
Men efter att jag har beskrivit min situation och hon ser ut som ett frågetecken, så inser jag att det här kommer att bli en lång dag. Det visar sig att hon inte har en aning om hur man går vidare, så hon ska gå och fråga en kollega. Är det inte konstigt att så fort man vill öppna ett konto, sätta in pengar eller något annat som talar till bankens fördel, så har de stenkoll och det går på en nanosekund. Men när det uppstår problem, då får man vara glad om "den där som vet hur man gör" inte har semester. Statens Strålskyddsinstitut har fastslagit att utbildning är seriöst farliga grejor och bör i mesta möjliga mån undvikas... typ.
Efter en stund visar hon mig ner i foajén där jag får sätta mig och prata med en annan kvinna, som tydligen vet hur detta går till. Så återigen, jag förklarar läget (och poängterar att det handlar om mitt företag, eftersom jag nu sitter på avdelningen för privatkunder och saknar slips) varpå hon börjar knappra på tangentbordet med den berömda pekfingervalsen. Men jag antar att de inte använder sina tangentbord så ofta, så att skicka folk på utbildning i tangentbordsteknik måste ju vara helt och hållet bortkastat i en toppmodern bankmiljö.
Nädå... ja e inte bitter...
Nåväl, hon knappar vidare, när jag hör jag ett "eeeh... är kortet spärrat?". Jag talar om (för andra gången) att ja, kortet är spärrat. "men det ligger ett aktivt kort här?". Ja, men det är ju praxis att de skickar ut ett nytt kort, eller hur? "Ah... jo just det". "Dåså, då ska vi se, då ska vi bara skriva ut lite blank... men vänta... är det Mastercard du har?" Ja (det enda kortet som erbjöds till mitt företagskonto! Jag ville ha VISA, men det gick inte om man hade företag.). "Okeeeej... ja då vet jag inte riktigt hur man gör".
No shit.
En halvtimme senare har jag i alla fall skrivit på ett gäng blanketter och fått förklarat för mig att jag behöver göra en polisanmälan som ska skickas med min "reklamation". Ok, då är det ju snart klart tänkte jag i min enfald, samtidigt som jag hörde hånskrattet ända från underjorden. Att sedan ingen kan tala om hur lång tid det tar innan ärendet behandlats eller om jag ens får tillbaka mina pengar eller inte, gör ju inte direkt att upplevelsen hamnar högre upp på lyckobarometern.
En kvart senare ramlar jag in på polisstationen och tittar in i väntrummet. Det är som att kika in i ett sånt där tittskåp på Discovery med ett par hamsterfamiljer i vinterdvala. Klockan är halv elva en måndag och det är fullt. Alla sittplatser är upptagna och folk trängs som tvestjärtar längs väggarna. En snabb överslagsräkning visar att 15 personer à 20 minuter ger en väntetid på ca 5 timmar. Jag överväger på allvar att ta en kölapp och sälla mig till skaran av förlorade själar i väntan på samhällets trygghetsväktare ska ge mig audiens. Kölapparna är slut. Tydligare tecken får man leta efter.
Väl ute i solen igen tänker jag att eftersom behandlingstiden på banken kan variera mellan allt från en till hur många månader som helst, så gör väl en extra dag varken från eller till. Soliga dagar skapas inte för att man ska sitta i ett väntrum utan fönster på Arvika polisstation.
Jag tar på mig mina solglasögon, rättar till väskan och börjar gå ner mot stan. Jag har bestämt mig. Det kommer att bli en underbar dag.