Det finns få saker som verkligen, och då menar jag verkligen, ska tas på största möjliga allvar här i livet. Idag har jag konfonterats med en av dem. Jag pratar naturligtvis om... minigolf.
Vårt sällskap denna dag innehåller tre deltagare som alla är fast beslutna (även om vi envetet försöker hävda motsatsen) att vinna. Och nu snackar vi verkligen "till varje pris" i ordens absolut mest tillspetsade mening.
Minigolf kan i det närmaste jämnställas med schack, då det kräver minituös planering och en genomgående strategi som håller ända fram till det 18:e hålet. Redan vid första utslaget ger sig den viktigaste komponenten i detta mångfacetterade spel till känna: Psykningen.
Högljudda harklingar, "oskyldiga" frågor strax innan klubban ska träffa bollen och diskussioner kring huruvida deltagaren som lägger upp bollen för tredje gången verkligen har förstått att man ska igenom "hålen" på banan och inte studsa bollen mot plankan, hör till vanligheterna. Den tillfälliga vinsten är om han (eller hon) måste avbryta slaget pga skrattattack. Den mer långsiktiga belöningen är om man lyckas provocera fram en sjua på hålet ifråga.
En annan viktig strategi är, att när man frågar vilket slag i ordningen deltagaren just gjorde, så ska man alltid lägga på minst ett. När han (eller hon) med bestämdhet hävdar att det är ett slag mindre, så kan man (nästan oförskämt lätt) gå över till att anklaga dem för fusk. Detta sätter deltagaren i obalans, bryter koncentrationen (i de sällsynta fall det finns något dylikt att bryta) och resulterar oftast i ytterligare ett par slag innan de kommer i hål. Allt enligt planen.
Naturligtvis vann jag denna omgång med en i det närmaste ointaglig marginal, men det är också viktigt att påpeka, att minigolf inte handlar om att vinna. Det handlar inte ens om att kämpa väl. Nej, det handlar helt enkelt om att få de andra deltagarna att känna sig som riktiga loosers.
Mission accomplished my friends. ;)
tisdag 26 juni 2007
En kamp på liv och död...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ska jag bemöda mig med att svara?.....
Näe, tror jag läser SJ's tidtabell istället...
Var jag med eller? Det låter så himla bekant det där. Tror iofs att jag hade stått som segrare om jag var med. Jag har nämligen uppfostrats väl på den punkten. Psykar mästerligt även i andra sällskapsspel, plump och krocket bara för att ta några exempel. Det kommer att bli en ljuvlig sommar ;-)
Efter att mitt goda och onda jag hade övervägt ordentligt så bestämde jag mig för att...kommentarer var överflödiga.
För att förtydliga det hela, så är det "oftast" de deltagare som går med skammen i näven som i efterhand inte vill kommentera händelsen.
Skicka en kommentar