Seriöst motivationerad

Mitt tåg gick 16.21 idag. En timme innan ringde jag taxi. Killen som svarade kunde inte få tag i någon av sina bilar, för han var i [sätt in valfri by här] och hade ingen täckning med comradion. Hurra. Helt plötsligt blev det väldigt bråttom. Efter att ha slängt ihop en kabinväska med kläder och en hel del annat (när jag kommer fram ska det bli intressant att se exakt vad det var jag packade), en datorväska, en kameraryggsäck och min obligatoriska axelväska med jättemycket viktiga saker i (tjejer med handväska förstår vad jag pratar om) så bar det iväg mot stationen.

När jag låser dörren tittar jag på klockan. 15.56! Hur kan detta vara möjligt? Det tar ju en halvtimme att gå till stationen på barmark när man är opackad. Nu har jag fyra väskor, det snöar som satan och det ligger två kilometer osandad cykelväg mellan mig och stationen. Och jag har fortfarande inte hämtat ut biljetterna. Aaaaaaaaaaaah!

Så vad ska man göra? Lägga sig ner i snön och bli förbannad över att man inte hade bättre koll på tiden? Bombhota Morataxi? Eller ska man slänga på sig väskorna och köra det tyngsta träningspasset sedan juni 2007? I can do this. It's all in my mind.

Och här kommer själva poängen. Förra veckan gjorde jag mitt första träningspass på dryga tre månader. Jag hade specialdämpade löparskor, luftiga shorts, utralätt t-shirt och sprang på ett fullkomligt plant löpband under optimala förhållanden i rumstemperatur. Jag orkade springa i fem minuter och fjorton sekunder. Sen var jag slut.

Nu sprang jag oavbrutet i femton minuter på glashalt underlag iklädd dunjacka och mössa, med tre väskor runt halsen och en kabinväska släpandes i snön bakom mig. 16.16 klev jag triumferande in på stationshuset i Mora och 16.18 satt jag på plats 37 i vagn 2 med biljetterna i handen.

Ni får ursäkta mig, men fy fan vad jag är bra.

Moooouuuaaaavvvvbgluuuummmmleeeeh

Det vilar flodhästar på mina ögonlock. Mitt huvud är fyllt med döende maneter vars tentakler kittlar mina bihålor. Mina visioner studsar tillbaka mot betongblocken som hänger framför mina ögon. Någon har tryckt ner en vattenmelon i halsen på mig och sprutat in rödmyror i mina ben.

Sjukvårdsupplysningen föreslog en kebab och en cola. Det köper jag direkt.

Ordning. Jorusåatt.

Köket ser bra ut nu. Vardagsrummet är ok. Sovrummet är lite sådär, men kontoret... det är riktigt illa. Så idag ska det bli ändring. Stiligt, snyggt, rent och välplanerat. Jajjemensan. Nu ska här kavlas upp ärmar utav bara helsike.

Ska bara äta lite, kolla på en film, pyssla lite med kameran, poppa lite popcorn, läsa några bloggar, göra en logga, bära ut lite grejer i förrådet och göra lite annat först.

Idag är den viktigaste dagen i mitt liv

Inte imorgon, inte om en vecka och inte om ett år. Den viktigaste dagen i mitt liv var inte heller igår, inte för en vecka sedan och inte för ett år sedan.

För den viktigaste dagen i mitt liv… är idag.

Nu.

Jag har funderat en hel del, och det är faktiskt nu jag har möjlighet att ändra allt jag vill ha annorlunda. Exakt precis nu. Det är nu jag kan lära mig av de misstag jag gjorde igår. Det är nu jag på allvar kan förändra min värld och det är nu jag kan jag ta åt mig allt som är bra, allt jag tycker om och älskar. Just i detta ögonblick kan jag välja precis vad jag vill.

Precis. Vad. Jag. Vill.

Likt en värmländsk Jack Sparrow i daladräkt står jag vid rodret på mitt skepp, där jag och endast jag bestämmer vart jag ska resa. Allt som ligger bakom mig, alla händelser och beslut som tagit mig dit jag är idag kan jag inte längre påverka. Allt detta är, som man brukar säga, historia. Framför mig ligger ett hav av drömmar och väntar. Fyllt av längtan som förhoppningsfullt väntar på att formas till verklighet.

Varje dag lägger jag upp livets lerklump på drejskivan och börjar forma min framtid.

För det jag gör idag avgör vem jag är imorgon.

Är det bara för mig timmarna inte räcker till?

Allt går så fort. Eller snarare... tiden går så fort, men allt annat hänger inte med. Slutet av dagen består av väldigt lite tid, men väldigt mycket saker jag vill göra. Och det där med att byta tid mot pengar, det tycker jag är en dålig affär. Verkligen. För det tar inte så lång tid att göra av med pengarna man byter till sig. Inte på långa vägar så lång tid som det tar att få ihop dem.

Så jag har bestämt mig. Jag ska öppna ett sparkonto. Ett tidssparkonto. Så att jag har lite tid att ta av när jag verkligen behöver det. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till ännu, men jag hör av mig när jag kommer på det.

Konsten att lägga pussel

Det där med pussel är spännande. För man kan ju göra det på så många olika sätt. Och även om man har en föreställning om hur det ska bli... ja, man kan t.o.m. tjuvtitta på locket liksom... så är blir det ändå aldrig riktigt som man tänkt sig i slutändan. Det tycker jag är coolt.

Som de flesta andra så började jag lägga pussel ganska tidigt. I början fick jag de flesta bitarna av min mamma, men så småningom började jag skaffa mig mina egna. När jag var liten brydde jag mig inte så mycket om bitarna passade eller inte, så länge jag hade roligt under tiden. Det byttes pusselbitar hej vilt och det provades alla möjliga och omöjliga kombinationer. Men någonstans i tonåren blev det allt viktigare att bitarna faktiskt passade ihop. Detta ledde till en enorm frustration när jag insåg att i stort sett alla bitar hade olika färger och former. Inte nog med det, för det uppdagades också att det fanns både tjej- och killpussel, och att de kom från olika tillverkare. Fan.

Men trots all frustration längs vägen så försöker man få ihop sitt pussel bäst man kan. Ofta fattas det bitar, eller så är de trasiga. Det har t.o.m. hänt att jag haft en massa dubletter och att jag sitter och försöker passa in samma bit om och om igen... fast på ett annat ställe. Och ibland sitter man med ett grönt pussel och har bara blå bitar kvar. Och har man riktig otur och tittar bort en sekund, så har någon elak jävel rivit hela skiten så man får börja om från början.

Jag har försökt titta på andra och se hur de gör, men eftersom vi inte har samma bitar så slutar det alltid i kaos. Jag har lyssnat på råd från allehanda förståsigpåare och läst metervis med böcker i ämnet. Jag har t.o.m. bildat pusselpar ett par gånger, men att lägga pussel tillsammans har visat sig vara om möjligt ännu svårare än att göra det ensam.

Men jag har börjat inse att det inte är så viktigt att det faktiskt blir som man har tänkt sig. Att det inte blir som det ser ut på locket. Det behöver inte vara likadant. Faktiskt. Så skrota manualen, strunda i alla råd, dissa böckerna och hoppa över tjuvkikandet. Plocka fram hammare och figursåg, sen får det liksom bli som det blir. Det gäller bara att ha kul under tiden.

Hört vid fikabordet på jobbet...

... när någon just avslutat ett engagerat inlägg i debatten.

- Är det där en vision du har?
- Eh... ja, det är en vision, vadå då?
- Det är jävligt bra att du har visioner, för det är inte så dyrt.