Hvornaar smager en sushi bedst?

För inte alls länge sedan tillbringade jag närmare en vecka i Stockholm hos mig gode vän och kollega A. Som vanligt spenderade jag en mindre förögenhet på en samling fullkomligt underbar böcker. Bl.a. en om Banksy och hans grafittikonst. Har ni inte kikat in hos honom, så gör det. T.o.m. min oerhört kommunale styvfar satt trollbunden och bläddrade i boken när han kom på besök. Och det mina vänner, vill inte säga lite.

Lunchutbudet i mitt kära Arvika är i dagsläget minst sagt begränsat. "Dagsläget" har dessutom varit oförändrat sedan... eh.. tja... sedan jag började äta ute i denna stad. Vilket är närmare tjugo år sedan. Någon enstaka pizzeria har väl bytt namn, men i övrigt för vi en ojämn kamp mot ett lunchutbud som med lite god vilja och språklig kreativitet skulle kunna summeras som torftigt.

Så när jag kommer till Stockholm befinner jag mig helt plötsligt i ett matparadis med ett oändligt utbud av läckerheter från alla världens hörn. Jag firar denna mångfald med att i stort sett bara äta sushi hela veckan. Det är ju dumt att chansa. Håll med om att det är det rätt fascinerande att en klump kladdigt ris med en skiva rå fisk på toppen kan vara så gott. Svåra killar de där japanerna.

En kväll satt jag på en sushirestaurang, som vanligt, och väntade på att A skulle sluta jobba. Jag fick så småningom ett sms att han kommit hem, så jag styrde kosan mot den nästan olagligt centralt belägna lägenheten med det helkaklade badrummet. Entrén är inte speciellt spektakulär, men trappuppgången däremot är otroligt maffig i sten med generöst tilltagna trappor. Det känns onekligen rätt lyxigt när man knallar uppför trapporna. Jag och Stenbäck... typ.

När jag kliver in i lägenheten och stänger dörren bakom mig, så ser jag att det sitter en kvinna i A's soffa längst in i lägenheten. Jag börjar kränga av mig väskan och klämmer fram ett käckt "hej". Hon ser fullkomligt livrädd ut. Då, i detta ögonblick, med väskan halvvägs över huvudet, inser jag... att jag är i fel lägenhet.

- Eh... du... jag är nog i fel lägenhet (som om hon inte redan fattat det, döööh)... jag ska upp en våning till. Jag ber så heeeeemskt mycket om ursäkt.
- Ja, sa hon och skrattade, jag började undra om du var nåt jäkla psycho.
- Haha, klämde jag fram, medan jag ursäktade mig ännu en gång och skyndade ut i trappuppgången med svansen mellan benen.

Att gå vilse i Stockholm är väl en sak, men att göra det i sin egen trappuppgång, det vittnar om ett lokalsinne på seriös lantisnivå.

Kanske dags att börja kika på en mobiltelefon med GPS...

Den där järnvägsbilden...

Nu har jag äntligen fört över bilderna från Norrlandsvistelsen. Det går ju snabbt och smidigt när man har en såndäringa digitalkamera. Tänka att det finns folk som fortfarande envisas med att fota analogt. Guuud så 90-tal. ;)

Men om det nu hade kommit ett tåg, hade jag märkt det? Hade jag haft fullt upp med fotograferandet, eller hade jag hunnit undan i tid? Och varför ser jag så besvärad ut? Var det obekvämt, eller hade jag solen i ögonen? Var jag kanske livrädd för att tåget verkligen skulle komma, eller var jag bara trött på tjatet från resten av familjen?

Det får vi aldrig veta antar jag. Men en bra bild är det i alla fall.

Måndag - Dollasch, Nystekt öring och kanintaxar

"Har ni vari på Dollasch än"? Det var det första som man möttes av oavsett vem man pratade med under veckan. "Dollasch" är ett lågprisvaruhus à la Rusta som likt steroidpumpad renlav breder ut sig i det norrländska landskapet. Egentligen heter det "DollarStore", men i norrland spar man ju gärna på både konsonanter och vokaler, så det blir helt enkelt "Dollars". Eller "Dollasch" som det låter när det kärleksfullt rullar fram över tungan.

Så nu har jag varit där. På DollarStore. Min första tanke var "ok... och?", men sedan insåg jag, att få Sveriges största Dollarstore till Arvidsjaur i det närmaste kan jämföras med att flytta Olympiastadion till Arvika. Jag köpte ett par DVD-filmer för 40 spänn styck (jo, man MÅSTE handla nåt när man är på Dollasch). När jag kom hem tittade jag lite noggrannare på fodralen. "Endast för uthyrning". Seriöst? Nja. Billigt? Definitivt. Men det känns lite som att ladda ner det från Pirate Bay och ändå betala för det.. typ.

Det var ju sista dagen innan hemresan, så jag passade på att göra en visit till P & K, min gamla "familj" häruppe. Väl där åkte jag på att kontrollera varför deras bredband inte går så snabbt som det ska. Ibland hatar jag att jag jobbar med datorer. "Du som jobbar med datorer, kan inte du...". Jo, jag kan, men jag vill inte. Avskyr datorer.

Men för P & K gör jag det. Naturligtvis. Blod är tjockare än bredband.

På kvällen blir det familjemiddag med alla familjerna i Arvidsjaur (nej Tommy, inte hela Arvidsjaur, bara mina släktingar. Och nej, alla är inte släkt med alla... än). Det bjöds på mandelpotatis med nystekt öring. Till efterrätt blev det glass med varma hjortron. Smaskens.

P & K hade med sig sin kanintax. Jo, det är sant, det heter så. Det är som en vanlig tax, fast i skala 1:32... typ. Lite som såna där plastsoldater man lekte med när man var liten. Väldigt verklighetstrogna, fast mycket mindre. Kanintaxen hade dessutom en markfrigång på under 2 cm. Det räcker för att skapa tårar av avundsjuka hos vilken arvikaraggare som helst. Hursomhelst, att se denna lilla krabat springa runt, runt på gräsmattan var en upplevelse. Det såg ut lite som en långhårig fjärlslarv med en alldeles för stor boll i munnen. Men fort gick det.

Kvällen innehöll många farväl och jag vill inte riktigt åka hem. Inte än. Men tisdag kl. 07:00 går bilen till Arvika. Så det är bara att dra på sig solbrillorna, spänna musklerna och med självsäker röst klämma fram ett "I'll be back".

Söndag...

Dagen efter. Jag sover länge och har återigen ett helt hus för mig själv. Ett åskväder träder in och öppnar skyarna strax innan jag ska ge mig ut och springa. Trycker på pausknappen.

Ett par timmar senare är huset fullt av morbröder, mostrar och kusiner. Det är det som är så häftigt här uppe. Man är aldrig ensam, vare sig man vill eller inte.

När det slutat regna ger jag mig ut i spåret igen. 6,4 km på 45 minuter. Tredje gången under min vistelse häruppe. Ok, det går inte fort, men jag kommer runt. Och jag andas i det närmaste normalt. För mig är det stort och jag mår som en kung efteråt.

Framåt kvällen tog jag en promenad och går så småningom förbi där P & K bodde för några år sedan. Jag bodde hos dem i nästan ett år i början av nittiotalet, och kände nu historiens vingslag när jag gick i mina gamla fotspår. Det var en härlig känsla. En glad känsla. Lite som att komma hem igen. Jag mådde bra. On top of the fucking world. Plötsligt känner jag något på min hand. Jag tittar ner på mina blodiga knogar. Myggjävlar. Men känslan består.

Nu sitter jag och skriver i min madrasserade kökssoffa som den enda vakna själen i det numera välfyllda huset. Jag har precis sett "V for Vendetta" med min bror och hans flickvän, och tillsammans har vi tömt fem skålar med dippade grönsaker.

Jag har det underbart i min lilla värld av fantastiska människor.

The Big Fat Släktträff

Så var det äntligen lördag och vår mytomspunna släktträff är ett faktum. Ett grymt helt jävla underbart superfaktum.

Idag har jag:

- Blivit väckt via telefon av min mor som hade lite otur när hon tittade på klockan
- Blivit bjuden på frukost av nämnda moder
- Kört 8 mil till "stugan" strax utanför Arjeplog
- Sett ett par gäng korkade renar
- Lyssnat på en fullkomligt galen hund som skäller på ett par gäng korkade renar
- Stängt av mobilen
- Träffat närmare hundra människor som alla på ett eller annat sätt faktiskt är min familj
- Spelat krocket
- Skjutit luftgevär
- Kastat pil
- Letat efter bortkastade pilar i blåbärsriset
- Smort in mig fem gånger med myggmedel
- Blivit sprejad med RADAR (gissa av vem)
- Ändå fått en generös handfull knottbett
- Ätit en massa god mat med tillhörande tunnbröd
- Ätit mer tunnbröd
- Druckit en massa vatten och sockerdricka
- Grillat falukorv
- Skrattat med mina kusiner
- Skrattat åt mina kusiner
- Tittat på när en skara modiga människor badade i det iskalla vattnet
- Tagit en massa kort
- Fått en lott i det stora släktlotteriet där man kunde vinna jättefina priser
- Insett att det inte var min tur att vinna
- Fått min kusin att ta kort på mig
- Upptäckt att min moster tagit kort när min kusin tog kort på mig
- Blivit solbränd (idag var den första soliga dagen på två veckor)
- Löst korsord (bidrog med två ord)
- Vilat i soffan i storstugan
- Visat lite aikido för Johnny (eh... säg inget till nån)
- Ätit nyfångad varmrökt abborre (smaskens!)
- Gett bort min efterrätt till bättre behövande
- Spelat fiol på kökstrappan ackompanjerad av min bror (tioliters plasthink) och Sven (gitarr)
- Tagit farväl av en massa underbara människor för den här gången
- Kört 8 mil tillbaka till Arvidsjaur
- Förundrats över att solen aldrig går ner i norrland på sommaren
- Köpt min första påse godis på flera månader
- Duschat av mig fem lager myggmedel och RADAR-rester
- Satt mig vid datorn och skrivit ihop min blogg
- Insett att jag har världens bästa familj

Jag har slut på ord för den här gången...

Grillfest med dessa fantastiska ungar

Jodå, barn är väl underbara, eller hur?

Själv känner jag att det absolut säkraste preventivmedlet är att besöka någon som har barn. Gärna flera stycken. Och gärna vid läggningsdags. Trötta ungar is the shit.

Vi var bjudna till min kusin och hennes man på grillfest idag. Naturligtvis spöregnar det.

När vi kommer dit vid sextiden och sätter oss i köket så öppnar en av ungarna med att springa runt runt i huset med sitt nyfunna mantra; "bajsbajsbajsbajsbajsbajsbajsbajsbajs...". Nivån för kvällen är satt. Skönt. Samma kille springer två timmar senare runt naken iförd endast en napp och ett par guldfärgade skor. Likheten med bröderna Herreys är slående samtidigt som min barnbarometer så sakteliga börjar vandra neråt.

Vi var sex vuxna och tre barn. 2x4 år + 1.2 år. De första timmarna flyter på ganska bra, men ju längre kvällen lider, desto piggare blir barnen. Föräldrarna däremot, svarar med allt tröttare ögon och fallerande tålamod. Klockren kombination. De äldsta ungarna funkar ok att lägga. Efter en stund i alla fall. Och de vaknar inte mer än ett par gånger. Den yngre förmågan däremot, försöker föräldrarna lägga i skift under kvällen, men t.o.m. mr. Phelps skulle slagit huvudet i väggen den här gången. Mission Impossible med andra ord.

Vi drar oss hemåt vid tolvtiden och då är våra värdar rejält utmattade med hängande ögonlock och en avlägsen, smått ofokuserad blick. Vår lille superhjälte på 12 månader däremot, han håller fanan högt. Aint no stoppin' him now.

När jag några timmar senare kryper ner under täcket, känns min barnlösa tillvaro helt ok. Mer än ok faktiskt. Helt jäkla underbar. Alla föräldrar säger att det kommer kännas annorlunda (läs: underbart) när man får egna barn. Är detta verkligen sant, eller är de bara bittra över att de själva gick på den lögnen när de var lyckligt barnlösa, och nu inte tänker låta någon annan komma undan med lyckan i behåll?

Detta lär tiden få utvisa misstänker jag.

Nu ska jag ut och göra mina 6,4 km i tallskogen, precis som igår. Hyfsat omöjligt med en unge på armen skulle jag våga säga. Jag skulle bli förvånad om du ens fixar det med en extrautrustad 12 000 kronors Emmaljunga med terrängdäck.

Ikväll: Ännu fler kusiner dyker upp (med barn)
Imorrn: The Big Fat Släktträff!

Stay tuned!

Die hard... myggjääääävel!

Ja, då har man anlänt i norrland. Arvidsjaur för att vara exakt. 14 timmar i en Skoda utan luftkonditionering och med en hund vars andedräkt vittnar om en nyintagen frukost på den lokala kyrkogården. Resan kan bara beskrivas med två ord. Fy faaaan. Nåväl, vi kom fram som vi skulle i alla fall och fick se en hel del intressant på vägen upp. Fåglar, bilar, träd, renar, träd, bilar, träd, träd... och en irakisk snubbe som precis köpt sin första korvkiosk i Storuman. Grattis mannen.

När jag nu summerar min första dag i lapphelvetet så har jag mest träffat mina underbara släktingar. Sköna människor i kubik och jag inser att jag är seriöst lyckligt lottad på familjefronten. Lyllos mig med andra ord.

Det mest exotiska som inträffat hittills är när min morbror frågade om jag skulle med ut och fiska. Nja, sa jag, som inte var så sugen på att tillbringa en eftermiddag med myggen i någon avlägsen träskmark utan mobiltäckning. "Får vi ingen fisk så åker vi hem fort som fan, för jag är rastlös utav bara helvete", säger han. Jamen då så. I'm in.

Snart står jag mitt i ödemarken i mina nya jeans, en lånad keps som luktar konstigt och genomsura gympadojjor från andra sidan millenniet. Jag försöker, utan större framgång, låta bli att trampa ner mig i kanten av vad som generöst sett kan kallas för en tjärn. Innerstadspojken möter Mick Dundee... typ. Jag frågade om han hade nåt myggmedel. "Jåådå... här ha du". Så langar han över... en sprayflaska med RADAR. Bekämpningsklass 3. "Undvik kontakt med hud och ögon". Eh...? Jag tittar lite frågande. "Jååådå, he funka fint som fan. He e effektivt utav bara helvete".

No shit.

Han tar ifrån mig flaskan innan jag hinner protestera. "Blunda" säger han och börjar spreja mig med radar som om mitt kepsbeklädda huvud bestod till 100% av urförbannade bålgetingar. Jag blundar. Utav bara helvete.

Förutom att jag förmodligen kommer utveckla ett antal intressanta cancerformer inom en överskådlig framtid, så var det en riktigt trevlig upplevelse. Själva fisket alltså. Eller... jag fiskade ju inte egentligen. Jag stod bredvid, iakttog, kom med sporadiska glada tillrop och servade med metmask. Olika falla ödets lotter i norrland. En knapp timme, 8 mörtar och en öring senare drog vi oss hemåt.

Nästa gång det vankas fisketur, så är det ett par saker jag troligen kommer att göra annorlunda.

1. Klä mig ändamålsenligt.
2. Fråga om jag möjligen kan få låna ett fiskespö.
3. Ta med eget myggmedel.

Imorrn är det grillfest. Stay tuned.