mer på mig själv än på andra när det gäller viktiga beslut i mitt liv.
… seriöst började snabbläsa vilket resulterade i att jag läste en ny bok varje vecka.
… vågade ta steget till en svart blogg, bara för att jag tyckte det såg coolt ut.
... jobbade mindre och tjänade mer pengar.
... tillbringade mer tid med människor jag tycker om.
… förverkligade mina drömmar, en efter en.

2007 – Året då allt började

2008-01-05T01:32:00.000+01:00

Det var då jag…

… firade nyår som singel för första gången under detta millennium.
… bröt ihop och kom igen.
… sålde ett hus.
… renoverade och flyttade in i en lägenhet.
… sålde min bil.
… upptäckte NLP.
… återupptäckte Stefan och Markus.
… blev en NLP Practitioner.
… misslyckades med mitt spraydejtade.
… tog en riktig semester för första gången i mitt liv.
… investerade i dubbla nya skärmar.
… var på tidernas största släktträff i Arjeplog.
… köpte en ny laptop.
… drack öl på Anders veranda.
… blev nykterist.
… började läsa Tony Robbins.
… köpte en mp3-spelare.
… lärde mig hata Windows Vista.
… upplevde en 40-årsfest på ett turkiskt badhus.
… lyckades med mitt spraydejtande.
… hittade kärleken i Älvdalen.
… blev en NLP Master Practitioner.
… avslutade min karriär som nykterist.
… slutade jobba för bröderna Olsson.
… började jobba med mig själv.
… träffade en massa härliga människor genom Stefan och Markus.
… höll en föreläsning om ”The unlimited power of negative thinking”.
… balanserade på järnvägsspår.
… bokade plats på Tony Robbins seminarium i London i februari 2008.
... köpte bil.
… fick den slutgiltiga diagnosen ”Astma” på lungkliniken i Karlstad.
… blev medlem i Hälsokompaniet.
… sprang en mil för första gången i mitt liv.
… pimplade abborre.
… deltog i tiodagarsutmaningen.
… renoverade kampsport.se.
… på allvar började fundera över mina framtida möjligheter.
… firade jul och nyår i Umeå.

Uppsnabbad mailhantering

2007-12-13T16:26:00.000+01:00

Idag har jag gjort något riktigt häftigt. Jag har tömt min inbox i Outlook. I morse låg det över 400 mail där och nu är den tom. Inte ett mail så långt ögat når. Jag läste nämligen om en strategi för att spara tid på hantering av mail och samtidigt se till att man inte glömmer bort att svara eller se till att man får svar på sina mail. Det är jätteenkelt och naturligtvis tänker jag dela med mig av detta lilla "knep".

För mig känns det verkligen som en befrielse då jag har en tendens att få stora mängder mail. Ibland händer det att jag missar att svara på viktiga mail, och ibland glömmer jag bort att jag väntar på ett svar som jag aldrig får. Så här kommer the very special success model for simple mailhantering.

Huvudregeln är att skumma igenom all mail som hamnar i din inbox. Utifrån vad mailet innehåller placerar du det (om du inte svarar på det direkt naturligtvis) i en av tre mappar som du skapar:

1. Att göra - Hit flyttar du all mail som kräver någon form av handling innan du kan arkivera mailet eller svara på det. T.ex att du måste kolla upp priser innan du kan skicka en offert, eller springa hem och dammsuga för att kunna svara frugan att du faktiskt har dammsugat precis som du sa att du skulle göra och att det är tråkigt att hon inte litar på dig.

2. Att läsa - Hit flyttar du allt som kräver din fulla uppmärksamhet men som du inte hinner läsa just nu.

3. Att vänta på svar - Här placerar du mail som du svarat på där du behöver ett svar för att kunna gå vidare, eller där du helt enkelt behöver en bekräftelse på att det kommit fram. Då vet du vilka mail du väntar svar på.

That's it egentligen. Men det är ytterligare en liten detalj som jag tycker underlättar rejält för att hålla koll på hur många mail man har i varje mapp. Normalt visas det med en siffra bredvid mappnamnet hur många olästa (oöppnade) mail som ligger i en mapp. Men eftersom merparten av dina mail i dessa mappar kommer att vara öppnade, så ska vi ändra på detta.

När du skapat dina mappar så högerklickar du på mappen, väljer egenskaper och kryssar för "Visa totalt antal objekt". Nu visas hur många mail som faktiskt ligger i mappen (både lästa och olästa), vilket håller dig uppmärksam på hur många mail du har att jobba med.

Du kan naturligtvis döpa dina mappar till vad du vill, men jag har valt dessa namn för att de då hamnar under varandra.

Lycka till med den nya ordningen!

Det där med tacksamhet...

2007-12-07T12:11:00.000+01:00

Ibland är det svårt att riktigt förstå hur bra man har det. Hur oerhört tacksam jag egentligen borde vara. För även om jag tycker att livet är hyfsat orättvist ibland, så har jag det ändå ruskigt bra. Bara genom att bo i Sverige så har jag det bättre än 90% av resten av världens människor. Så redan där borde jag vara tacksam.

För vi tar ju så mycket för givet. Alldeles för mycket. Ta mig t.ex: Jag har en lägenhet full med möbler, äter god mat varje dag (ok, kan väl diskuteras, men jag kan t.o.m. äta ute när jag känner för det!), ett jobb att gå till och äger både cykel och bil. Jag kan gå obehindrat, äta och dricka utan hjälp, saknar inga kroppsdelar, har inga allvarliga sjukdomar och har både vänner och familj som bryr sig om mig. Jag har aldrig behövt oroa mig för att hamna mitt i ett krig, har aldrig behövt uppleva en bilolycka och har inte ens varit i slagsmål. Om man inte räknar den gången Peter Wester skulle slå till mig i magen, men missade och dyngade näven i ett trappräcke istället.

Allvarligt talat så har jag det riktigt bra. Riktigt, riktigt bra. Och då känns det helt plötsligt ganska fånigt att gnälla på höga bensinpriser eller en dyr avgift till a-kassan.

Det är sånt man kan komma att fundera på när man ligger hemma med århundradets räserbajs en fredag eftermiddag. Jag tar en liten klunk av mitt te och drömmer mig bort till en saftig köttbit med hasselbackspotatis. En härligt gräddig sås och ett glas kall... oops... dags att inspektera porslinstronen igen.

Idag är jag extra tacksam över mitt mjuka trelagers toalettpapper.

If I'm a Doer, you are a Do More'er

2007-12-03T20:49:00.000+01:00

Det är så underbart att jag bara måste kommentera det. Sedan jag definierade mig själv som en "doer", så har jag inte bara fått mycket mer gjort. Jag har också fått en hel del feedback från min omgivning där många, hör och häpna, använder mig som måttstock för sin egen effektivitet!

En del tycker att det är oerhört skönt att känna att de får saker gjort snabbare än mig som är en "doer", och kan jag sporra och inspirera någon bara genom att släppa förbi dem på upploppet så stiger jag åt sidan med ett leende på läpparna. Samtidigt är det vissa som känner en stor tillfredsställelse när jag inte gör vad som i deras ögon är "tillräcklig mycket för att vara en doer". Då blir det liksom en skön känsla när inte ens "doer'n" fixar allt han siktar mot. Och om det resulterar i ett gäng stärkta självförtroenden, så kan jag inte annat än glädjas över mina tillkortakommanden.

Aldrig har det krävts så lite för att göra så mycket för så många. ;)

Tänk vad man kan får för sig saker...

2007-12-03T15:28:00.000+01:00

Jag får för mig en massa saker. Hela tiden. Jag får dessutom för mig saker som jag oftast inte bestämt själv att jag ska få för mig. Saker som bl.a. samhället, folk, media, mamma, vänner, ovänner, politiker och präster med stor precision planterar in i mitt huvud. Ibland medvetet och ibland omedvetet, men jag blir helt klart mer eller mindre påverkad och får då för mig saker. Och det finns mycket som många vill att jag ska få för mig.

Som att Colgate är bättre än Acta. Eller att det är viktigt att ha en säker deodorant. Eller att det inte finns några jobb. Och finns det jobb så är det nästan omöjligt att få ett. Att det är dyrt med bensin, att man inte ska ha för bråttom i nya kärleksrelationer och att man absolut ska göra som chefen säger. För annars är man dum i huvudet. Eller att jag verkligen behöver en Stairmaster som jag kan vika ihop och skjuta in under sängen. Att invandrare är dumma i huvudet eller att tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna när de klär sig som de gör. Att det är svårt att vara människa och att det tar tid att komma någonstans. Eller att man inte kan leva på att rita små roliga gubbar som säger fåniga saker, spela dataspel eller stå på en scen och tala om saker för folk som de egentligen redan vet.

Ja det finns mycket som många vill att jag ska få för mig. Och visst, jag får för mig en hel del, men mycket mindre nu än förr. Jag väljer mer aktivt, sållar och bestämmer själv. Har jag fått för mig i alla fall. Men jag har kommit på en riktigt häftig grej, och det är att jag själv kan bestämma saker som jag vill få för mig. Saker som t.ex. gör att det blir roligare att gå upp på morgonen. Eller gör det lättare att få saker gjort snabbt.

Vad skulle hända om alla skulle få för sig en massa saker som gör livet roligare? Som gör allt lättare? Vad skulle hända om alla helt plötsligt bestämde själva vad de ville få för sig? Hur bra skulle det kunna bli?

För om jag har fått för mig något så är det ju så det är, eller hur? Om jag väljer att verkligen tro på något, ja då blir det ju sant. För mig. Jag tycker det här med valda sanningar är väldigt intressant, och mitt senaste tillskott är "Det går snabbt, det är lätt och jag har roligt!". Helt enkelt för att det är roligare att ha kul än tråkigt.

Men det är ju iofs bara något jag har fått för mig.

Vad skulle du vilja få för dig?

Vit jul är inte kul för hjulen...

2007-11-29T15:34:00.000+01:00

Jorusåatt... här är det vinter. "Här" är närmare bestämt Älvdalen just nu. Det har snöat hela dagen vilket resulterat i att jag känner mig hyfsat missanpassad när jag pulsar fram genom snön i jeans och gympadojjor.

Jag börjar även tvivla på att vinterdäcken som följde med bilen håller måttet en vinter som denna. En vinter i Värmland har ju inte ställt några större krav på vinterdäck de senaste åren, så man är ju inte riktigt van. Jag var nere på OK och hörde vad de rekommenderade i däckväg. Ja herregud. Det finns ju fler sorter och storlekar än vid lösgodisdisken på ICA. Smått förvirrad lämnar jag OK, inte ett dugg klokare än för en kvart sedan. Bilindustrin är för mig ett enda stort frågetecken.

Nej, jag tror vi kör på däcken vi har och hoppas på tur.

Hur skulle det förändra mitt liv...

2007-11-28T11:44:00.000+01:00

... om jag läste en ny bok varje vecka? Det skulle bli 52 böcker per år. Förmodligen (jag kan ju inte garantera något, men förmodligen) så skulle det förändra mitt liv ganska markant i en positiv bemärkelse.

Så jag tänker göra det. För jag är ju som bekant en "doer" numera och det innebär att jag gör saker. Och en av de saker jag ska göra i framtiden är att läsa en ny bok varje vecka genom att läsa en timme varje dag. Och för att sporra mig själv tänker jag ge en kort recension av böckerna här när jag läst dem, och även annonsera vilken nästa veckas bok är. Och eftersom jag är en "doer" så kör jag igång direkt. Nu!

Så härmed presenterar jag veckas bok och även den första i min nya bokläsarstrategi!

Titel: 100 sidor om att tala inför folk för dig som hatar det
Förlag: Redaktionen
Mer info: Länk

Recension:
En bok som tar upp konsten att tala inför andra människor. Boken siktar in sig ganska lågt och är i mina ögon inte så mycket inspirationsbok som checklista. Halva boken handlar om förberedelser inför anförandet, där de flesta tips är hyfsat självklara. Andra halvan ägnar sig åt hur man ska agera under själva anförandet/föreläsningen. Där finns en hel del tips på hur man hanterar kroppsspråk, röst, blick m.m. Boken tar även upp hur man hanterar publiken i olika situationer, vad du gör för att undvika att göra bort dig och mycket mer.

De tips och metoder som beskrivs är kort presenterade och inte speciellt djupgående. Även om det inte blir en inspirationsbok för den erfarne föreläsaren, så är det en bra översikt för den ovane talaren. Framförallt ger det en idé om vad man skulle vilja lära sig mer om.

Jag hade förväntat mig lite mer av den här boken, men det är ju bara att krasst inse att jag redan kan mer än jag trodde.

Betyg: Helt OK

Nästa veckas bok: "Din gränslösa styrka" av Anthony Robbins

Titta, en ängel! Och en till.. och en till!

2007-11-26T12:14:00.000+01:00

I början av december är det utställning på Sjövinden i Hantverksmatasinet i Arvika.
Tema: Änglar. Jag blev inbjuden att ställa ut tre tavlor, och på torsdagsnatten innan min deadline på fredagen, så var mina tre änglar ett faktum.

Det vore kul att höra vad ni tycker, men själv är jag grymt nöjd.

Lajf is najs...

2007-11-26T10:29:00.000+01:00

Det hela började med ett oväntat telefonsamtal från Markus för ett drygt halvår sedan.

- Hej, vad säger du om att gå en NLP-Practitioner kurs?
- Jadu, jag har ingen aning om vad det är, men det låter väl bra.
- Gött, den är på totalt åtta dagar och vi kör igång om två veckor. Jag skickar över lite material i ett mail så kör vi så det ryker!
- Eh.. ok.

Och så blev det.

Men det var lite rörigt just då. Jag var inne i en tid av förändring där jag inte visste riktigt vart jag var på väg. Vart jag skulle hamna i slutändan. Men en NLP-kurs lät minst lika logiskt som något annat, även om jag inte visste riktigt vad det innebar. "Inte visste riktigt" är iofs en rätt saftig underdrift. Jag hade ingen aning helt enkelt. Det var lite som att kasta sig ut från ett flygplan utan att veta vem som packat fallskärmen.

När jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag känna att jag varit i osynk väldigt ofta. Osynkad med min omgivning och med mig själv. När det har hänt saker så har det inte riktigt stämt överens. Som när ljudspåret på en film sackar efter med en halv sekund. Det är jäkligt påfrestande. Men hackar det länge nog, så tror man till slut att det är så det ska vara. Att det liksom inte kan bli bättre.

Scary...

Och när det var som mest osynkat... då ringde Markus.

Nu har jag har precis avslutat min andra kurs för Stefan (tillsammans med Markus), och kan nu titulera mig NLP Master Practitioner. Och det är väl nu jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt som jag fått insikt om, saker som jag ska göra i framtiden, böcker jag har läst och håller på att läsa, ljudband jag lyssnar på, människor jag har träffat, upplevelser jag haft och kommer att ha, men inte minst vilka storslagna framtidspalaner jag har.

Men jag gör inte det.

Det enda jag vill säga just nu, är att jag mår oerhört gött. Med risk att framstå som en vattenkammad prästson på bibelskola, så skulle jag nog säga att det faktiskt är det göttaste jag mått på den här sidan födseln.

Det är här jag står idag. Nu är det bara resten av livet kvar. Och jag kommer att se till att det blir hur bra som helst.

Det är viktigt att ha tråkigt ibland

2007-11-19T13:14:00.000+01:00

Den har vi alla hört som barn eller hur? Kanske även som vuxna? Inte bara från andra, utan kanske rent av från oss själva? Det är så djupt rotat i den svenska folksjälen att det t.o.m. återfinns hos självaste Alfons Åberg. Och då måste det ju vara sant, eller...?

"Det är viktigt att ha tråkigt ibland, annars uppskattar man inte när man har roligt."

Skitsnack.

- Hur är det?
- Det är skit just nu.
- Oj, vad har hänt?
- Ingenting, men jag tänkte gå på fest hos Jocke ikväll, så jag måste ha lite tråkigt först så att jag verkligen kan uppskatta allt kul som händer ikväll.
- Ah, tur du sa det! Jag tänkte vi kunde ha kollat på en film, men jag ska ju också dit ikväll så det är bäst att jag drar hem, tar en dusch, käkar och klämmer in lite tråkighet innan vi ses ikväll då.
- Ok, vi ses senare då.
- Jepp, ha't så tråkigt!
- Du med!

Jo tjenare.

Men det är skillnad på tråkigt och tråkigt. Att göra något som man tycker är tråkigt är en sak. T.ex. kan jag ju tycka att det är tråkigt att diska, men då gör jag ändå något. Och dessutom något som kommer att kännas bra när det är klart. Och eftersom jag enligt vissa är riktigt störd så kan jag även njuta av själva diskandet just för att jag vet att det kommer kännas skönt när det är klart. Men nu pratar jag om de där stunderna när vi gör "ingenting". När vi bara sitter och har tråkigt. För jag har nämligen fått för mig att många sitter och har tråkigt. Ganska ofta dessutom. Och jag har fått för mig att de flesta egentligen inte tycker att det är så bra att ha tråkigt. Tvärtom. Det är rätt trist.

Och det är roligare att ha kul än tråkigt.

Jag kan inte komma ihåg när jag hade tråkigt sist. Jag har alltid minst massor av saker som jag vill göra så jag hinner inte ha tråkigt helt enkelt. Inte "hinner" som i stressad, jäktad och överbelastad, utan "hinner" som i "jag har så mycket jag vill göra så det blir ingen tid att lägga på att ha tråkigt". Jag vill göra annat än att ha tråkigt.

Jag vill teckna, måla, läsa böcker, blogga, skriva böcker, läsa kursmaterial, lyssna på talböcker, lyssna på musik, lära mig laga mat, måla köksluckor, skruva upp handtag på skåpen, skriva musik, öva på fiolen, munspelet, gitarren och blockflöjten, hälsa på farmor, mormor, Pelle och Kerstin, gå på Liseberg, åka till Vallen, utveckla mina jongleringskunskaper, designa webbutiker, ha myskväll framför TV:n, hångla mig svettig, äta sushi och plocka blåbär. Eh... ok, inte plocka blåbär, men en massa annat.

Och tro det eller ej, men jag känner inte att jag behöver ha tråkigt för att uppskatta allt jag gör. Tvärtom tror jag att man kan få ut ännu mer av livet om man gör fler saker man tycker är kul. Sen behöver det naturligtvis inte innbära att man ska gjuta fast aschlet på ungen framför ett TV-spel vid fyra års ålder. Nyckelordet är variation och att variera mellan olika saker som är kul känns mer lockande än att variera mellan kul och tråkigt.

Men som sagt, det är vad jag har fått för mig. Och skulle du nu ha tråkigt någon gång, så kan du väl fundera på hur du gör för att ha tråkigt, och tala om för mig hur man gör. Utifall att jag skulle känna för att prova på någon gång.

I'm a doer. I get things done.

2007-11-16T19:41:00.000+01:00

Igår funderade jag en hel del över hur det kommer sig att jag faller i den där "jag får ingenting gjort"-gropen med jämna mellanrum. Rätt vad det är så sitter man där på botten och ser hur tiden trillar iväg utan att man får ett endaste dugg gjort. Det blir totalstopp helt enkelt. För ibland är det ju så att inspirationen och handlingskraften bara sinar. Och fort går det. Det swishar förbi som en månadslön i december.

Så jag har funderat på vad det är som fattas. Vad är det som gör att vissa människor bara gör saker? Får saker gjorda? Får saker att hända? Vad är det som skiljer mig från dem? Jag surfade in på www.ted.com, som för övrigt är en underbar sida att hämta inspiration på, och satte mig och stirrade på bilderna av idel framgångsrika människor som fyllde förstasidan. Vad är det som gör att de finns där och inte jag?

Jo, för att de är såna där "doers".

De gör saker. De får saker gjorda. Visst, de funderar och kalkylerar, väger in och bygger strategier, men sedan kommer den viktiga skillnaden: De gör saker. De får saker gjorda. Det var då jag bestämde mig, igår eftermiddag, att jag är en görare. Inte att jag ska bli, utan att jag är. Jag gör saker. Jag får saker gjorda. Det är det jag gör. Jag är en görare.

Men det låter mycket coolare på engelska, så mitt nya mantra är: I'm a doer, I do things, i get things done, that's what I do. I'm a doer.

Funkade klockrent igår när jag sprang min mil på löpbandet för första gången på två månader. Funkade klockrent när jag kom hem och har funkat klockrent idag när jag varit osannlolikt produktiv på jobbet.

Så vad gör jag nästa gång när jag känner att lusten försvinner och inspirationen tynar bort samtidigt som handlingskraften packat väskorna och är på väg till sydligare breddgrader? Jo jag frågar mig vem jag är. Vad det är jag egentligen gör? Vad det är som faktiskt definierar mig?

I'm a doer. I do things. I get things done. That's what I do.

I'm a doer.

Petero - möjligheternas ansikte

2007-11-14T01:54:00.000+01:00

Jag zappade runt lite mellan kanalerna innan jag skulle gå och lägga mig och fastnade på fyran där det var en dokumentär om en afrikansk kille på 11 år som skulle få ett nytt huvud. Nytt och nytt, men de skulle bygga om hans befintliga i alla fall. Där satt jag, långt bortom min planerade sovtid, stum av förundran över vad dagens kirurger kan åstadkomma. Fascinerande på ett lite skrämmande sätt.

Efter fem månader i USA på en av världens främsta kirurgiska kliniker återvänder Petero till sin hemby för att börja ett nytt liv med ett nytt ansikte och en ny huvudform. Men det är inte bara att flytta hem igen. Tiden i USA har gett honom en inblick i en värld han inte vill lämna. Förut var han annorlunda och ville bara se ut som alla andra. Nu ser han ut som alla andra men är fortfarande annorlunda. Fast på ett helt annat sätt.

Han vill flytta till USA och jobba med att laga saker. Bilar, kastruller eller radioapparater. Och han saknar skyskraporna, radiokanalerna och dörrarna som öppnar och stänger sig själva. Nu sitter han återigen och skalar rotfrukter med en träkniv på marken bredvid sin mamma.

Han vill tillbaka.

Filmen slutar där. Resten får man hitta på själv. Jag vet inte hur det har gått för Petero, men jag inser ännu en gång hur fantastiskt bra jag själv har det. Att jag med de resurser jag har till hands omöjligt kan misslyckas oavsett vad jag hittar på för vansinnigheter. Jag har för bra utgångsläge helt enkelt.

För det är bara att inse... att mitt liv är som att skjuta en straffspark mot öppet mål. Det är bara att rulla in den.

623 spänn...

2007-11-13T20:18:00.000+01:00

Jag fick ett paket idag. Det var böcker. Böcker som jag beställde förra veckan och hoppades att jag skulle ha fått redan i fredags, men det strulade tydligen lite för Adlibris. En bok blev restnoterad och till slut så bestämde någon att de tre andra böckerna skulle skickas ändå och helt enkelt skicka den sista boken när den dyker upp från förlaget. Bra tänkt tycker jag.

Så idag fick jag paketet. Jag har saker jag måste göra ikväll så jag prioriterar inte läsning just nu, men kan inte låta bli att bläddra lite i böckerna ändå. Bara kika lite. Och jag fastnar. Oj vad jag fastnar. Vill inte lägga ner dem. Men till slut så lyckas jag slita mig. Jag inser nu att det här troligtvis är något av det bästa i bokväg jag någonsin hållit i mina händer.

Vilken underbar känsla av inspiration, insikt och 100%-igt rent lyckorus!

Även om jag inte läst böckerna än, så kan jag inte annat än rekommendera dem.

Idébok - Fredrik Härén
Härarbeta - Teo Härén
Idébok för föräldrar - Fredrik Härén

Det kommer att vara dina i särklass bäst investerade 623 kronor på den här sidan millenniet. Författarna återfinns på www.interesting.org som som helt klart är värt ettt besök. Där kan man även läsa de första 30 sidorna av varje bok i PDF-format.

Om skepticismen kommer krypande och du känner att du faktiskt har en hållbar anledning till att inte köpa böckerna så är du troligtvis den av oss som behöver dem mest.

De stora talens lag

2007-11-12T10:52:00.001+01:00

Inom sannolikhetsteorin finns det något som heter "De stora talens lag". Jag stötte på den under min skoltid på gymnasiet när jag hittade en riktigt kul bok som hette "Förstå siffror!" av John Allen Paulos. Det finns två betydelser av de stora talens lag enligt Wikipedia:

"De stora talens lag är en sats inom sannolikhetsteorin, som innebär att om man gör ett stort antal oberoende observationer av en slumpvariabel så kommer det aritmetiska medelvärdet med stor sannolikhet att ligga nära variabelns väntevärde."

Eller som vi säger i Värmland, "dä jämner ut sä i slutänna". Det är detta fenomen som t.ex gör att jordens befolkning i det närmaste består av hälften kvinnor och hälften män. Eller att om man singlar slant hundra gånger, så kommer fördelningen att bli otäckt nära 50/50... av någon anledning. Prova själv någon gång när det inte är något kul på TV.

Den andra betydelsen är:

"Om man utför ett försök tillräckligt många gånger kommer en händelse, oavsett hur osannolik den är, att inträffa minst en gång."

Och det här är intressant, för otroligt många lever sitt liv baserat på den här övertygelsen. Man gör samma sak om och om igen, men förväntar sig ett annat resultat. För någon gång måste det ju gå... eller? Been there, done that and have the flat forehead to prove it.

Och det funkar. I teorin. I alla fall om man har evigt liv. Men nu är ju inte jag Super Mario, så jag väljer nog en annan väg. Så hinner jag med lite annat också. Och för det så behöver jag lite mer Vincent och lite mindre Max om man säger så, för er som sett Collateral.

Med en växande insikt om varför jag och min omvärld gör som vi gör, så är jag övertygad om att min platta panna kommer att växa ut igen och att blodfläckarna på väggarna så småningom bleknar bort. Och för er som inte hittat dörren ännu, så lämnar jag den lite på glänt om någon skulle vilja prova en annan väg. En väg som, enligt vissa, skulle kunna vara både snabbare och angenämare. Vart det nu är du tror att du är på väg.

Huvudvärken lättar och det känns det rätt gött. Faktiskt.

Att blogga eller inte blogga...

2007-11-04T13:23:00.000+01:00

Nu har jag fått höra upprepade gånger från flera håll, mer eller mindre diskret, att det minsann är på tiden att jag skriver ihop ett nytt inlägg. För det var ju så länge sedan sist. Faktiskt.

Sant. Men allvarligt talat, ska jag verkligen hålla på med det här?

Jodå, jag har hunnit fundera en del på det här med bloggandet. Och på en hel del annat också för den delen. Jag är ju som bekant inte medlem på Facebook, vilket skapar en del frågot emellanåt. Anledningen till det är att jag inte kan ge mig själv ett bra svar på frågan "varför". Jag kan helt enkelt inte se nog många positiva effekter med att skaffa mig ett medlemskap på Facebook. Om jag ska gå med så måste jag ha ett syfte och att "alla andra är med" räcker som sagt inte för mig. Det är lite samma sak med bloggandet. Jag vill förmedla något vettigt (kanske inte rätt ord, men förmedla något i alla fall) när jag väl klickar iväg ett inlägg, så att det blir något mer än ren vardagsdokumentation. Jag vill att det ska finnas en idé. Något som inspirerar, ifrågasätter, upprör, irriterar, glädjer, eller på något annat sätt berör den som läser det. Jag säger inte att det blir så, men det är så det är tänkt i alla fall. Oftast.

Och med dom tankarna i bakhuvudet, ja då kan det bli lite glapp i kontiniu... kontunite... kontiunitet... eh, mellan inläggen. Om jag nu ska fortsätta med bloggandet.

Det är nämligen så att jag är mitt uppe i en process just nu. En sån där utvecklingsfas skulle man kanske kunna säga. Det innebär en hel del funderingar över vad jag gör, hur jag mår och varför det blir som det blir. Och jag har kommit till insikten att jag faktiskt har en hel del att säga till om när det gäller hur mitt liv ser ut. Den insikten kan vara jäkligt jobbig, för det innebär att jag själv måste ta tag i saker och ting om jag vill ha det annorlunda. För ingen annan lär ju göra det åt mig. Inte ens morsan.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att klippa bort sånt som tynger ner mig och suger energi ur mig. Bli av med aporna på ryggen helt enkelt. Det har tagit tid och bitvis varit riktigt jobbigt, men nu börjar det verkligen ge resultat. Jag gör mindre saker som jag inte borde och fokuserar på saker som tar mig framåt. En av mina många funderingar kring energitjuveriet har varit just bloggandet. Det tar onekligen en del tid och frågan är om bloggandet är bra eller dåligt för min energinivå? Är det en inspirationsängel eller bara ännu en apa på ryggen?

Efter en tids funderande har jag hittat ett svar på den frågan. Jag har kommit fram till att bloggandet faktiskt är ett bra verktyg för att ta mig dit jag vill. Just nu. Det får mig att sortera mina tankar och dessutom sätta ord på saker som annars bara virvlar runt i mitt smått kaotiska sinne. Och det känns rätt gött faktiskt.

Kan jag dessutom inspirera någon på vägen så är det ju helt fantastisk.

Tio dagar senare...

2007-10-21T21:58:00.000+02:00

Ok, tio dagar plus tre är det ju egentligen, eftersom helgen hamnade lite i kläm. Men jag funderat en del kring de tio dagarna och mina stärkande tankar. Och framförallt vilken effekt de har på mig och min omgivning.

När jag summerar de tio dagarna och vad den övergripande effekten har blivit, så är det framförallt en effekt som sticker ut: Mitt liv har blivit roligare.

Jag har blivit grymt medveten om min möjlighet att själv välja hur jag vill uppfatta varje enskild situation i mitt liv. Och varje gång jag väljer att blicka framåt, att se möjligheter och att inte fastna där jag är, så mår jag bättre. Jag känner mig starkare. Jag har nästan helt slutat att gräma mig över över saker som inte går som jag tänkt mig. Saker som tidigare skulle ha gett mig ångest och en känsla av "åååh, varför i hela friden gjorde jag sådär?", ger mig numera på sin höjd ett "ooops, hur löser jag det här?". Och där handlar det nog en hel del om att rama om tillvaron.

Det häftiga med de tiodagarsutmaningen är att det är alla som tror att de misslyckats, som faktiskt är de riktigt stora vinnarna. Det är du som inte klarade av de första tjugo minuterna vid köksbordet under dag ett som är den store vinnaren. Likaså du som fick börja om tio minuter efter att du kom till jobbet den andra dagen. Ni som känner er nedstämda över att ha fått börja om har troligtvis tänkt fler stärkande tankar under dessa tio dagar än ni gjort under resten av året. Ni har förändrat ert sätt att tänka och har tagit ett steg utanför papplådan och ser på er egen tillvaro med nya ögon. Det är riktigt, riktigt coolt!

Det svåra med förändring är att man lätt ramlar tillbaka i gamla hjulspår. Nu när utmaningen är slut för den här gången (om du inte redan bestämt dig för att fortsätta), så har jag lite förslag som kan hjälpa dig att hålla ångan uppe.

Läs igenom bloggen på tiodagar.se med jämna mellanrum. Skriv gärna ut texterna och sätt upp dem på kylskåpet!
Prata med människor om stärkande tänkande. Prata med människor över huvud taget och försök att välja bra framför dåligt så ofta det bara går. Kom ihåg att du väljer själv!
Börja läsa böcker som inspirerar dig! Jag ska komma med några boktips senare i veckan.
Lyssna på musik som inspirerar dig! Låt musiken lyfta fram dig när du städar, diskar, älskar, promenerar, jobbar, läser, pluggar, slumrar eller ligger under soffan och letar guldkorn i tillvaron.
Stäng av TV:n på kvällen och ge dig ut på en promenad i gott sällskap. Ge hjärnan en möjlighet att återhämta sig från TV-tittandet och ge dig själv en ärlig chans att förändra dig själv... om du nu vill det.

Om ni kikar ut genom fönstret så kommer ni att lägga märke till en sak. Världen har blivit lite bättre än den var förra veckan.

Coolt.

Freeeedag!!!

2007-10-19T16:45:00.001+02:00

Veckan har kanske varit dryg för många, men oftast behövs det väldigt lite för att få till ett skinande blankt leende på läpparna. Och kanske är det just nu den bästa tiden på den bästa dagen i hela veckan för just det: Fredag kl. 17:05!

För mig har den hittills varit riktigt bra och jag har fått en hel del jobb gjort. Skickade just iväg den sista mailet för arbetsdagen och ska nu fira med lite uppvärmd kebabpizza innan det bär av till Värmland igen. Helgen kommer att bli kanonbra av jättemånga anledningar, och nästa vecka... ja, nästa vecka är det dags för NLP-Master Practitioner i Arvika! Det kommer att bli hur... gött... som... helst.

Imorgon kommer det en summering av de senaste tio dagarna. För nog finns det ett och annat att säga där känner jag.

Have a grymt skön fredag, and be sure to get a serious dose of fredagsmys out there!

Den där bilen...

2007-10-18T10:58:00.000+02:00

Numera är man stolt (del-)ägare av en Ferrari Testarossa, som av någon anledning är grymt lik en Renault Megane Kombi när man ser den på bild. Men det är en otrolig skillnad i verkligheten. Och snygg är den ju i vilket fall.

Först en bild framifrån:

Åsså en bakifrån:

En riktig läckerbit, eller vad säger ni?

Äntligen...

2007-10-18T09:57:00.000+02:00

Äntligen händer det något. Äntligen dyker det upp tecken. Tecken på att det här samhället faktiskt börjar att ta mäniskor på allvar. Att man inte kan göra vad man vill med andra människor och komma undan med. Att handling innebär konsekvens. Äntligen sätter någon ner foten och ritar upp gränserna där de sedan länge redan skulle vara inhuggna i den ursvenska berggrunden.

Läs om hovrättens dom mot Stureplansprofilerna.

Den universella bristen på respekt har fått sig en törn. Jag hoppas innerligt att det här bara är början.

6, 7, 8 och... nio av tio!

2007-10-18T09:01:00.000+02:00

Hopplöst efter i bloggandet. Igen. Jag har läst tiodagarsbloggen varje dag och kommenterat en hel del där, och inser nu att jag försöker hitta en ursäkt för... eeh... äh... såhär har det varit i alla fall:

Måndag (dag 6): Tanken var att jag skulle ge mig av norröver under eftermiddagen så jag jobbade järnet under dagen för att lätta mitt samvete. Vid halv fyratiden fick jag skjuts ut till Åmotfors av min mor och köpte den där bilen som jag tjatat om. Efter mycket "0m" och ännu mer "men", så kom jag iväg. Alldeles för sent. Men bilen gick som ett skållat troll över höjderna och jag kom fram i ett stycke. Alla sa att det skulle vara kopiösa mängder med älg (typ stora klasar) på vägarna men det var ren och skär lögn, för jag såg inte en enda.

Summering: Underbart med "ny" bil! Frihet i en liten plåtask.

Tisdag (dag 7): Var på anställningsintervju i Mora. För att öppna dörrar och skapa fler möten i mitt liv skrev jag in mig hos Manpower för knappt två veckor sedan, och nu hade de hittat ett jobb åt mig. Trodde de. Trodde jag. Det visade sig att så inte var fallet. När jag kom hem insåg jag hur otroligt bra jag har det. Hur otroligt skön livssituation jag egentligen befinner mig i. Jag insåg att alternativet skulle kunna vara hur illa som helst. Det fick mig att bli på ännu bättre humör och hitta ännu mer inspiration och glädje i mig själv och mitt jobb. Tänk vad en anställningsintervju kan ställa till med.

Summering: Wunderbaum! Livet luktar gott!

Onsdag (dag 8): Jobb, jobb, jobb. Sumpade en massa tid på en anställningsintervju igår, så jag har en hel del att ta igen. Jag sitter åtskilliga timmar med felsökning och bestämmer mig för att förstå varför det blir som det blir. Varför det inte blir som det borde. Målmedvetet letar jag igenom tonvis med kod, testar, analyserar och fattar ingenting. Hittar helt oväntad inspiration tack vare David. Framåt kvällen hittar jag lösningarna en efter en. Jag är grym. Silicon Valley here I come!

Summering: Med rätt inställning kan man t.o.m. bygga en webbsida!

Torsdag (idag!): Läser på tiodagar.se, skriver en jättelång kommentar och begrundar min tillvaro. Det har gått bra. Det har gått riktigt bra för mig. Jag har höjt min lägstanivå och skjuter numera undan negativa tankar per automagi. Det kan vara så att jag har uppnått en kritisk massa när det gäller mina stärkande tankar. Att det rullar på av sig självt nu. Bara sådär...

Summering: Det kommer att bli en intressant dag i många avseenden. Det är inte omöjligt att jag återkommer under dagen med nya sköna betraktelser ur den där verkligheten.

Gå in på tiodagarsbloggen och skriv ner vad du är tacksam för!

Den femte dagen köpte han en bil...

2007-10-14T21:21:00.000+02:00

Jorusåatt... en bil blev det. Den är inte betald och hämtad än, men kl. 16:00 imorgon så kan jag återigen titulera mig "bilägare".

Stackars jävel, säger många. Lyllos mig, säger jag. En bil är bara problem och utgifter, säger många. En bil ger mig oanade möjligheter och utmaningar, säger jag. Varför är du så äckligt positiv hela tiden, frågar många. För att det blir så mycket roligare då, säger jag. Det låter ju som nån jävla sekt, säger många. Pax Vobiscum, säger jag. Du är inte klok, säger några. Men jag är glad, säger jag. De skakar på huvudet. Jag ger dem mitt leende.

Det är sanslöst vad jag har fått för mig saker, jag vet. Men det känns rätt gôtt faktiskt.

Dag 4: En skön lördag

2007-10-13T18:24:00.000+02:00

Jag och C hade fredagsmys igår, och vi var bägge så trötta att bloggandet fick stå tillbaka på kvällskvisten. Men summa sumarum så var det en helt ok fredag.

Dag fyra på tiodagarsutmaningen känns inte speciellt betungande heller. Det är ju lördag och jag gör inte många knop alls. Eller för att vara lite extra tydlig: Jag slappar. Klockan är halv sju och jag ska ge mig över till Tommy och förnedra honom i Mario Cart. Det faktum att två vuxna män sätter sig och spelar TV-spel en lördagskväll skulle i sig kunna framstå som förnedrande, men vi väljer att se det som ett glädjefullt bejakande av vår oskyldigt barnsliga sida. Å andra sidan var vi oerhört vuxna och ansvarsfulla när vi tidigare idag åt lunch på Mc Donalds, så vi ger oss själva friheten att ta ut svängarna något en kväll som denna.

Och eftersom min alkoholpolitik har liberaliserats något sen i somras, så kan det hända att det intas en och annan malthaltig dryck för att öka spänningen i själva tävlingsmomentet. Men en sak kan jag lova: Det är inte lätt att tänka stärkande tankar när man för tredje gången ramlar ner i ravinen på bana 5.

Apropå bilar så ska jag köpa en sådan imorrn. En riktig alltså, med hjul och ratt och hela kittet. Wish me luck.

May the stärkande tankar be with you!

Mannens bäste vän: Nasalvibratorn

2007-10-13T16:35:00.000+02:00

Först vill jag varna känsliga läsare för innehållet i detta inlägg, då vissa människor kan uppfatta det som stötande. Läsning sker härifrån på egen risk och författaren tar inget ansvar för eventuella konsekvenser oavsett karaktär som uppstår till följd av innehållet i detta inlägg.

På den tiden då dinosaurierna fortfarande vandrade på jorden och jag själv satt fast i Gymnasiet, hade vi en historielärare som var tre äpplen hög och luktade plaståtervinning. Han kom från de södra regionerna och hade förutom sina gigantiska 32" widescreenglasögon från 30-talet, en svårslagen uppsättning hemtehår. "Hemtehår" är den norska benämningen på när man spar ut sitt "sidohår" och sedan kammar det över flinten för att ge sken av att man inte alls lider av omfattande hårbortfall. Det är nästan otäckt hur naturligt det kan se ut när en äldre herre har vattenkammat 55 cm glesvuxen polisong över en välpolerad glaciärflint.

Detta hemtehår hade en tendens att under hans föreläsningar långsamt förflytta sig nedför hans lutande hjässa, för att slutligen komma till en abrupt landning på insidan av hans jätteglasögon. Detta var ett återkommande fenomen som uppträdde med 3-5 minuters mellanrum beroende på hans engagemangsnivå. Men han hade utvecklat en grym teknik där han sekundsnabbt, med en enda naturligt svepande handrörelse, lyckades återställa hemtehåret till sin ursprungsposition. Mäkta imponerande måste jag säga.

Vad som var mindre imponerande var hans öronvaxsamling som han odlade i sitt generösa bestånd av öronhår. Jag överdriver inte om jag säger att han med lite god vilja och en gummisnodd hade kunnat göra ett par hyfsat imponerande toffsar av sina buskar. Det hade med största säkerhet gjort succé i lärarrummet sådär framåt lunchtid. Hans näshår höll samma höga kvalité när det kom till täthet och växtvilja, och det gick rykten om att han eventuellt försökte kompensera för en förlorad mustasch, som blivit resultatet av en en otäck olycka vid Kartografiavdelningen på Bäckmans Bokhandel i Årjäng under 60-talet. Men det var nog som sagt bara rykten.

När jag var i Stockholm för några veckor sedan smet jag in på Clas Ohlson i jakt på ett billigt USB-minne. Men på vägen till kassan gick jag förbi någon jag hört talats om, men aldrig tidigare sett med egna ögon. En näshårstrimmer. Jag fick en omedelbar bild av min gamle historielärare och kände en i det närmaste tvångsmässig impuls att köpa den. Men allvarligt talat, hur fånigt är det inte med en näshårstrimmer? Det är ju t.o.m. snäppet värre än konserverad gröt. Så jag hånlog lite och tänkte att "nejdu... den lätta går jag inte på". Skulle inte tro det.

En vecka senare när jag har satt i batterierna och testat den så känner jag mig ändå rätt nöjd. Jag må vara flintis, men saknar med stolthet all antydan till hemtehår. Jag må ha glasögon, men de upptar inte hela mitt ansikte. Och jag må ha näshår, men jag har numera verktyget som garanterar att det inte konkurrerar med min välansade mustasch.

När man slänger en snabb i blick i badrumsskåpet på verktyget ifråga förs iofs tankarna till annat än just näshårsbekämpning, men det är något jag känner att jag kan leva med.

Dag 3: Första frukosten ever

2007-10-12T09:57:00.000+02:00

Gunilla ringde och väckte mig idag och lät meddela att hon var på väg för att äta frukost hos mig vid det nya köksbordet i köket med de berömda köksluckorna. Och nej, färgen har fortfarande inte torkat ordentligt, men vad kan man begära efter fyra månader? Bara att pallra sig upp och sätta på te med andra ord. Jag inser att jag aldrig ätit frukost i mitt eget kök sedan jag flyttade in. Och det var i januari.

C kommer hit idag och ska sova över. Jag antar att det kommer att bli lite film, lite tv-spel, lite mat och lite fredagsmys. Kanske rent av lite fotbollssparkande om han är på humör. Han var förresten inte lika entusiastisk som jag över mitt nya köksbord. Han tycker det är mysigare att äta i vardagsrummet framför TV:n. Och jag kan inte annat än hålla med. Varför bryta ett vinnande koncept?

Jag återkommer ikväll med en rapport från projekt tiodagar.

Dag 2: Garvat munläder och diskmedel

2007-10-12T00:29:00.000+02:00

Humöret är på topp även om arbetsmotivationen ligger och släpar i gruset för tillfället. Men jag har beslutat mig för att inte kämpa emot, utan gör sådant som motiverar mig istället. Sådant som är stärkande ni vet. Och jag fick en enormt stärkande tanke idag. Jag tänkte att om jag tar ledigt från jobbet under eftermiddagen och åker till IKEA istället så skulle det kännas riktigt, riktigt stärkande. Så det gjorde jag. Och det gjorde det!

Dessutom gör jag mitt bästa för att hjälpa mina vänner igenom tiodagarsutmaningen. Det var sent, vi var trötta, och msn är ju vad det är, men här kommer ett livs levande exempel på hur Gunilla lyckas stanna kvar i tiodagarsutmaningen (tack vare en hjältemodig insats av yours truly) efter en eh.. tja, ska vi säga "lätt felaktig men kreativ tolkning" av mitt tidigare inlägg i vår något sena msn-konversation. Vi kommer in precis när Gunillas stärkande tankar börjar vackla något...

- 2maz säger:
Vet jag väl!
Gunilla säger:
det vet du inte alls det! du är bara dryg
- 2maz säger:
Du har 30 sekunder på dig att vända den tanken.
Gunilla säger:
i löööööööv yooouuuu
- 2maz säger:
hahaha
Gunilla säger:
se så bra det gick
Gunilla säger:
:-D
- 2maz säger:
Hängde du med på min ordvits då?
Gunilla säger:
nä
- 2maz säger:
- Fan vad dryg du är!
- Yes.
Gunilla säger:
idiot
Gunilla säger:
den va DÅLIG
- 2maz säger:
Är den nog dålig för att bli diskad....? hahahaha
Gunilla säger:
HAHAHHA
Gunilla säger:
torrboll

Dag 1: Så hur har det gått?

2007-10-10T21:21:00.000+02:00

Snart är första dagen av tio ett minne blott och det har gått riktigt bra med mitt stärkande tänkande. Jag har valt att fokusera på trevliga saker så till den milda grad att jag fikat, shoppat och pysslat mest hela dagen. Jag blev bjuden på middag ikväll också och sitter nu mätt och nöjd på kontoret och samlar mig. För det är ju så att någongång måste jobbet göras också.

Jag har ju dessutom gått igenom varenda begagnad bil med drag hos Arvikas alla bilhandlare idag, men ännu lyser min bil (Transformers anyone?) med sin frånvaro. Men den dyker upp när jag är redo, det är jag övertygad om.

Hoppas ni haft en grym start på era tio dagar. Imorrn kör vi vidare. Eller som min morbror P skulle ha sagt: Hä ä bara å djiv han gasn!

Jag tror, jag tror på älvor...

2007-10-10T09:38:00.000+02:00

Idag är det dags mina vänner! Tiodagarsutmaningen är redan i full gång och de stärkande tankarna plöjer som en rysk isbrytare genom min vardag.

För alla er som sett Peter Pan så är det ju ett känt faktum att älvor förlorar sina krafter när folk slutar tro på dem. Men det gäller faktiskt inte bara älvor. Eftersom jag tycker att älvor inte bara är ett pittoreskt inslag i vår vackra fauna, utan även en oumbärlig förutsättning för ett liv bland molnen (stjärnstoftet, remember?), så har jag bestämt mig för att tro på älvor. Jättemycket. Och kom nu inte och säg att Peter Pan bara är en film, för det är inte sant. Det är en bok också. Och den rymmer idéer, inspiration, stärkande tankar och en hel del verklighet. Fråga vilken unge som helst. Peter Pan is the shit.

Och oavsett om du bestämmer dig för att älvor finns eller inte, så har du rätt. Så enkelt är det. Precis som med allt annat.

För vi tror på mycket här i världen. Vi tror på gud, Socialdemokraterna, kärlek, Färjestad, mamma, chefen, Kajsa Bergqvist, chokladglass och Robert Lind i Kramfors. Men när det kommer till oss själva då är det värre. Många glömmer bort att tro på sig själva. Så idag är en perfekt dag att börja tro på sig själv. Och då snackar jag inte om "jo... kanske jag kan", utan snarare "fan-vad-jag-är-bra-och-wow-vad-allt-kommer-att-bli-fantastiskt!". Tycker du jag tar i för mycket? Bra, för tro mig... det behövs.

Och till dig som tänker "jo, det är ju lätt för dig, men jag har ju barn, liktornar, punka, amorteringar och en gubbe som luktar illa" vill jag bara säga: Du kan! Kör in en mental steroidspruta i låret och pumpa upp din egen tro på dig själv långt över dopinggränsen. Bli en mental Schwarzenegger helt enkelt. Ta kommandot över ditt liv en gång för alla och visa att du är någon att räkna med! Gört!

För idag är första dagen i resten av ditt liv och det är du som bestämmer hur det ska se ut i framtiden.

Jag tänker ge mig ut på en sjuhelvetes resa de närmaste tio dagarna. Ska du med?

Bra begagnad bil sökes!

2007-10-09T10:20:00.000+02:00

Jag lever ett liv under ständig förändring, vilket just nu innebär att jag ännu en gång tänker ta mig an titeln som bilägare. För etiketter är ju som bekant viktigt. Men för att kunna genomföra det behöver jag en bil. Och för att få tag i en bil behöver jag hjälp. Så om någon har tips på en bra begagnad bil så hör gärna av er.

Jag är fullt medveten att jag kommer bli blåst oavsett hur jag gör, men vill bara upplysa potentiella lycksökare att mina goda vänner Slobodan med kniven och Kött-Micke från Skillingmark har erbjudit sig att ta hand om eventuella garantifrågor.

Jag slänger med lite riktlinjer som ni inte alls behöver bry er om.

Årsmodell: -97 framåt.
Miltal: Under 20 000 mil.
Skick: Rost- och skadefri.
Övrigt: Drag (det enda som är kompromisslöst), djur- och rökfri, välvårdad (haha.. som att någon skulle säga nåt annat) och bensinsnål (ingen cityjeep med 4WD alltså).
Modell: Helst en snygg, men jag är öppen för förslag. Färg kan diskuteras men definitivt inga öststatsbilar. Nej, inte ens om de gått 3 mil och har har varit parkerade i garage sedan de köptes. Forshagamoppe ej av intresse.
Pris: 25-50 000 kr.

Generös hittelön utlovas.

Ingen konst... eller?

2007-10-08T15:33:00.000+02:00

Igår befann jag mig på det lokala konstmuseet och spatserade genom lokalerna i jakt på lite visuellt inspirationsgodis. Min erfarenhet är att när man befinner sig i en utställningsmiljö, så är det alltid någon som bara måste, lite sådär lagom avmätt, klämma fram ett "jamen... det där är väl ändå inte konst". Så även denna gång. Naturligtvis.

Och jag kan inte låta bli att fascineras.

Varje gång.

Jag fascineras över att ett ord kan röra upp så mycket känslor. Huruvida skaparen av verket äger rätten att kalla det för konst. Eller inte. Det är bara ett ord, men ord är farliga saker. De kan inte få användas hur som helst inte. För det är viktigt att vi är överens om ordens betydelse. Att vi är överens om hur mycket verklighet som får plats i ett ord. Och framförallt... vems verklighet vi stoppar dit. För allt måste kunna vägas, mätas och läggas i rätt papplåda, annars blir det ju komplicerat. Och om det blir komplicerat så måste vi kanske låta folk känna efter och själva välja vad de tycker är konst eller inte, och hur skulle det se ut?

Mycket tid och engagemang har genom åren lagts ner på att diskutera vart gränsen för konsten går. Vad som är konst och inte. Vem som har rätt att kalla sig för konstnär. Eller inte. Vilka målningar, skisser, installationer, skulpturer, filmer och musikstycken som förtjänar den ack så eftertraktade titeln "konst". Och vilka som hamnar i papplådan med etiketten "övrigt". För etiketter är viktigt. Utan etiketter blir det rörigt. Och komplicerat. Då blir det svårt att avgöra vad som är bra eller dåligt. I synnerhet om man är van att avgöra det genom att enbart läsa på etiketten.

Men det är ju bara ett ord.

Hela konstdiskussionen är lite som den urgamla ritualen att välja spelare till lunchrastens obligatoriska fotbollsmatch på mellanstadiet. Det plockas någon här och någon där, tills man hör en av de självutnämnda popularitetspåvarna med hög och myndig stämma utropa "Det är vi mot resten!". Det är då insikten slår till som en torshammare i främre pannloben, att "vi"... inte är jag. När jag tittar ner på bröstet, så sitter där en etikett. Bara sådär...

Kvar blir en klunga bortvalda själar med slitna allväderstövlar, blöta lovikavantar och en något för stor korvad toppluva på huvudet. Redan utdömda. Slut som artister innan ridån gått upp. Deras entusiasm och glöd räknas inte. Deras teknik och överblick har inget värde. För någon har bestämt att det är viktigt att det finns en gräns för vad som är "vi", och vad som är... resten.

För det är viktigt med etiketter.

Men det är klart, att någon form av ordning måste vi ju ha. Och det är ju naturligtvis viktigt att veta vad som är riktig konst. Så att jag inte betalar dyra pengar för något som inte är riktig konst. Och då är det ju skönt om det finns förståsigpåare som är experter på att veta vad som är riktig konst eller inte. Så att jag inte gör fel. Så att jag inte tycker om något jag inte borde tycka om. För hur skulle det se ut?

Och det är väl inget konstigt i att en ful stol kan bli vacker när jag får reda på vem som gjort den? Att en vattenskadad blyertsteckning på en loppmarknad kan bli värdefull när jag hittar ett namn på baksidan? För visst är det lättare att tycka om när man vet att det är bra. Och det är ju dumt att chansa.

Det skulle kunna vara så att ordet i sig inte är viktigt. Att det bara är ett ord. Att det är känslan... den där känslan som finns djupt inom mig och som så naturligt vävs ihop med ordet... att det är vad som egentligen betyder något. Det skulle kunna vara så...

...eller inte.

Jag funderade på om jag verkligen skulle skriva om konsten. Det är ju inte helt enkelt. Jag funderade på att skriva om mode, kärlek, media, feminism, patriotism, ondska eller gud. Och det gjorde jag.

Jag ska måla hela världen...

2007-10-03T09:04:00.000+02:00

När jag var yngre hade jag inte en aning om vad jag ville bli när jag blev stor. Det enda jag verkligen brann för var att teckna, men det fick man ju klart för sig hyfsat tidigt, att "det var minsann inget man kunde jobba med". Möjligen via något arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprojekt som lekfarbror på Kyrkans Barntimme, men som ett riktigt jobb? No way.

I nian hamnade jag hos en sadistisk SYO som puttade in mig på den naturvetenskaplig linjen när jag, rådvill och vettskrämd, skulle fatta mitt första beslut kring min stundande framtid. "Klart du ska gå natur, då kan man bli allting!".

Tack så in i helvete mycket för den du, SYO-jävel.

Men jag lyckades så småningom med knapp psykbrytsmarginal ta mig igenom gymnasiet efter att ha bytt till samhäll efter ett ångestladdat år på natur. Efter det vägrade jag konsekvent att söka in till högskolan, vilket tveklöst blev min räddning. Jag var nämligen inte bara skoltrött. Jag var skolbesviken och skolförbannad också. För hur många liv har inte förstörts pga av inskränkt och oengagerad skolpersonal som är mer intresserad av att fylla elevkvoter än att faktiskt ta reda på vad eleverna egentligen behöver, eller kanske ännu viktigare, vad de brinner för? Alltför många skulle jag säga.

Och såhär i efterhand känns det lite smått tragiskt att det aldrig var någon som frågade vad jag ville göra. Vad jag brann för. "Du har bra betyg i matte och kemi, så du ska gå natur". Jag hade även en femma i bild, men det var det ingen som kommenterade. För vilken idiot som helst inser ju att man inte kan bygga en framtid på glaserade temuggar och fingerfärg.

För de har ju alltid rätt. De där analytikerna. De där människorna som får hutlöst betalt av staten för att tala om vad som kommer att hända i framtiden. Ni vet, de där som med tysk precision förkunnar att "om fem år kommer det att bli en enorm lärarbrist", och får halva Sveriges studentkår att skola om sig till lärare. Som fullfjädrade lärare inser de fem år senare, lagom till uppvaknandet efter studentfesten, att världen har förändrats. Det finns ingen lärarbrist längre. Jävla oflyt hela tin.

För dessa välbetalda analytiker har en tendens att missa vissa små, små, avgörande faktorer som de kanske skulle tagit hänsyn till i sina beräkningar. Som t.ex. datorernas intåg i hem och skolor, Internet, mediabranschens uppsving, Sverige som ledande nation inom IT etc. En slutsats man skulle kunna dra av det är att de inte har en aning om vad de snackar om. Att de gissar lika mycket som alla andra, men får fett betalt för det och därför framstår som mer trovärdiga. För naturligvis är det ingen som vet hur framtiden ser ut. Däremot vill jag påstå, om jag får vara lite smågalen och sätta foten utanför pappkartongen, att det är vi själva som i allra högsta grad är med och skapar den.

Och jag skulle vilja se den SYO som i slutet av 90-talet, som svar på en finnig 16-årings "jag skulle vilja jobba med dataspel", klämde fram ett käckt : Kanon, för det kommer inom några år att bli en mångmiljardindustri med fantastiska framtidsutsikter! Nej, det är nog mer troligt att han fick ett hånleende och en ansökningsblankett till Industriprogrammet. Bara två till så är kvoten fylld... typ.

Jag har provat på en hel del i det sk "yrkeslivet". Lokalvårdare, originalare, målare, betongarbetare, bibliotekarie, lärare... ja, jag har t.o.m. suttit och ritat kretskort till elektroniska busskyltar. Bland annat. Det har inte varit helt enkelt att hitta rätt nish. Visste inte vad jag ville helt enkelt. För det jag verkligen ville göra kunde jag ju inte leva på. I alla fall inte om jag lyssnade på "alla andra". Och det gör man ju. För de vet ju mycket bättre än mig vad som är möjligt eller inte. För de har ju verkligen koll... eller?

Så en dag, efter att jag hjälpt honom bygga en ytterst basal webbsida, var det en kompis till mig som sa "om jag vore dig skulle jag ha startat eget för länge sedan". Och så blev det. Min mor sa "ååååh neeeej!", min farmor och farfar frågade om det inte var bättre att jag skaffade mig ett "riktigt" jobb och min far försäkrade sig om att jag var med i facket så att jag skulle klara mig när jag blev arbetslös.

Med det stödet i ryggen är det svårt att misslyckas.

Men här är jag, åtta år senare, med ett fullt fungerande företag, ett härligt kontor i Arvika och utan en krona i skuld till någon. Jag har träffat mängder av inspirerande människor genom åren och har varit med om saker jag inte kunnat föreställa mig. Klockan är strax efter tolv och jag sitter och bloggar vid ett köksbord i Älvdalen. För att jag vill. Det är snart dags att ta itu med dagens jobb och det är inte utan att jag känner mig rätt bra. Riktigt, riktigt jättebra.

Inför framtiden har jag två mål uppsatta inom ramen för mitt sk "yrkesliv". Den ena är att skapa mig ett namn som professionell illustratör och det andra är att föra in lite nytt fräscht tänk till lärare, elever och SYO-snubbar runt om i skolvärlden. Och en sak ska ni ha klart för er, att är det någon som kan lyckas med det... så är det jag.

Porslinslitteratur - en mänsklig rättighet?

2007-10-01T12:19:00.000+02:00

Det finns egentligen bara en plats på jorden där du ensam har full kontroll över ditt liv. Ett ställe där du kan göra precis vad du vill, hur du vill, hur länge du vill, utan att någon kan göra något åt det. Förutsatt att det finns ett fungerande lås förstås. För bakom lyckta dörrar gömmer sig de nödiga individernas sista fristad: Toaletten.

Rent namnmässigt kan det kännas lite konstigt, eftersom namnet på själva rummet förvirrande nog är detsamma som namnet på porslinstronen i vilken vi lämpar av våra biologiska bördor. Men jag lämnar namnfrågan att diskuteras i andra forum och riktar mitt intresse mot ett av grundfundamenten i själva toalettkulturen: Litteraturen.

Det finns naturligtvis förespråkare av bägge världar, men hos mig infinner sig ett visst mått av misstänksamhet när jag kliver in på en privat toalett och till min fasa upptäcker... att det inte finns något att läsa. Det finns fler aspekter att ta i beaktande utöver det mest självklara; att det är jäkligt gött och avkopplande att bläddra i en tidning när man sitter på muggen. Men när man väl sitter med brallorna nere och biktar sig, så kan man ändock känna sig något utsatt. Jag menar, tänk om någon t.ex. skulle slita upp dörren, så att du med ett panikladdat leende tvingas kommunicera, att det liksom nog är lite upptaget just nu? Jag har förstått att det kan upplevas som stressande för vissa människor.

Om du å andra sidan har en tidning i händerna framför dig, likt en tempelriddares sköld och rustning, så blir du inte tagen på pottkanten på samma vis. Du kan titta upp över tidningskanten, lite lagom avmätt och med höjda ögonbryn, samtidigt som du genom tystnaden förmedlar att du ju för bövelen sitter och läser.

Personligen tycker jag att läsningen på muggen bör skrivas in i FN:s lista över mänskliga rättigheter. Och till alla er som då säger "Läsa på toaletten? Som om man inte hade annat att göra därinne?", ja er bemöter jag med tystnad. Ni har helt enkelt missat poängen. Att blottad slå sig ner på tronen och plocka upp en välbläddrad men ännu oläst Larson, hör till ett av livets många dolda glädjeämnen.

Det är vardagslycka helt enkelt.

Så jag tänkte att vi tillsammans skulle ta fram en favoritlista över porslinslitteratur för att hjälpa eventuella nybörjare in i matchen. Fire at will.

Top 5
1. Larson - Serievärldens one-strip-wonder och oslagbar i alla avseenden.
2. Rocky - Martin Kellermans cyniska självbiografiska mästerverk.
3. Zits - Charmig uppstickare med grym dèja vu-känsla.
4. X-men - Marvel Comics är alltid Marvel Comics.
5. Vad som helst av Jan Stenmark.

Gränsfall
Pellefant - Erkänn att det var ett tag sedan Lakridstrollet var kul?
DN - Möjligen kultursidorna.
Arvika Nyheter - För dig som kan se det roliga i den lokala vardagstragiken.

Strängeligen förbjudet
Fyren - Svenska kyrkans svartvita indoktrineringsblad tryckt på Litauiskt returpapper.
Kronblom - Världshistoriens sämsta serie, som tragiskt nog var det enda i serieväg man kunde hitta min morfar och mormor.

Offentlig språkkreativitet eller arisk otur?

2007-09-30T22:22:00.000+02:00

Rätt vad det var så befann jag mig på en offentlig toalett på Kristinehamns järnvägsstation. På väg ut efter uträttat ärende såg jag att dörren var fullklottrad med diverse oläsliga symboler och allehanda penn- och skrapmärken. Det enda som egentligen utmärkte sig var att någon ambitiös stackare suttit på knä och tålmodigt ristat in "svartskale". En typografisk katastrof naturligtvis, men likväl tydligt nog för att dominera över det andra klottret. Men det stod inget mer. Inget budskap i övrigt utan bara helt kort "svartskale".

Fick han bråttom på slutet, eller hade han helt enkelt bara lite otur när han tänkte? För det kan väl inte vara så att kunskapsnivån hos den genomsnittlige smygrasisten i Kristinehamn ligger och trycker i botten av skolverkets stavningsstatistik?

Tiodagarsutmaningen...

2007-09-27T00:53:00.000+02:00

"Varje tanke du tänker fungerar antingen stärkande eller begränsande. Om du klarar att vända negativa tankarna till konstruktiva, se det positiva i det och dem du möter, under tio hela dagar av ditt liv: Vad tror du skulle kunna hända?"

Detta är ett utdrag ur tiodagarsutmaningen på www.tiodagar.se. Det finns egentligen ingen anledning att inte vara med, så jag tänker inte vräka på med någon värre marknadsföring. Dessutom får jag ju ingen provision, eftersom det är helt gratis att delta.

Du behöver inte bli medlem, tala om vad du heter eller ens låtsas att du är intresserad av hur det går för alla andra. Det är helt och hållet för din egen skull. Om du mot förmodan känner att "nja, det här är nog inget för mig", så är du med största sannolikhet en av dem som har mest att vinna på att faktiskt prova.

Så kika in på www.tiodagar.se och ta dig en funderare om du inte känner dig lite sugen ändå. Jag har redan antagit utmaningen och kommer naturligtvis att blogga om min upplevelse av de tio dagarna.

Herr Ambassadör...?

2007-09-26T15:53:00.000+02:00

Han är Arvikaambassadör. Lasse Anrell. Det innebär i stort sett att han ska marknadsföra Arvika världen över. Eller i alla fall i Sverige. Arvika Näringslivscenter fyllde tio år i dag och Lasse Anrell skulle hålla en föreläsning. Någonting om Arvika vs Stureplan... typ.

"Du var inte så rolig som du trodde" skulle C ha sagt.

Jag slängde faktiskt några ord med Lasse redan i receptionen, för att sedan, tio minuter senare, stöta ihop med honom igen när jag inte fullt så obemärkt som jag trodde försökte tränga mig före honom (och ytterligare några nödiga stackare) i toalettkön. På något vis hamnade samtalsämnet vid tappade tvålar och när jag stängde dörren bakom mig försökte han skoja till det lite med min vän G på samma tema. Gick sådär.

Med lite god vilja kanske det kunde ha varit lite roligt att komma in på en föreläsning iklädd gummistövlar, jeans och kavaj med en handfull böcker i en ICA-kasse. I synnerhet när alla i publiken (förutom en klick "vanliga" människor, mig inräknad) satt och svettades i kostymer av modell jätteviktig. Men så mycket god vilja kunde jag inte riktigt uppbringa just då. Tyvärr.

Vårt kommunalråd inleder med orden "Nu ska vi ha det trivsamt med Lasse Anrell". Jag kämpade emot min spontana önskan att sätta igång den Mexikanska vågen från tredje raden bakifrån. Undrar om han funderat över den inledningen länge, eller om det helt enkelt var stundens entusiasm som kom över honom? Det får vi nog aldrig veta.

Lasse ville inte ha mikrofon så att alla skulle kunna höra bra. Han tycker inte om mikrofoner, sa han. För han tyckte det var viktigt att kunna vara lite rolig och byta t-shirt 7 gånger under den dryga halvtimmen han "föreläste", och det funkar inte så bra med headset. Han tycker inte om att prata inför folk heller, sa han. Det märks. Tyvärr. Han brukar dessutom få sagt det han har att säga under en minut, vilket är vad han brukar få på sig när han är med i TV... sa han. Så då undrar jag, helt ärligt, vad gör han här i en dryg halvtimme?

Hursomhelst så påstår Lasse att framgångskonceptet för Arvika är att behålla våra unga kvinnor. Se till att de inte flyttar ut helt enkelt. Då kommer allt annat att lösa sig. Och för att behålla alla unga kvinnor så behöver vi två saker. Kaffe Latte och sushi.

Att ingen har tänkt på det tidigare. Det är där vi har lösningen: Sushi i Arvika. You got my attention Lasse.

Efteråt kändes det ungefär som att "jaha... det var alltså inte mer än så?". En parentes i eftermiddagen. Inget jag lär berätta om för mina barnbarn om man säger så. Men vi får hoppas att han har rätt. Vi får hoppas att någon öppnar sushibar i Arvika och att våra unga kvinnor stannar kvar så att bygden blomstrar. För om vi ska förlita oss på att Lasse Anrell ska entusiasmera resten av världen till att upptäcka Arvika, ja då mina vänner... då ligger vi risigt till.

Förutsätt framgång!

2007-09-25T16:48:00.000+02:00

Har du någonsin stött på fenomenet att folk (inte du själv naturligtvis, men många andra) ofta garderar sig när de fattar beslut? Jag skulle absolut inte gå så långt som att påstå att hela vår nation har en genetiskt betingad rädsla för att misslyckas. En rädsla som likt ett sovjetiskt bombplan överskuggar hela deras existens och skapar en helt osannolikt kreativ arsenal av ursäkter och begränsningar för att slippa släppa taget. För att slippa visa sig sårbara i ett enda helhjärtat försök att få det de verkligen, verkligen vill ha. Nej så långt skulle jag absolut inte gå.

Inte jag inte.

Men min poäng är att folk verkar fullkomligt livrädda för att ha några förväntningar alls. De blir skräckslagna inför blotta tanken på höga förhoppningar på.. tja, allt från att ringa återbud hos tandläkaren till att bjuda ut sitt livs stora kärlek. För tänk om det inte blir som man tänkt sig. Tänk om det går åt helvete. Tänk om man måste stå där med skammen i näven och erkänna, inte bara inför alla andra, utan dessutom inför sig själv(!), att man är en looser. För det är ju det man är om man misslyckas med något... eller? För framgångsrika människor misslyckas ju aldrig? Eller kan det vara så att man egentligen är en looser först när man inte ens vågar försöka? När man avstår från att utforska sin fulla potential av den enkla anledningen att det skulle kunna sluta i ett misslyckande.

Är inte det lite att ge upp innan startskottet smällt av?

Jag har börjat att förutsätta framgång. Bestämt mig, inte bara för att det kommer att bli bra, utan att det kommer bli jävligt bra. Visst, det kan gå åt helvete, men å andra sidan kan det bli hur bra som helst! Så varför förutsätta något annat än bästa möjliga resultat?

För det ligger ju till såhär: Oavsett vad du tar dig för, så kommer din inställning att påverka resultatet!

Jag menar, vad tror du att Kajsa Bergqvist tänker när hon står och laddar sekunderna innan guldhoppet i OS? "Nja... det där ser allt jäkligt högt ut. Det kommer nog inte att gå, men eftersom jag ändå är här så gör jag väl ett försök..."?

Jamenhallå! Med den inställningen skulle hon inte kunna ta sig över tröskeln till sitt eget vardagsrum. Men det är ju precis så som vi människor gör (återigen, inte du naturligtvis, men kanske din "kompis"). Vi dumpar alla förväntningar för att slippa bli besvikna. Vilket vi naturligtvis blir ändå. Vilket i förlängningen leder till att vi slutar att försöka. För det går ju ändå inte. Så hamnar vi i TV-soffan med en sexpack folköl och en chipspåse och förundras över alla dessa människor som faktiskt lyckas. "Dom där andra". Tänk om en annan kunde lyckas någon gång. Men man har ju sånt jädra oflyt hela tin...

Men det är ju inte sant. För det är klart att det GÅR! Oavsett om du bestämmer dig för att det är möjligt eller omöjligt så har du rätt! Förutsätt framgång! Flosklerna haglar nu, men sug åt dig och kavla upp ärmarna och ge dig fan på att det kommer att bli hur bra som helst. Och skulle det nu mot förmodan inte bli det, jamen då är det ju bara att försöka igen! Det är ju en av livets coolaste features. Man får göra om hur många gånger som helst.

Förutsätt framgång och upptäck hur enkelt det är att få det du verkligen vill ha. Been there, done that and have the smile on my face to prove it.

Hvornaar smager en sushi bedst?

2007-09-19T09:47:00.000+02:00

För inte alls länge sedan tillbringade jag närmare en vecka i Stockholm hos mig gode vän och kollega A. Som vanligt spenderade jag en mindre förögenhet på en samling fullkomligt underbar böcker. Bl.a. en om Banksy och hans grafittikonst. Har ni inte kikat in hos honom, så gör det. T.o.m. min oerhört kommunale styvfar satt trollbunden och bläddrade i boken när han kom på besök. Och det mina vänner, vill inte säga lite.

Lunchutbudet i mitt kära Arvika är i dagsläget minst sagt begränsat. "Dagsläget" har dessutom varit oförändrat sedan... eh.. tja... sedan jag började äta ute i denna stad. Vilket är närmare tjugo år sedan. Någon enstaka pizzeria har väl bytt namn, men i övrigt för vi en ojämn kamp mot ett lunchutbud som med lite god vilja och språklig kreativitet skulle kunna summeras som torftigt.

Så när jag kommer till Stockholm befinner jag mig helt plötsligt i ett matparadis med ett oändligt utbud av läckerheter från alla världens hörn. Jag firar denna mångfald med att i stort sett bara äta sushi hela veckan. Det är ju dumt att chansa. Håll med om att det är det rätt fascinerande att en klump kladdigt ris med en skiva rå fisk på toppen kan vara så gott. Svåra killar de där japanerna.

En kväll satt jag på en sushirestaurang, som vanligt, och väntade på att A skulle sluta jobba. Jag fick så småningom ett sms att han kommit hem, så jag styrde kosan mot den nästan olagligt centralt belägna lägenheten med det helkaklade badrummet. Entrén är inte speciellt spektakulär, men trappuppgången däremot är otroligt maffig i sten med generöst tilltagna trappor. Det känns onekligen rätt lyxigt när man knallar uppför trapporna. Jag och Stenbäck... typ.

När jag kliver in i lägenheten och stänger dörren bakom mig, så ser jag att det sitter en kvinna i A's soffa längst in i lägenheten. Jag börjar kränga av mig väskan och klämmer fram ett käckt "hej". Hon ser fullkomligt livrädd ut. Då, i detta ögonblick, med väskan halvvägs över huvudet, inser jag... att jag är i fel lägenhet.

- Eh... du... jag är nog i fel lägenhet (som om hon inte redan fattat det, döööh)... jag ska upp en våning till. Jag ber så heeeeemskt mycket om ursäkt.
- Ja, sa hon och skrattade, jag började undra om du var nåt jäkla psycho.
- Haha, klämde jag fram, medan jag ursäktade mig ännu en gång och skyndade ut i trappuppgången med svansen mellan benen.

Att gå vilse i Stockholm är väl en sak, men att göra det i sin egen trappuppgång, det vittnar om ett lokalsinne på seriös lantisnivå.

Kanske dags att börja kika på en mobiltelefon med GPS...

Allvarligt talat...

2007-09-09T16:27:00.000+02:00

...så är jag övertygad om att man måste vara kommunalanställd för att lyckas skapa så omfattande problem där det verkligen, verkligen inte finns något. Eller så har "dom" bara inte fattat vad "det där Internet" är för något.

I give you:

The Very Very Big Kommunal Problem

Man måste ju bara älska rubriksättaren....

En dag är kanske allt vi får...

2007-09-04T23:21:00.000+02:00

... så vad väntar vi på?

Jag såg en film ikväll och insåg en del saker. Igen. Om det där med att göra det man vill. Och det där med att vi ofta väntar alldeles för länge. Vi väntar på att allt ska bli perfekt. Att allt ska stämma in i minsta detalj. Istället för att ta steget och våga förlora fotfästet. Våga misslyckas. Många av oss väntar så länge så att vi glömmer bort vad vi egentligen vill. Vi väntar tills det är för sent. Vi väntar ihjäl oss.

Klockan närmar sig midnatt, och jag ska gå ner till kontoret, tända lite levande ljus och göra det där som jag verkligen vill.

Jag har hört... att rätt använt, så är livet långt nog. Det känns verkligen inte så. Jag menar, jämfört med hur lång tid vi faktiskt är döda, så är livet ganska kort. För mig är dessutom döden något otäckt och skrämmande. Och då känns det ganska puckat att sitta och vänta. Det är som att vi fått ett åkband till livets nöjesfält. Som att vi har fått en enda dag på oss, och under den dagen kan vi göra precis vad vi vill. Precis vad vi vill!

Och då sätter vi oss ner och väntar. Och väntar...

Vad väntar vi på?

En dag är kanske allt vi får...

Vardagslycka...

2007-09-04T15:45:00.000+02:00

Vissa av er känner till det sedan tidigare, men för alla er andra, så ligger det till såhär: Jag försöker envist att starta en sinnesbaserad, ytterst smittsam epidemi av vardagslycka.

Och nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag kan behöva lite hjälp. För jag har bestämt mig för att det bara handlar om att smitta nog många så att man uppnår en kritisk massa. Sen sköter det sig självt. Lite som att rulla en snöboll nerför en kulle. När den blir stor nog, så går det utav bara farten. Det bara bygger på liksom. Och när nog många hittat sin vardagslycka, ja då kommer världen helt automagiskt att bli ett bättre ställe. Folk kommer att må mycket bättre, fatta bättre beslut, börja sopsortera och cykla till jobbet. Alla kommer att tycka bättre om sig själva, älska sina barn, ta hand om varandra och kramas hej vilt världen över. Det kan bli hur bra som helst! Underbart, eller hur?

Så jag gör vad jag kan för mig själv och min omgivning, och försöker nå ut så långt det bara går. Men ibland känns det som att jag inte riktigt når ut så långt som jag skulle vilja. Det går liksom inte fort nog. Och ibland halkar man helt enkelt tillbaka i gamla hjulspår och det kan ta en stund innan man kommer igång igen. Så vi behöver bli fler. Fler som vill hjälpa sig själva och andra att hitta vardagslycka. Att skapa den där epidemin som kommer att förändra världen.

Igår registrerade jag en ny domän: www.vardagslycka.se. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på där ännu. Jag har naturligtvis ett par små idéer, men det behövs fler. Har du en idé och vill vara med? Eller har du inga idéer, men vill vara med ändå? Hör av dig! Eller skriv en kommentar. Eller ta och köp dig en riktigt god glass... eller varför inte en ny tröja? Eller gå ut och ge ett leende till nästa människa du möter. Gör vad som helst bara det känns bra.

Du spelar roll...

Jag tycker det är fult med skinnväst och träskor...

2007-09-03T20:37:00.000+02:00

... är det inte på allvar dags att dags att straffbelägga ett sådant opassande och respektlöst beteende?

Kul för dig... verkligen!

2007-09-02T19:18:00.000+02:00

Har ni någon gång känt av att när det går bra för dig (eller någon annan) så intar omvärlden en något skeptisk hållning till din nyfunna lycka. Lite som att, "jo, kul för dig, verkligen... men...".

Det verkar alltid finnas ett "men". För man kan ju omöjligt vara kompromisslöst glad över att det gått bra för någon annan, eller hur? Nej, man är ju för i helvete stolt, svensk och missunsam! Eller? Ja, förutom när Karolina Klüft sopar rent i OS förstås. Då kan vi vara glada en stund. Då känns livet gött. Äntligen vann vi över de där äckligt överdopade tyskarna med sina håriga armhålor. Fast det är klart... då är det ju "vi". Inte "hon"?

Jaja... men allvarligt, hur skulle det se ut om vi gick runt och var glada för allt bra som hände andra människor hela tiden?

Då skulle man ju stå där själv med skammen i näven, med en gratiskeps från Arvika Kommun för att dölja den begynnande flinten, när man smått uppgiven räknar ihop amorteringar, bilreparationer, familjerådgivning, förlorade korpfotbollsmatcher, havererad vardagsekonomi, misslyckade relationer och tja, allt annat jävelskap man åkt på genom åren. De flesta har verkligen fullt upp med att hålla näsan över vattenytan. Det handlar inte om att leva. Det har helt enkelt blivit en lång och utdragen kamp för att överleva. Så vad säger man när det kommer en klämkäck jävel till granne och talar om att han precis har skrapat fram hundratusen på en trisslott?

Kul för dig... verkligen!

För ett antal år sedan , så läste jag en text som berättade om en fantastisk människa med en underbar inställning till livet. Denna fantastiska människa var när det begav sig, en helt vanlig kille i tonåren, som inte var speciellt bra på någonting egentligen. En riktig medelmåtta. Han deltog i en massa olika idrotter men var aldrig ens i närheten av prispallen. Han insåg snart att han inte hade någon riktig talang... för någonting.

Den insikten kan slå vilken ambitiös tonåring som helst till marken. Tänk dig att inse att man aldrig kommer bli riktigt bra... på någonting? Att man troligtvis kommer att få bära loosermössan resten av livet? Tuff insikt, i synnerhet som tonåring. Men då händer det där som är så obeskrivligt häftigt. Deppar han ihop över det? Nej, vet ni vad grabben gör?

Han beslutar sig för att bli... världens bäste förlorare!

Han såg till att alltid vara först över till motståndarlaget och gratulera när hans eget lag just förlorat fotbollsmatchen med 8-1. Han var den förste att skaka hand med killen som stod längst upp på prispallen, även om han själv hamnade näst sist. Han hittade alltid glädje i att det gick bra för andra människor och han var dessutom alltid den förste att visa det. Han var helt enkelt världens bäste förlorare.

Många år senare så var han lagledare för ett juniorlag i fotboll. De hade tagit sig till final i en större fotbollscup och satt nu i omklädningsrummet, redo att gå ut på planen. Han plockar fram två champagneflaskor, håller upp dem och säger, "Bara så att ni vet, så oavsett om vi vinner eller förlorar idag, så kommer vi efter matchen att dricka champagne tillsammans med det andra laget som kämpat precis lika hårt som oss för att komma hit".

De förlorade med 2-1 och firade vinnarna med champagne.

Om man inte kan det man vill får man vilja det man kan.