Ny blogg på tomasdahlin.se!

Mina vänner, det är med glädje i fingertopparna jag har äran att presentera min nya blogg på tomasdahlin.se.

Varmt välkommen! :)

Måste allt vara så jävla perfekt hela tiden?

Hur är det nu, är det ok att sätta tapeterna upp-och-ner? Är det ok att glömma bort en födelsedag? Är det ok att göra självmål, trampa någon på tårna, köpa fel vindrutetorkare, tappa bort mobiltelefonen eller att glömma bort den där jäkla tandtråden? Är det ok att göra någon ledsen, salta för mycket på maten, köra för fort, backa in i grannens bil eller försova sig och komma för sent till jobbet?

När du klantar dig, när något skiter sig och planerna spricker. När det är du, och bara du, som är orsaken till att det inte blev som det var tänkt. Att det fullständigt gick åt helvete. Är det ok?

Jag tycker det. För det måste väl ändå vara ok att göra fel?

Men vi förväntas göra allting rätt. Vi förväntas t.o.m. gör allting bättre än rätt. Det ska vara felfritt. Första gången. Annars står vi där med straffavgifter, höjda pekfingrar, illavarslande utvecklingssamtal, utebliven bonus och en kniv i ryggen som dryper av krossade förväntningar. För när vi gör fel ska vi straffas. Hårt och skoningslöst. Så att vi inte gör om det.

Ännu en svensk modell som funkar klockrent. Jajjemensan.

Kalla mig drömmare, men tänk om vi kunde acceptera att det faktiskt blir fel ibland, och att det är helt ok. Att det är ok att göra misstag. Tänk om det t.o.m. är så att vi måste göra misstag för att det ska kunna bli riktigt bra i slutändan? Tänk om vi istället för att straffa folk när de klantar sig, belönar dem när de gör något bra. Och tänk om vi ibland kunde få lite uppskattning, bara för att vi verkligen behöver det, just då. Bara för att vi skulle må lite bättre... liksom. Då tror jag att alla skulle ha roligare, stressa mindre, skratta oftare, vara friskare och kriga mindre.

Sen tycker jag att det kramas alldeles för lite i den här världen. Faktiskt.

Seriöst motivationerad

Mitt tåg gick 16.21 idag. En timme innan ringde jag taxi. Killen som svarade kunde inte få tag i någon av sina bilar, för han var i [sätt in valfri by här] och hade ingen täckning med comradion. Hurra. Helt plötsligt blev det väldigt bråttom. Efter att ha slängt ihop en kabinväska med kläder och en hel del annat (när jag kommer fram ska det bli intressant att se exakt vad det var jag packade), en datorväska, en kameraryggsäck och min obligatoriska axelväska med jättemycket viktiga saker i (tjejer med handväska förstår vad jag pratar om) så bar det iväg mot stationen.

När jag låser dörren tittar jag på klockan. 15.56! Hur kan detta vara möjligt? Det tar ju en halvtimme att gå till stationen på barmark när man är opackad. Nu har jag fyra väskor, det snöar som satan och det ligger två kilometer osandad cykelväg mellan mig och stationen. Och jag har fortfarande inte hämtat ut biljetterna. Aaaaaaaaaaaah!

Så vad ska man göra? Lägga sig ner i snön och bli förbannad över att man inte hade bättre koll på tiden? Bombhota Morataxi? Eller ska man slänga på sig väskorna och köra det tyngsta träningspasset sedan juni 2007? I can do this. It's all in my mind.

Och här kommer själva poängen. Förra veckan gjorde jag mitt första träningspass på dryga tre månader. Jag hade specialdämpade löparskor, luftiga shorts, utralätt t-shirt och sprang på ett fullkomligt plant löpband under optimala förhållanden i rumstemperatur. Jag orkade springa i fem minuter och fjorton sekunder. Sen var jag slut.

Nu sprang jag oavbrutet i femton minuter på glashalt underlag iklädd dunjacka och mössa, med tre väskor runt halsen och en kabinväska släpandes i snön bakom mig. 16.16 klev jag triumferande in på stationshuset i Mora och 16.18 satt jag på plats 37 i vagn 2 med biljetterna i handen.

Ni får ursäkta mig, men fy fan vad jag är bra.

Moooouuuaaaavvvvbgluuuummmmleeeeh

Det vilar flodhästar på mina ögonlock. Mitt huvud är fyllt med döende maneter vars tentakler kittlar mina bihålor. Mina visioner studsar tillbaka mot betongblocken som hänger framför mina ögon. Någon har tryckt ner en vattenmelon i halsen på mig och sprutat in rödmyror i mina ben.

Sjukvårdsupplysningen föreslog en kebab och en cola. Det köper jag direkt.

Ordning. Jorusåatt.

Köket ser bra ut nu. Vardagsrummet är ok. Sovrummet är lite sådär, men kontoret... det är riktigt illa. Så idag ska det bli ändring. Stiligt, snyggt, rent och välplanerat. Jajjemensan. Nu ska här kavlas upp ärmar utav bara helsike.

Ska bara äta lite, kolla på en film, pyssla lite med kameran, poppa lite popcorn, läsa några bloggar, göra en logga, bära ut lite grejer i förrådet och göra lite annat först.

Idag är den viktigaste dagen i mitt liv

Inte imorgon, inte om en vecka och inte om ett år. Den viktigaste dagen i mitt liv var inte heller igår, inte för en vecka sedan och inte för ett år sedan.

För den viktigaste dagen i mitt liv… är idag.

Nu.

Jag har funderat en hel del, och det är faktiskt nu jag har möjlighet att ändra allt jag vill ha annorlunda. Exakt precis nu. Det är nu jag kan lära mig av de misstag jag gjorde igår. Det är nu jag på allvar kan förändra min värld och det är nu jag kan jag ta åt mig allt som är bra, allt jag tycker om och älskar. Just i detta ögonblick kan jag välja precis vad jag vill.

Precis. Vad. Jag. Vill.

Likt en värmländsk Jack Sparrow i daladräkt står jag vid rodret på mitt skepp, där jag och endast jag bestämmer vart jag ska resa. Allt som ligger bakom mig, alla händelser och beslut som tagit mig dit jag är idag kan jag inte längre påverka. Allt detta är, som man brukar säga, historia. Framför mig ligger ett hav av drömmar och väntar. Fyllt av längtan som förhoppningsfullt väntar på att formas till verklighet.

Varje dag lägger jag upp livets lerklump på drejskivan och börjar forma min framtid.

För det jag gör idag avgör vem jag är imorgon.

Är det bara för mig timmarna inte räcker till?

Allt går så fort. Eller snarare... tiden går så fort, men allt annat hänger inte med. Slutet av dagen består av väldigt lite tid, men väldigt mycket saker jag vill göra. Och det där med att byta tid mot pengar, det tycker jag är en dålig affär. Verkligen. För det tar inte så lång tid att göra av med pengarna man byter till sig. Inte på långa vägar så lång tid som det tar att få ihop dem.

Så jag har bestämt mig. Jag ska öppna ett sparkonto. Ett tidssparkonto. Så att jag har lite tid att ta av när jag verkligen behöver det. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till ännu, men jag hör av mig när jag kommer på det.

Konsten att lägga pussel

Det där med pussel är spännande. För man kan ju göra det på så många olika sätt. Och även om man har en föreställning om hur det ska bli... ja, man kan t.o.m. tjuvtitta på locket liksom... så är blir det ändå aldrig riktigt som man tänkt sig i slutändan. Det tycker jag är coolt.

Som de flesta andra så började jag lägga pussel ganska tidigt. I början fick jag de flesta bitarna av min mamma, men så småningom började jag skaffa mig mina egna. När jag var liten brydde jag mig inte så mycket om bitarna passade eller inte, så länge jag hade roligt under tiden. Det byttes pusselbitar hej vilt och det provades alla möjliga och omöjliga kombinationer. Men någonstans i tonåren blev det allt viktigare att bitarna faktiskt passade ihop. Detta ledde till en enorm frustration när jag insåg att i stort sett alla bitar hade olika färger och former. Inte nog med det, för det uppdagades också att det fanns både tjej- och killpussel, och att de kom från olika tillverkare. Fan.

Men trots all frustration längs vägen så försöker man få ihop sitt pussel bäst man kan. Ofta fattas det bitar, eller så är de trasiga. Det har t.o.m. hänt att jag haft en massa dubletter och att jag sitter och försöker passa in samma bit om och om igen... fast på ett annat ställe. Och ibland sitter man med ett grönt pussel och har bara blå bitar kvar. Och har man riktig otur och tittar bort en sekund, så har någon elak jävel rivit hela skiten så man får börja om från början.

Jag har försökt titta på andra och se hur de gör, men eftersom vi inte har samma bitar så slutar det alltid i kaos. Jag har lyssnat på råd från allehanda förståsigpåare och läst metervis med böcker i ämnet. Jag har t.o.m. bildat pusselpar ett par gånger, men att lägga pussel tillsammans har visat sig vara om möjligt ännu svårare än att göra det ensam.

Men jag har börjat inse att det inte är så viktigt att det faktiskt blir som man har tänkt sig. Att det inte blir som det ser ut på locket. Det behöver inte vara likadant. Faktiskt. Så skrota manualen, strunda i alla råd, dissa böckerna och hoppa över tjuvkikandet. Plocka fram hammare och figursåg, sen får det liksom bli som det blir. Det gäller bara att ha kul under tiden.

Hört vid fikabordet på jobbet...

... när någon just avslutat ett engagerat inlägg i debatten.

- Är det där en vision du har?
- Eh... ja, det är en vision, vadå då?
- Det är jävligt bra att du har visioner, för det är inte så dyrt.

Bruce Willis i all ära...

... men man måste bara älska Chuck Norris. The man, the myth, the legend.

"There is no theory of evolution. Just a list of animals Chuck Norris allows to live. "

www.chucknorrisfacts.com

......................

PS. Även pretentiösa världsförändrare med jätteambitioner kan falla handlöst för de mest banala fånigheter. DS.

Folk säger att de inte har någon fantasi...

... men ställ en försiktig fråga om det inte är dags att sluta röka, ställa ner bilen, handla ekologiskt eller börja träna och du kommer att få höra de mest fantastiska sagor och berättelser.

Hjulen på bussen går runt, runt, runt...

Under större delen av mitt vuxna liv har jag haft bil. Det är smidigt med bil. Det blir enkelt med bil. Det går snabbt med bil. Men framförallt så är det dyrt med bil. Apdyrt.

Idag åkte jag buss för första gången i mora. Den går varje halvtimme och det tar två minuter att gå från min lägenhet till busshållsplatsen. På en kvart är jag på jobbet. Det är coolt med buss.

I synnerhet som jag inte har någon bil längre.

Hur jävla förvånad är du? Egentligen?

Det är kris i Sverige har jag hört. Det är förresten kris i hela världen. Har jag hört. Jättekris. Tydligen värsta krisen sedan 30-talet. Det står i tidningarna varje dag. Man hör det på TV och radio. Varje dag. T.o.m. flera gånger varje dag. Och då vet man att det är illa.

This is your captain speaking: Fasten your seatbelts, we are going down.

Och som alltid när vi springer på ett problem, så är vi mer intresserad av vem vi kan skylla på än vad vi faktiskt kan göra åt saken. För visst är det är borgarnas fel. Eller jänkarnas. Eller oljan, islam, bristen på bredband, växthuseffekten, FRA, Telia, myggen, bilskatten eller det där förbannade spritmonopolet vi fortfarande måste dras med.

Men en sak är säker och det är att jag i alla fall har ryggen fri. Jag betalar kommunalskatt och TV-avgift, stöttar föreningslivet med ideellt arbete, sopsorterar, handlar lokalproducerad mellanmjölk och placerar dessutom mina pensionspengar i sjunde AP-fonden. Så ingen ska komma och säga att jag inte drar mitt strå till stacken. Så om skiten brakar samman så är det i alla fall inte mitt fel. Faktiskt.

Mmm, eller hur?

Handen på hjärtat... hur många tror att julhandeln INTE kommer att slå nya rekord i år? Hur många tror ni kommer att lämna bilen hemma och cykla de tre kilometrarna till jobbet istället? Och hur många tror ni kommer att sluta röka för att lägga sina surt förvärvade pengar på kläder till ungarna istället? Och allvarligt talat, hur många tror ni det är som i framtiden på allvar kommer att köpa saker som kostar mindre än de faktiskt har råd med?

Bara en platt-TV till, sen blir jag garanterat lycklig. För nog är det värt att svälta lite, bara man får se Allsvenskan i full HD.

Det sägs att av historien lär vi oss att vi ingenting lär av historien. Men är det inte läge att dra i nödbromsen, kliva av tåget och på allvar ifrågasätta vad det egenligen är vi håller på med? Är det inte läge att bryta några av våra gamla mönster en gång för alla? Är det inte ett ypperligt läge att börja om?

Jag är nämligen helt övertygad om att vi kan bättre än såhär.

Höstens första när livet-upplevelse

Pressbyrån, Uppsala tågstation. Jag funderar över vilken av de 22 olika sorterna buteljerat vatten jag ska inhandla till min resa hem till Mora. Trots den minimala ytan är butiken sprängfylld med ett utbud som skulle kunna hålla ett mindre land vid liv i veckor. Min annars så okänsliga näsa fylls till bristningsgränsen av den tunga söta doften av nybakade wienerbröd och kanelbullar. Jag ser mig omkring och mina ögon vandrar över ett överflöd av vacuumförpackad västerländsk vardagslyx.

Någonstans i mitt huvud försöker en tanke göra sig hörd. Inte så mycket en tanke som en fråga kanske. Är det verkligen det här livet handlar om? Är det detta jag jobbar mina 80 timmar i veckan för? För att kunna stå på Pressbyrån i Uppsala och välja mellan Loka Citron Lime eller Naturell? För att kunna klämma i mig ännu en fabriksbakad kanelbulle med pärlsocker innan jag rusar iväg på jakt efter nästa vardagsfix?

Tanken tar form i mitt huvud och är så nära att jag nästan kan ta på den. Jag känner smaken av insikt i gommen och när jag sluter ögonen kan jag nästan se konturerna av den äkta sanningen. Sanningen om allt och inget.

Så försvinner den. Lika snabbt som den dök upp. Jag står kvar en stund och försöker hitta tillbaka, men det är lönlöst. Den är borta. Jag slänger en sista blick på hyllan framför mig och plockar åt mig en Loka Naturell för 18 kr. Vid kassan impulsköper jag en påse Stimorol och kastar ett öga på löpsedlarna. ”Triangeldrama mellan Gynning och Rosing”. ”Fettkrig skakar bantar-Sverige”.

Nice to be back people... nice to be back.

Skuldfrihet - det nya smarta

Det luktar lågkonjunktur. Och slänger man ett öga på A-ekonomi, så inser man att den där bolånekrisen på 80-talet, den som aldrig skulle kunna inträffa igen, inte är så långt borta längre.

Min bror skrev med sedvanlig precision:

"USA har visat vägen och antagligen kommer vi stå där, skuldsatta upp till öronen, och bankerna med hus som inte går att sälja till halva anskaffningsvärdet. Eftersom du (yours truly) har hyresrätt så kommer du relativt sett att bli jätterik jämfört med alla som tror att de "äger" hus. Skuldfri är det nya smarta."

Well spoken my brother. Well spoken.

Fick ett brev från KPA häromdagen...

Pensionskapital 2007-12-31: 3936 kr

Sparandet t.o.m. den 31 december 2007 ger dig en pension från den 1 mars 2038 och livet ut med ett

GARANTERAT PENSIONSBELOPP: 25 kr/mån
Preliminärt fördelad återbäring: 7 kr
Summa ålderspension: 32 kr/mån



Är detta baksidan av att vara företagare, eller är det bara någon som jävlas med mig? Kan man klaga någonstans... eller nåt?

Det är dags att skicka vidare...

"I guess it's hard for people who are so used to things the way they are - even if they're bad - to change. 'Cause they kind of give up. And when they do, everybody kind of... lose."

Pay it forward. Den fyller mig med hopp, glädje och en underbar tro på människans inneboende kraft att förändra världen.

"its a chance to fix something more than your bike .... you could fix a person"

Och musikindustrin kämpar vidare...

Ja, nog är det jobbigt att sitta med röven fastlimmad på perrongen när alla andra hoppar på framtidståget.

Jag fick en bok förra veckan

Den kom i en grön förpackning med handskriven adress utan avsändare. Med den inplastade boken var ett utskrivet papper. Jag vet att jag har pratat om ämnet som boken berör med ett flertal människor. Och den är säkert jättebra och jag är jätteglad att jag har fått den.

Nu undrar jag bara... vem är det som skickat den?

Nej, jag har inte dött...

... det är bara lite mycket nu.

Jag håller på och samla ihop mig efter att ha flyttat till framtiden. För framtiden finns i Mora. Det kunde man inte tro, men så är det. Tyvärr har jag inte riktigt hittat flytet än. Rutinerna. The zone. Så det går lite hackigt, men den det kommer.

I ett svagt ögonblick förra veckan gjorde jag vad de flesta andra redan har gjort. Jag gick med i Facebook. Ok, så nu är jag medlem. "Choose a region, city och highschool to join a network" stod det. Jag skrev "Arvika". Inga träffar. "Mora"... nope. "Stockholm" kanske? Jajjemensan, men inget i Sverige. Så vi testar "Sweden". Ja, där kom det. Grymt internationellt det där facebook.

Så nu när jag är medlem... vad gör jag? "Addar friends"? "Taggar bilder"? Är jag bara trött och sliten, eller börjar jag på allvar bli gammal? Jag fattar inte hypen. Det är ju i grund och botten ett avskalat Lunarstorm... typ. Men misströsta icke o frälsta Facebookare, ty jag är inte bitter. Tvärtom. Som jag sa tidigare, så har jag inte gått med i Facebook för att jag inte har något syfte.

Nu har jag det.