Bruce Willis i all ära...

... men man måste bara älska Chuck Norris. The man, the myth, the legend.

"There is no theory of evolution. Just a list of animals Chuck Norris allows to live. "

www.chucknorrisfacts.com

......................

PS. Även pretentiösa världsförändrare med jätteambitioner kan falla handlöst för de mest banala fånigheter. DS.

Lajf is najs...

Det hela började med ett oväntat telefonsamtal från Markus för ett drygt halvår sedan.

- Hej, vad säger du om att gå en NLP-Practitioner kurs?
- Jadu, jag har ingen aning om vad det är, men det låter väl bra.
- Gött, den är på totalt åtta dagar och vi kör igång om två veckor. Jag skickar över lite material i ett mail så kör vi så det ryker!
- Eh.. ok.

Och så blev det.

Men det var lite rörigt just då. Jag var inne i en tid av förändring där jag inte visste riktigt vart jag var på väg. Vart jag skulle hamna i slutändan. Men en NLP-kurs lät minst lika logiskt som något annat, även om jag inte visste riktigt vad det innebar. "Inte visste riktigt" är iofs en rätt saftig underdrift. Jag hade ingen aning helt enkelt. Det var lite som att kasta sig ut från ett flygplan utan att veta vem som packat fallskärmen.

När jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag känna att jag varit i osynk väldigt ofta. Osynkad med min omgivning och med mig själv. När det har hänt saker så har det inte riktigt stämt överens. Som när ljudspåret på en film sackar efter med en halv sekund. Det är jäkligt påfrestande. Men hackar det länge nog, så tror man till slut att det är så det ska vara. Att det liksom inte kan bli bättre.

Scary...

Och när det var som mest osynkat... då ringde Markus.

Nu har jag har precis avslutat min andra kurs för Stefan (tillsammans med Markus), och kan nu titulera mig NLP Master Practitioner. Och det är väl nu jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt som jag fått insikt om, saker som jag ska göra i framtiden, böcker jag har läst och håller på att läsa, ljudband jag lyssnar på, människor jag har träffat, upplevelser jag haft och kommer att ha, men inte minst vilka storslagna framtidspalaner jag har.

Men jag gör inte det.

Det enda jag vill säga just nu, är att jag mår oerhört gött. Med risk att framstå som en vattenkammad prästson på bibelskola, så skulle jag nog säga att det faktiskt är det göttaste jag mått på den här sidan födseln.

Det är här jag står idag. Nu är det bara resten av livet kvar. Och jag kommer att se till att det blir hur bra som helst.

Att bli en före detta...

Det känns onekligen som att de moderna familjekonstellationerna har sprungit ifrån det svenska språket på flera plan. Vi har t.ex en hel hög mer eller mindre attraktiva namn för diverse kopplingar inom den svenska kärnfamiljen. Det finns fastrar, mostrar, kusiner, bryllingar, tremänningar, pappor och mammor och gud vet vad, som representerar de olika deltagarna i den rikstäckande tävlingen "det svenska folkhemmet".

Jag pratar om den genuint härliga helyllefamiljen som så länge fått manifestera den svenska folkdrömmen: Villa, bil, båt, motorcykel, pool och tja.. en bil till. Toppat med skyhöga amorteringar, två ångestframkallande kommunala heltidstjänster och en handfull överviktiga ungar med klippkort hos en piprökande psykoterapeut som luktar bokhandel.

Ok, jag slirade iväg lite där. Sorry. Hur som helst...

... när separationerna blev ett accepterat socialt faktum och det började smyga sig in folk i släktträden som egentligen inte hörde dit, löste man det med att koppla på ett "styv" eller "svär" framför vad det nu var för titel man aspirerade till. Jag menar, vem som helst kan ju misslyckas med en relation, så man behöver ju onekligen lite namnkonventionell täckning för sina "nästa" om man säger så.

Och så långt är ju allt frid och fröjd. Men jag har funderat lite. Ganska mycket faktiskt... på de som man lämnar bakom sig. De som tappar sin titel. De som alla får samsas om ett av språkhistoriens minst attraktiva uttryck. Något som ingen levande själ vid sina sinnens fulla bruk vill bli förknippad med:

"Före detta".

Hur många gånger har man inte hört "jo, det är min före detta" eller på sin höjd "mitt ex". Man blir reducerad till något som inte längre finns. Tack för den... typ. Som "äkta" familjemedlem kan man naturligtvis aldrig bli en "före detta". Ingen har väl hört talas om en före detta pappa? Eller en exbrorsa? Tänkte väl det. Just won't happen.

Så jag har en liten utvecklingsmöjlighet för alla er där ute. Min lilla superhjälte (ni vet C, han med Ferrarin?) är nämligen son till min före detta sambo. Men jag kan ju omöjligt hänvisa till honom som min "före detta styvson". Det låter ju som något Immigrationsverket kokat ihop under en firmafest på Åland.

Så mina vänner, det är hög tid att skapa en ny titel. En titel värdig en åttaårig superhjälte. Fire at will.

Den där ferrarin...

Jag nämnde ju att vi byggde en ferrari. Det var helt och hållet C som stod för industridesignen, medan jag bidrog med ett visst konstruktionstekniskt kunnande. Jag fick mig samtidigt en värdefull läxa i världsförändring.

C ville ha sidospoilers och hade plockat ut ett par riktigt tunna träbitar som såg bra ut. Då hammare och spik var det enda vi hade att tillgå, påpekade jag vuxet att det omöjligt går att få fast dem, för träet kommer att spricka. "Jamen jag vill prova ändå" säger han. Jag kontrar naturligtvis med ett ännu mer vuxet "jamen, det är ingen idé, för det kommer inte att gå". Då tittar han på mig och säger "Jag vet att det troligvis inte kommer att gå... men det är värt ett försök".

Insikten slog mig som en träklubba i bakhuvudet. Ännu ett uppvaknande.

Tack.

Tidsresor, badmintonregler och snabba bilar

I helgen hade jag besök av C, en liten superhjälte på 8 år. Han brukar komma över ibland på helgerna och damma av min gamla PS2:a, efter att vi intagit en näringsriktig middag innehållande minst två pizzabitar ur kostcirkeln från Statens folkhälsoinstitut. Det händer också att vi hyr en film (oftast blir det något animerat när han efter en kvarts ojjande inser, att min övertygelse om att åttaåringar inte ska se på skräckfilm fortfarande är det som gäller), har kuddkrig (tills det blir pinsamt uppenbart hur länge sedan det var jag städade), spelar fotboll (trötta ben orkar hur långt som helst bara det är en boll inblandad), äter lyxfrukost på café (nej, det har absolut inget med min kokkonst att göra) eller tja... gör något helt annat. Just den här helgen började vi hos min mor.

När jag till min mors stora lycka hjälpt min styvfar att sätta upp ett nyinhandlat insynsskydd mot grannarna, så var det dags för den inledande badmintonmtchen mot C. Numera delas den lilla trädgården av med ett badmintonnät, så nu skulle det minsann tävlas. Badminton är inte helt olikt minigolf eftersom det handlar mycket om att psyka motståndaren. Något som C är fantastiskt skicklig på. Han skulle dessutom med lätthet vinna VM i kreativ regeltolkning. "Nämen alltså, när den är framför stolen så blir det inte... nej... det var inte samma som förra gången... jo, den var på linjen... jamen det är inte den linjen som gäller..."

Klockrent politikerämne.

Tyvärr för C så slår räckvidd både vilja och kreativitet i det här spelet. Men det är väl bara en tidsfråga innan jag blir klassad som dinosaurie även inom denna gren.

På söndagen skulle min bror spela med Môra-Per. Riktigt bra folkrock på värmländska. Med en handfull skivor i bagaget har de enligt egen utsago bara en "hit". Anledningen till att de inte slagit nationellt ännu finns det lite olika bud om. Skulle kunna vara för att ingen utanför rondellerna i Arvika hört dem, med undantag för ett par hushåll i Edane och en och annan packad raggare från Torsby. Eller så skulle det kunna vara den missade spelningen i Bingolotto 2001. Svårt att säga.

Nu var det i alla fall dags för "Gammelvala" (Gammel=gammal, vala=världen, om det nu skulle vara någon utanför värmland som läser detta), som under ett par veckor varje sommar lever upp med kolmilor, nävgröt med fläsk, tjärtillverkning, hästskjutsar, smeder, träkonstnärer och en hel hög andra mer eller mindre intressanta människor och tillställningar.

Vi avnjöt musik, mingel, våfflor och ostkaka med grädde och sylt, nävgröt med fläsk, byggde oss en ferrari och tog ett varv i höskrindan som var förspänd med en ståtlig Ardenner. Alltå, nu ska man ju inte svära, jag vet... men satan vilken stor häst! Det var som en mammut utan betar. Vill ha!

Det var onekligen två slagna killar som hamnade i soffan vid sextiden på kvällen. Tidsresor är tuffa grejor nuförtiden.

Själva livets mening

Hur vill du ha ditt liv?

Vill du småpussas och säga något intellektuellt och bjuda på geléhjärtan, eller vill du hångla dig svettig och fullkomligt förlora dig i din partner?

Vill du stå och titta på när dina barn plaskar i leran och samtidigt akta dig för att de inte ska skvätta ner dina bomullsbyxor? Eller vill du ge dig hän och leka med dina barn på barns vis?

När du ser dina barn i ögonen, vill du säga något intellektuellt och bjuda dem på något som de tycker är halvgott, eller vill du fullkomligt förlora dig i deras ögon och hejdlöst gå loss i skafferiet för att baka dera älsklingskaka?

När någon i din omgivning känner sorg, vill du sitta och tafatt hålla din hand på personens axel, säga något intellektuellt och bjuda på något sött och äckligt för att få dem att tänka på något annat? Eller vill du låta dem omfamna dig så att du kan ta emot deras tårar och deras smärta?

Hur vill du ha det?
..................

Detta är inledningen till Klas Hallbergs bok "Hångla mer - en bok om att ge sig hän". Läs den, och få dig en allvarlig funderare på hur du egentligen vill ha det.

Den där järnvägsbilden...

Nu har jag äntligen fört över bilderna från Norrlandsvistelsen. Det går ju snabbt och smidigt när man har en såndäringa digitalkamera. Tänka att det finns folk som fortfarande envisas med att fota analogt. Guuud så 90-tal. ;)

Men om det nu hade kommit ett tåg, hade jag märkt det? Hade jag haft fullt upp med fotograferandet, eller hade jag hunnit undan i tid? Och varför ser jag så besvärad ut? Var det obekvämt, eller hade jag solen i ögonen? Var jag kanske livrädd för att tåget verkligen skulle komma, eller var jag bara trött på tjatet från resten av familjen?

Det får vi aldrig veta antar jag. Men en bra bild är det i alla fall.

It's a beautiful day!

Igår hoppade jag över den inplanerade träningen, eftersom min kropp knackade på och upplyste mitt sinne om att "du, jag håller på och fixar oss en liten sommarförkylning, så du ska nog inte vara så kaxig och tvinga iväg mig på oegentligheter ikväll". Mitt sinne, som har lärt sig att lyssna på min kropp (även om det bär emot ibland), bestämde att vi skulle stanna hemma och sätta upp gardinstänger istället.

Gardiner är onekligen lite "brudigt" sa jag (möjligen lite smått provocerande) till min gardinförespråkande vän som varit smakråd och allmän pådrivare i "projekt heminredning". Tja, sa hon, eller som alla vi andra brukar kalla det: Hemtrevligt. Det tog mig säkert en kvart att lirka den värjan ur axeln.

Hursomhelst, solen lyser, himlen är blå och jag har tagit mig en välförtjänt sovmorgon. Om fem minuter ska jag äta lunch med Tommy. Det var ett tag sedan vi sågs, så jag ser fram emot en timme där vi löser världsproblem, pratar film, diskuterar det kvinnliga mysteriet, betar av gamla och nya förhållanden och förankrar Bruce Willis odiskutabla suveränitet som vardagshjälte. Innan vi avslutar för dagen fastställer vi vår egen förträfflighet gentemot resten av världen och går sedan ut i det vackra vädret med ett ödmjukt leende på läpparna.

Precis som vi alltid gör.

It's a beautiful day...

Kusiner, barn och Thomas Di Leva

Så var det dags igen. Ännu en kväll med ännu fler kusiner och ännu fler barn. Lite som en uppvärmning för The Big Fat Släktträff som går av stapeln imorrn. Det var väldigt trevligt och det blir, som alltid, en himla massa ämnen som hinner avverkas under kvällen. Av någon anledning kom vi in på musik och artister, varpå min mor vänder sig till mig och säger "kan du inte berätta om den där gången med Di Leva?".

Naturligtvis kan jag det.

Såhär ligger det till. I min glada ungdoms dagar, så var jag, som många andra, arbetslös under en tid. Sysslolös har jag aldrig varit, så det där att få pengar för att göra vad man ville var rena himmelriket i mina ögon då. Men i alla fall...

... på den lokala "rockklubben" Lassemaja skulle ingen mindre än Thomas Di Leva uppträda under kvällen. Han är en grymt skön snubbe i mina ögon, men även om det där med att stämpla verkade som en bra idé ur sysselsättningssynpunkt, så var det ett haveri rent ekonomiskt. Så jag hade helt enkelt inte råd att gå dit, hur mycket jag än ville.

Jag var på väg hemåt och lämnade precis vår lilla stadskärna i riktning mot min borg, när jag ser en liten folksamling på trottoaren framför mig. Det visar sig vara Di Leva som är ute och flanerar i lilla Arvika. När folket började skingras efter att ha fått sina autografer, så gick jag fram och började lite trevande att prata med honom. Han var oerhört trevlig, men ursäktade sig snart, för han var tvungen att gå och förbereda inför spelningen ikväll. Innan han skulle gå sa han "vi ses väl ikväll?". "Nja..." sa jag lite förläget. "Jag är arbetslös just nu och har faktiskt inte råd". Jag kände mig onekligen hyfsat bortkommen.

"Men du", sa han, "då sätter jag upp dig på gästlistan".

Eh... ok...? Öh... tack...?

När jag såg honom vandra upp mot Lassemaja tänkte jag att "yeah right, det har han glömt innan han kommer fram till dörren". Men när klockan närmade sig elva, så drog jag ändå på mig en skjorta, tog en raggardusch och knallade ner mot Lassemaja. Jag menar... tänk om?

Det var ingen jättekö, men jag kände ändå inte för att stå i kö en kvart bara för att bli utskrattad av 300 kilo vaktbiff. Så jag gick förbi kön direkt fram till vakten och sa: "Eh... jo... öh.. jag tror att jag kanske står på gästlistan...?"

Han säger något till tjejen som står i garderoben, och hon plockar fram ett blankt A4-papper. När vakten tar emot det, så ser jag... att det står ett enda namn på pappret.

Mitt.

När jag knallar in på Lassemaja, inbjuden av självaste Thomas Di Leva, så har jag mellansveriges största leende fastklistrat i ansiktet.

Efter en helt underbar konsert möter jag en gammal bekant från gymnasietiden vid baren. Han skrattar så han håller på att trilla av stolen när han ser mig. Varför? Jo, för han jobbar numera för bokningsbolaget som Di Leva har kontrakt med, och för ett par timmar sedan hade Di Leva kommit fram till honom och sagt: "Jo du Niklas, jag träffade en arbetslös kille på stan, är det ok om jag sätter upp honom på gästlistan?". När han sedan insåg att det var jag, så var cirkeln sluten.

Så om du frågar mig vad jag tror på, så tror jag på Thomas Di Leva.

Die hard... myggjääääävel!

Ja, då har man anlänt i norrland. Arvidsjaur för att vara exakt. 14 timmar i en Skoda utan luftkonditionering och med en hund vars andedräkt vittnar om en nyintagen frukost på den lokala kyrkogården. Resan kan bara beskrivas med två ord. Fy faaaan. Nåväl, vi kom fram som vi skulle i alla fall och fick se en hel del intressant på vägen upp. Fåglar, bilar, träd, renar, träd, bilar, träd, träd... och en irakisk snubbe som precis köpt sin första korvkiosk i Storuman. Grattis mannen.

När jag nu summerar min första dag i lapphelvetet så har jag mest träffat mina underbara släktingar. Sköna människor i kubik och jag inser att jag är seriöst lyckligt lottad på familjefronten. Lyllos mig med andra ord.

Det mest exotiska som inträffat hittills är när min morbror frågade om jag skulle med ut och fiska. Nja, sa jag, som inte var så sugen på att tillbringa en eftermiddag med myggen i någon avlägsen träskmark utan mobiltäckning. "Får vi ingen fisk så åker vi hem fort som fan, för jag är rastlös utav bara helvete", säger han. Jamen då så. I'm in.

Snart står jag mitt i ödemarken i mina nya jeans, en lånad keps som luktar konstigt och genomsura gympadojjor från andra sidan millenniet. Jag försöker, utan större framgång, låta bli att trampa ner mig i kanten av vad som generöst sett kan kallas för en tjärn. Innerstadspojken möter Mick Dundee... typ. Jag frågade om han hade nåt myggmedel. "Jåådå... här ha du". Så langar han över... en sprayflaska med RADAR. Bekämpningsklass 3. "Undvik kontakt med hud och ögon". Eh...? Jag tittar lite frågande. "Jååådå, he funka fint som fan. He e effektivt utav bara helvete".

No shit.

Han tar ifrån mig flaskan innan jag hinner protestera. "Blunda" säger han och börjar spreja mig med radar som om mitt kepsbeklädda huvud bestod till 100% av urförbannade bålgetingar. Jag blundar. Utav bara helvete.

Förutom att jag förmodligen kommer utveckla ett antal intressanta cancerformer inom en överskådlig framtid, så var det en riktigt trevlig upplevelse. Själva fisket alltså. Eller... jag fiskade ju inte egentligen. Jag stod bredvid, iakttog, kom med sporadiska glada tillrop och servade med metmask. Olika falla ödets lotter i norrland. En knapp timme, 8 mörtar och en öring senare drog vi oss hemåt.

Nästa gång det vankas fisketur, så är det ett par saker jag troligen kommer att göra annorlunda.

1. Klä mig ändamålsenligt.
2. Fråga om jag möjligen kan få låna ett fiskespö.
3. Ta med eget myggmedel.

Imorrn är det grillfest. Stay tuned.

Dances with hedgehogs

Jag fortsätter i rätt riktning. Uppåt. Mitt sinne mår bra. Mycket bra. Min kropp får stå ut med mycket just nu för att matcha mitt sinne. Mitt sinne har min kropp i ett hjärngrepp och tvingar den att springa långt utan att egentligen komma någonvart. Men min kropp skrattar åt att mitt sinne inte lyckas få den att måla klart köket.

Jag är fri att göra vad jag vill, vilken gammal tid somhelst. Precis som rullande stenar. De där som det inte växer någon mossa på. Just för att de rör på sig. Precis som jag.

På väg hem från träningen möter jag en igelkott som är ute på kvällsvandring. Han är ute och strosar i skymningen på Kyrkogatan i Arvika. Precis som jag. Han stannar upp och tittar på mig. Sen går han vidare. Så stannar han igen. Och tittar på mig. Igen. Lite längre den här gången. Vi står och tittar på varandra en stund tills han bestämmer sig för att gå någon annanstans. Han gört.

Hade jag varit indian skulle jag kanske ha tackat gudarna för mitt möte med den taggiga lilla krabaten. Men nu är jag ju inte indian. Men om jag hade varit det, så skulle jag haft ett riktigt bra namn.

Dansar med igelkottar.

Awaken the indian within.

Snel Hest!

Ibland dyker den bara upp i huvudet. Inatt var det dags igen. Snel Hest with a vengence. Om jag känner mig lite nere, så behöver jag bara surfa in på www.snelhest.se för genast spricka upp i ett stort leende. Jag vet inte varför, men jag finner den fullkomligt underbar.

Älska den. Hata den. Men den lämnar dig inte oberörd.

Och du, det finns en story.

En kamp på liv och död...

Det finns få saker som verkligen, och då menar jag verkligen, ska tas på största möjliga allvar här i livet. Idag har jag konfonterats med en av dem. Jag pratar naturligtvis om... minigolf.

Vårt sällskap denna dag innehåller tre deltagare som alla är fast beslutna (även om vi envetet försöker hävda motsatsen) att vinna. Och nu snackar vi verkligen "till varje pris" i ordens absolut mest tillspetsade mening.

Minigolf kan i det närmaste jämnställas med schack, då det kräver minituös planering och en genomgående strategi som håller ända fram till det 18:e hålet. Redan vid första utslaget ger sig den viktigaste komponenten i detta mångfacetterade spel till känna: Psykningen.

Högljudda harklingar, "oskyldiga" frågor strax innan klubban ska träffa bollen och diskussioner kring huruvida deltagaren som lägger upp bollen för tredje gången verkligen har förstått att man ska igenom "hålen" på banan och inte studsa bollen mot plankan, hör till vanligheterna. Den tillfälliga vinsten är om han (eller hon) måste avbryta slaget pga skrattattack. Den mer långsiktiga belöningen är om man lyckas provocera fram en sjua på hålet ifråga.

En annan viktig strategi är, att när man frågar vilket slag i ordningen deltagaren just gjorde, så ska man alltid lägga på minst ett. När han (eller hon) med bestämdhet hävdar att det är ett slag mindre, så kan man (nästan oförskämt lätt) gå över till att anklaga dem för fusk. Detta sätter deltagaren i obalans, bryter koncentrationen (i de sällsynta fall det finns något dylikt att bryta) och resulterar oftast i ytterligare ett par slag innan de kommer i hål. Allt enligt planen.

Naturligtvis vann jag denna omgång med en i det närmaste ointaglig marginal, men det är också viktigt att påpeka, att minigolf inte handlar om att vinna. Det handlar inte ens om att kämpa väl. Nej, det handlar helt enkelt om att få de andra deltagarna att känna sig som riktiga loosers.

Mission accomplished my friends. ;)

Medelsvenssons Mekka: IKEA

Vad gör man när man har en hel söndag till sitt förfogande och bor på "landet", långt bort från storstadspulsen och dess aldrig sinande källa av spännande platser och upplevelser? Jo, man tar en heldagstripp till IKEA i Örebro.

Det tar nästan tre timmar att köra till Örebro från Arvika och det känns riktigt skönt att sitta i en varm bil med skön musik i gott sällskap, samtidigt som sommarregnet outtröttligt försöker tränga sig igenom vindrutan. Väl framme gör jag vad jag alltid brukar göra när jag tar en tripp till IKEA i Örebro; jag missar avfarten. Helt plötsligt är vi på väg mot Stockolm på en tvåfilig motorväg utan möjlighet att vända. Precis som förra gången. Där ser man...

En halvtimme senare har vi tråcklat oss tillbaka till avfarten och kan, efter ytterligare tjugo minuter i bilkö tillsammans med sex miljoner andra människor som också fått samma lysande idé denna söndag, svänga in på parkeringen till Medelsvenssons Mekka: IKEA.

Upplevelsen av att komma in genom dörrarna på IKEA kan bara beskrivas i tre ord: Massive Input Overload.

Det är så mycket folk, sängar, fåtöljer, handtag, servetter, ljusstakar, tv-bänkar, soffor, mattor, köksluckor, bordsben och guuud vet vad, så man blir alldeles matt i hela kroppen redan när man tar första steget över tröskeln (bildligt talat förstås, eftersom IKEA naturligtvis är handikappanpassat).

Ännu en gång gör jag det jag alltid brukar göra när jag är på IKEA. Jag fyller kundvagnen med saker jag absolut inte planerat att köpa. Detta av den enkla anledningen, att det är ju så himla billigt. Billigt är desvärre inte det första ordet som dyker upp i mitt huvud när det är dags att betala. 986:50? Men jag köpte väl inte så m.... Jag gick på den lätta. Igen.

Väl hemma konstaterar jag att mina nya handtag till de snart nymålade köksluckorna kommer höja värdet på lägenheten med åtskilliga sköna tusenlappar. Synd bara att man bor i en hyresrätt.

Skolavslutning!

Visst är det underbart med skolavslutningar? Glada ungar, uppklädda och vattenkammade med årets största leende på läpparna för att de slipper skolan de närmaste två månaderna. Santidigt slår det mig som en torshammare i pannloben: Satan vad gammal jag har blivit. Jag är jämngammal med de flesta föräldrar, med med den lilla men ack så betydande skillnaden, att jag inte har några egna barn. Ouch...

Synd bara att lärarna inte har samma tidsuppfattning som barnen när det kommer till hjärtat i Svenska skolavslutningen; det musikaliska framträdandet. Efter halva tiden när de sjungit de första trettioelva låtarna, som en mer än lovligt överambitiös vikarierande musikhögskoleelev komponerat ihop, så har de flesta ungarna tröttnat ordentligt på att stå där och leverera välregisserad underhållning till sina föräldrar och syskon. De vill ju ha det där förbaskade sommarlovet någon gång. Är det inte klart snart? De står och tittar på väggmålningar och kandelabrar, tuggar på håret och drar varandra i kläderna och funderar förmodligen på hur det skulle vara att sitta på utsidan och käka glass. Men det är ändå vackert på något sätt. Politiskt korrekt sammhällslycka när den är som bäst.

Möjligen skulle jag kunna övertalas att kasta mig ur ett fullt fungerande flygplan på 10 000 meters höjd, men inga pengar i världen skulle få mig att spela "Den blomstertid nu kommer" på fiol inför en fullsatt kyrka på en skolavslutning.

Jag får en flashback av tidig lågstadieångest när en liten tjej på 8 år iförd klarblå sommarklänning, gör just detta. Det är underbart.

Respekt.

I'm gonna change your life!

Ja, jag pratar med mig själv. Ingen fullt fungerande människa skulle säga något så vansinnigt till någon, i synnerhet inte om han (eller "hon", för att inte få genuspolisen på halsen) på fullaste allvar menade det. Inte i Sverige i alla fall. Och definitivt inte på engelska. Men när man pratar med sig själv så kan man komma undan med förvånandsvärt mycket. Jag har en hel del erfarenhet i ämnet och det händer allt som oftast att jag konverserar på engelska. Med mig själv alltså. Jag har ett svagt minne av att någon gång i min ungdom ha intalat mig att det är lättare att prata om saker med sig själv på engelska än på svenska.

Det är som att mitt undermedvetna får raljera ostört eftersom mitt medvetande inte fattar vem det är som pratar. Just för att det inte är på svenska. Mitt undermedvetna har troligtvis mer att säga till om än jag tror, vilket jag naturligtvis aldrig skulle erkänna. Men jag hamnar ofta i ett tillstånd där jag går helt och hållet på känsla, och när jag gör det, så går det oftast väldigt bra. För det mesta mycket bättre än om jag tänker efter före. Det skulle iofs i förlängningen innebära att jag är som smartast när jag inte tänker och där har jag inte bestämt mig riktigt för om det är bra eller dåligt.

Min förkärlek till det engelska språket skulle visserligen kunna bero på att jag är så oerhört lik Bruce Willis. Bruce Willis, de svagas beskyddare och ondskans nemesis. Den enda mannen som skulle spöa Chuck Norris i en ärlig fight. Visst, Bruce Lee har gjort det en gång (spöat Chuck Norris), men det var på film. I verkligheten är Bruce Willis kungen. Alla som har sett "Last Man Standing" vet vad jag snackar om.

Bruce Willis kan rädda hela New York med en tom tändsticksask och en bussbiljett (hörde ni dunsen när McGyver slog i marken?) och han kan förändra världen med ett enda fett perry säj*. Han får saker att hända helt enkelt. Det är inte alltid det går som han tänkt sig, men det blir ändå alltid så sjukt bra i slutändan. Och där är vi lite lika jag och Bruce (ja, frisyren också naturligtvis). Eller... inte riktigt än kanske, men snart. För jag har börjat få saker och hända. Bra saker.

Jag är rörande överens med mig själv om att världen skulle må bra av lite mer Bruce Willis.

* "ett perry säj" är vad som i folkmun kallas "en skön replik".