torsdag 4 december 2008

Konsten att lägga pussel

Det där med pussel är spännande. För man kan ju göra det på så många olika sätt. Och även om man har en föreställning om hur det ska bli... ja, man kan t.o.m. tjuvtitta på locket liksom... så är blir det ändå aldrig riktigt som man tänkt sig i slutändan. Det tycker jag är coolt.

Som de flesta andra så började jag lägga pussel ganska tidigt. I början fick jag de flesta bitarna av min mamma, men så småningom började jag skaffa mig mina egna. När jag var liten brydde jag mig inte så mycket om bitarna passade eller inte, så länge jag hade roligt under tiden. Det byttes pusselbitar hej vilt och det provades alla möjliga och omöjliga kombinationer. Men någonstans i tonåren blev det allt viktigare att bitarna faktiskt passade ihop. Detta ledde till en enorm frustration när jag insåg att i stort sett alla bitar hade olika färger och former. Inte nog med det, för det uppdagades också att det fanns både tjej- och killpussel, och att de kom från olika tillverkare. Fan.

Men trots all frustration längs vägen så försöker man få ihop sitt pussel bäst man kan. Ofta fattas det bitar, eller så är de trasiga. Det har t.o.m. hänt att jag haft en massa dubletter och att jag sitter och försöker passa in samma bit om och om igen... fast på ett annat ställe. Och ibland sitter man med ett grönt pussel och har bara blå bitar kvar. Och har man riktig otur och tittar bort en sekund, så har någon elak jävel rivit hela skiten så man får börja om från början.

Jag har försökt titta på andra och se hur de gör, men eftersom vi inte har samma bitar så slutar det alltid i kaos. Jag har lyssnat på råd från allehanda förståsigpåare och läst metervis med böcker i ämnet. Jag har t.o.m. bildat pusselpar ett par gånger, men att lägga pussel tillsammans har visat sig vara om möjligt ännu svårare än att göra det ensam.

Men jag har börjat inse att det inte är så viktigt att det faktiskt blir som man har tänkt sig. Att det inte blir som det ser ut på locket. Det behöver inte vara likadant. Faktiskt. Så skrota manualen, strunda i alla råd, dissa böckerna och hoppa över tjuvkikandet. Plocka fram hammare och figursåg, sen får det liksom bli som det blir. Det gäller bara att ha kul under tiden.

6 kommentarer:

Comvidare sa...

Klokheter med gulliga bokstäver. Jag ler igenkännande.

Visste du förresten att det finns tredimensionella pussel nu? Betyder det att leken är svårare eller mer spännande nu?

2maz sa...

Bara annorlunda min vän... bara annorlunda. :)

Tommy sa...

Betyder det här att du äntligen slutar kasta pusselbitar på mig nu? =D

2maz sa...

Den dagen då du slutar fundera över varför alla andra har bättre pusselbitar än du har, och inser att om du bara vänder på några av dina bitar så har du allt som behövs för att få ihop det vackraste pusslet i världen...

... då ska jag sluta kasta pusselbitar på dig.

Anonym sa...

Användandet av figursågen köper jag direkt, men hammaren?? Jag har aldrig spikat ihop ett pussel...men det kanske var därför det tog sån tid att få ihop det?! :)

2maz sa...

Om det är några bitar som nästan passar ihop fast ändå inte, så kan man liksom tvinga dit dem med hjälp av en hammare. Men att spika var också en bra idé, för då är det mindre risk att någon blandar om bitarna så du får börja om från början. Å andra sidan blir det mycket jobb om du själv vill flytta några av bitarna. ;)