2008 – Året då allt hände

Det var då jag…

… äntligen satte mig ner och tog fram en portfolio med illustrationer.
… byggde en enkel men glittrande härlig webbsida för min illustratörsverksamhet.
… efter en effektiv marknadsföringskampanj, som började med de berömda guldkuverten, lyckades skapa värdefulla kontakter som på allvar satte fart på min illustratörskarriär.
… startade min första webbutik.
… avslutade renoveringen av kampsport.se och började tjäna seriösa pengar på annonsering.
… skrev klart min första bok.
… började min bana som föreläsare.
… på allvar började lyssna mer på mig själv än på andra när det gäller viktiga beslut i mitt liv.
… seriöst började snabbläsa vilket resulterade i att jag läste en ny bok varje vecka.
… vågade ta steget till en svart blogg, bara för att jag tyckte det såg coolt ut.
... jobbade mindre och tjänade mer pengar.
... tillbringade mer tid med människor jag tycker om.
… förverkligade mina drömmar, en efter en.

If I'm a Doer, you are a Do More'er

Det är så underbart att jag bara måste kommentera det. Sedan jag definierade mig själv som en "doer", så har jag inte bara fått mycket mer gjort. Jag har också fått en hel del feedback från min omgivning där många, hör och häpna, använder mig som måttstock för sin egen effektivitet!

En del tycker att det är oerhört skönt att känna att de får saker gjort snabbare än mig som är en "doer", och kan jag sporra och inspirera någon bara genom att släppa förbi dem på upploppet så stiger jag åt sidan med ett leende på läpparna. Samtidigt är det vissa som känner en stor tillfredsställelse när jag inte gör vad som i deras ögon är "tillräcklig mycket för att vara en doer". Då blir det liksom en skön känsla när inte ens "doer'n" fixar allt han siktar mot. Och om det resulterar i ett gäng stärkta självförtroenden, så kan jag inte annat än glädjas över mina tillkortakommanden.

Aldrig har det krävts så lite för att göra så mycket för så många. ;)

Tänk vad man kan får för sig saker...

Jag får för mig en massa saker. Hela tiden. Jag får dessutom för mig saker som jag oftast inte bestämt själv att jag ska få för mig. Saker som bl.a. samhället, folk, media, mamma, vänner, ovänner, politiker och präster med stor precision planterar in i mitt huvud. Ibland medvetet och ibland omedvetet, men jag blir helt klart mer eller mindre påverkad och får då för mig saker. Och det finns mycket som många vill att jag ska få för mig.

Som att Colgate är bättre än Acta. Eller att det är viktigt att ha en säker deodorant. Eller att det inte finns några jobb. Och finns det jobb så är det nästan omöjligt att få ett. Att det är dyrt med bensin, att man inte ska ha för bråttom i nya kärleksrelationer och att man absolut ska göra som chefen säger. För annars är man dum i huvudet. Eller att jag verkligen behöver en Stairmaster som jag kan vika ihop och skjuta in under sängen. Att invandrare är dumma i huvudet eller att tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna när de klär sig som de gör. Att det är svårt att vara människa och att det tar tid att komma någonstans. Eller att man inte kan leva på att rita små roliga gubbar som säger fåniga saker, spela dataspel eller stå på en scen och tala om saker för folk som de egentligen redan vet.

Ja det finns mycket som många vill att jag ska få för mig. Och visst, jag får för mig en hel del, men mycket mindre nu än förr. Jag väljer mer aktivt, sållar och bestämmer själv. Har jag fått för mig i alla fall. Men jag har kommit på en riktigt häftig grej, och det är att jag själv kan bestämma saker som jag vill få för mig. Saker som t.ex. gör att det blir roligare att gå upp på morgonen. Eller gör det lättare att få saker gjort snabbt.

Vad skulle hända om alla skulle få för sig en massa saker som gör livet roligare? Som gör allt lättare? Vad skulle hända om alla helt plötsligt bestämde själva vad de ville få för sig? Hur bra skulle det kunna bli?

För om jag har fått för mig något så är det ju så det är, eller hur? Om jag väljer att verkligen tro på något, ja då blir det ju sant. För mig. Jag tycker det här med valda sanningar är väldigt intressant, och mitt senaste tillskott är "Det går snabbt, det är lätt och jag har roligt!". Helt enkelt för att det är roligare att ha kul än tråkigt.

Men det är ju iofs bara något jag har fått för mig.

Vad skulle du vilja få för dig?

Lajf is najs...

Det hela började med ett oväntat telefonsamtal från Markus för ett drygt halvår sedan.

- Hej, vad säger du om att gå en NLP-Practitioner kurs?
- Jadu, jag har ingen aning om vad det är, men det låter väl bra.
- Gött, den är på totalt åtta dagar och vi kör igång om två veckor. Jag skickar över lite material i ett mail så kör vi så det ryker!
- Eh.. ok.

Och så blev det.

Men det var lite rörigt just då. Jag var inne i en tid av förändring där jag inte visste riktigt vart jag var på väg. Vart jag skulle hamna i slutändan. Men en NLP-kurs lät minst lika logiskt som något annat, även om jag inte visste riktigt vad det innebar. "Inte visste riktigt" är iofs en rätt saftig underdrift. Jag hade ingen aning helt enkelt. Det var lite som att kasta sig ut från ett flygplan utan att veta vem som packat fallskärmen.

När jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag känna att jag varit i osynk väldigt ofta. Osynkad med min omgivning och med mig själv. När det har hänt saker så har det inte riktigt stämt överens. Som när ljudspåret på en film sackar efter med en halv sekund. Det är jäkligt påfrestande. Men hackar det länge nog, så tror man till slut att det är så det ska vara. Att det liksom inte kan bli bättre.

Scary...

Och när det var som mest osynkat... då ringde Markus.

Nu har jag har precis avslutat min andra kurs för Stefan (tillsammans med Markus), och kan nu titulera mig NLP Master Practitioner. Och det är väl nu jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt som jag fått insikt om, saker som jag ska göra i framtiden, böcker jag har läst och håller på att läsa, ljudband jag lyssnar på, människor jag har träffat, upplevelser jag haft och kommer att ha, men inte minst vilka storslagna framtidspalaner jag har.

Men jag gör inte det.

Det enda jag vill säga just nu, är att jag mår oerhört gött. Med risk att framstå som en vattenkammad prästson på bibelskola, så skulle jag nog säga att det faktiskt är det göttaste jag mått på den här sidan födseln.

Det är här jag står idag. Nu är det bara resten av livet kvar. Och jag kommer att se till att det blir hur bra som helst.

Själva livets mening

Hur vill du ha ditt liv?

Vill du småpussas och säga något intellektuellt och bjuda på geléhjärtan, eller vill du hångla dig svettig och fullkomligt förlora dig i din partner?

Vill du stå och titta på när dina barn plaskar i leran och samtidigt akta dig för att de inte ska skvätta ner dina bomullsbyxor? Eller vill du ge dig hän och leka med dina barn på barns vis?

När du ser dina barn i ögonen, vill du säga något intellektuellt och bjuda dem på något som de tycker är halvgott, eller vill du fullkomligt förlora dig i deras ögon och hejdlöst gå loss i skafferiet för att baka dera älsklingskaka?

När någon i din omgivning känner sorg, vill du sitta och tafatt hålla din hand på personens axel, säga något intellektuellt och bjuda på något sött och äckligt för att få dem att tänka på något annat? Eller vill du låta dem omfamna dig så att du kan ta emot deras tårar och deras smärta?

Hur vill du ha det?
..................

Detta är inledningen till Klas Hallbergs bok "Hångla mer - en bok om att ge sig hän". Läs den, och få dig en allvarlig funderare på hur du egentligen vill ha det.

Ta en sup och bli som fôlk!

De flesta av oss har vaknat upp efter en rejält våt lördagsnatt bara för att hitta herr Ågren liggandes bredvid och hånskratta oss rakt i ansiktet. Huvudet dunkar av välförtjänt smärta och hur många gånger du än försöker svälja gårdagens intag, så vinner din mage i slutändan kampen och beslutar att det snarare ska upp än ner. Merparten av söndagen tillbringar du i fosterställning inne i porslinsrummet, ynklig som en nykläckt fågelunge och med ett mantra som spöklikt ekar genom huvudet; Jag ska aldrig dricka alkohol igen.

Vi har en arsenal av olika ursäkter för att med gott samvete få supa oss riktigt fulla. "Jag har roligare" (inte för att jag kommer ihåg det sen, men ändå), "alla andra blir snyggare" (iofs sant, men funkar inte omvänt), "det är socialt" (man kan kräla på golvet i grupp), och den bästa av dem alla, "jag vågar vara mig själv" (eh... jag borde våga söka hjälp kanske?).

I Arvika har vi i princip ett uteställe sommartid; Olssons Brygga. Jag har varit där vid tre tillfällen helgtid i sommar, och min genomsnittliga vistelsetid ligger under femton minuter. Jo, det är sant. Om man inte är fullkomligt bortsupen, kan jag inte för min gud förstå hur man kan vilja knuffas runt bland 600 människor med tom blick och skottskadat balanssinne. Det otäcka är att jag brukade vara "en av dem". Allvarligt, det finns inte kul att hitta om man så hade en karta med ett stort jäkla kryss på.

Jag var 27 år första gången jag drack alkohol. Nej, jag var inte religiös, och inte bodde jag i en godtemplarfamilj heller. Jag gick inte ens på antabus. Jag valde helt enkelt att röka hash istället. Nej ok, det är inte sant. Det där med cannabisen alltså. Anledningen var långt enklare än så; jag ville helt enkelt inte dricka. Jag tog iofs igen hela min ungdoms oberusade dagar genom att shotta Fernet min första kväll och på den vägen blev det. Men efter ännu en i det närmaste nykter kväll på Olssons Brygga denna helg (7 minuter, nytt rekord) summerade jag min tid med alkoholen som följeslagare, och gissa vad? De negativa erfarenheterna var i pinsamt tydlig majoritet.

Så jag har kommit fram till följande beslut; no more alkohol, ever. "Varför då?" tänker ni nu. Tja, kanske har jag blivit gammal. Eller smart. Eller kanske är jag bara trött på att betala i pengar, tid och hälsa för något som helt enkelt inte är hälften så bra som jag försöker få det att framstå.

Joining forces med Emil och griseknoen.

Skål på er!

Dances with hedgehogs

Jag fortsätter i rätt riktning. Uppåt. Mitt sinne mår bra. Mycket bra. Min kropp får stå ut med mycket just nu för att matcha mitt sinne. Mitt sinne har min kropp i ett hjärngrepp och tvingar den att springa långt utan att egentligen komma någonvart. Men min kropp skrattar åt att mitt sinne inte lyckas få den att måla klart köket.

Jag är fri att göra vad jag vill, vilken gammal tid somhelst. Precis som rullande stenar. De där som det inte växer någon mossa på. Just för att de rör på sig. Precis som jag.

På väg hem från träningen möter jag en igelkott som är ute på kvällsvandring. Han är ute och strosar i skymningen på Kyrkogatan i Arvika. Precis som jag. Han stannar upp och tittar på mig. Sen går han vidare. Så stannar han igen. Och tittar på mig. Igen. Lite längre den här gången. Vi står och tittar på varandra en stund tills han bestämmer sig för att gå någon annanstans. Han gört.

Hade jag varit indian skulle jag kanske ha tackat gudarna för mitt möte med den taggiga lilla krabaten. Men nu är jag ju inte indian. Men om jag hade varit det, så skulle jag haft ett riktigt bra namn.

Dansar med igelkottar.

Awaken the indian within.

A N G E L - A

Vi har nog alla några droppar André i oss. Vi vill så bra, men det går så fel. Och till slut glömmer vi bort att vi kan göra något annat. Vi har fastnat. Och ibland... ibland hittar vi vägar vi inte trodde fanns.

Jag kan inte påstå att det är många filmskapare jag älskar villkorslöst, men Luc Besson är definitivt en av dem. Han har skapat helt underbara filmer som Det stora blå, Nikita, Leon och Femte elementet. I februari i år släpptes ANGEL-A på DVD i Sverige. Igår hyrde jag den. Idag såg jag den. Inatt somnar jag med ett leende på läpparna och värme i själen.

Vackert, välspelat och tänkvärt...

Perfect body 1.0

Jag är numera stolt ägare av ett medlemskort till Hälsokompaniet i Arvika. 1370 kvm nya frascha lokaler med toppmodern träningsutrustning. Jag har alltid fått för mig att det där med träning på gym, det är nog inget för mig. För det är ganska trist. Och oinspirerande. För att inte snacka om dyrt.

Tänk vad man kan få för sig saker och ting.

Jag började träna igår, och var även där idag. Jag har blivit polare med en hypermodern löpmaskin där kontrollpanelen ser ut som något man slitit loss från kommandobryggan på Star Trek Enterprise. Jag kan ställa hastighet, tid, kolla hur många kalorier jag förbränner, kolla pulsen, ja jäklar vad det är avancerat. Gud vad onödigt tänkte jag först. Gud vad coolt tänkte jag sen. Gud vad användbart tänker jag nu.

Det kostar mig 419 kr per månad. Fy fan vad dyrt säger de flesta. Värt varenda jävla öre säger jag. Det är en härlig miljö, jag känner mig motiverad och det är skitkul. Men framförallt: Jag går dit! Att utsikten är helt ok gör ju inte saken sämre om man säger så. Jag prioriterar det. Med glädje.

Mål nummer 1: Springa 15 minuter (2.5 km) och gå en halvtimme (ca 3 km) varje dag .

Och till alla er som rynkar på näsan och tycker att löpning är något man gör i friska luften, säger jag bara: Been there, done that and I'm not going back!

Men jäklar vad det skulle sitta bra med en pizza nu. ;)

Reclaim the body!

Idag gjorde jag det. Jag sprang! 25 minuters konstant löpning i Styckåsskogen. Och jag kunde andas hela tiden!

Det kanske inte låter som någon större bedrift för den oinvigde, men nu ligger det till såhär:

Sen barnsben har jag tränat allt möjligt. Framförallt spelade jag enormt mycket fotboll under ett femtontal år. När jag lämnade fotbollen till fördel för aikidon så var jag, tro det eller ej, hyfsat vältränad. Med tre träningspass aikido i veckan på ett par tre timmar styck, så höll jag mig i ganska god trim. Men för drygt två år sedan slog det till som en klubba i bröstkorgen. Astma.

Kom från ingenstans och kom för att stanna. Jag kunde inte cykla hem från stan utan att sitta som en hjälplöst hostande Darth Vader i soffan. Efter ett par timmar gav det med sig såpass att jag kunde andas i liggande ställning, vilket ändå får klassas som en förutsättning för min sk skönhetssömn. Det gav mig ett rent helvete med förkylningar och tvingade mig snabbt att lägga ner all träning som fick upp pulsen. Det blev tvärstopp. Sedan dess har jag med jämna mellanrum provat att träna, men alltid fått ge upp för att luftstrupen knyter sig. Det går inte att andas helt enkelt. Det är helt kört. Och det värsta är det här: Inga mediciner hjälper!

Under ett och ett halvt år har jag provat olika mediciner och doseringar, och har gått på utredning som avslutades med mitt andra besök på Lungkliniken i Karlstad för några veckor sedan. Där fastslog de att jag nog sannolikt hade astma (med motiveringen: vad skulle det annars kunna vara?), även om det var synnerligen ovanligt att jag inte reagerar på luftrörsvidgande mediciner. Utstämplad och klar. Ännu en siffra i statistiken med ett livslångt recept på Symbicort i bakfickan. Vad skönt att de äntligen "gått till botten" med min sjukdom. Västerländsk läkarkonst is the shit!

Idag bestämde jag mig plötsligt för att börja springa. Det kan ju inte gå mer än åt helvete tänkte jag. Så tittar jag ner mot den jäsande magen och inser, att det har det ju egentligen redan gjort. Jag tog mig iväg i alla fall, och det brände i benen utav bara helvete innan jag ens kommit igenom de första femhundra metrarna. Och hela tiden så väntade jag på att astman skulle kicka in. Jag menar, så jag kunde ge upp med gott samvete, gå hem, dra i mig en påse jordnötter framför TV:n och krasst konstatera att jag är defekt. Men den kom aldrig. Jag kunde andas. HELA TIDEN!

Kanske för att jag drog i mig lite Symbicort innan jag sprang iväg. Kanske för att jag bestämt mig för att astman borde kunna försvinna lika fort som den dök upp. Kanske för att jag mår bättre nu än på flera år eller kanske helt enkelt för att jag förtjänat det. Vad vet jag. Men om det funkade idag, så kommer det funka igen.

Time to reclaim the body!

Revidering 1.0

Jag börjar veckan me att rensa bort mina senaste inlägg. Jag kände att jag inte var på väg åt rätt håll i mitt skrivande, så jag sätter mig ner en stund och funderar på vart jag vill ta vägen.

I'm gonna change your life!

Ja, jag pratar med mig själv. Ingen fullt fungerande människa skulle säga något så vansinnigt till någon, i synnerhet inte om han (eller "hon", för att inte få genuspolisen på halsen) på fullaste allvar menade det. Inte i Sverige i alla fall. Och definitivt inte på engelska. Men när man pratar med sig själv så kan man komma undan med förvånandsvärt mycket. Jag har en hel del erfarenhet i ämnet och det händer allt som oftast att jag konverserar på engelska. Med mig själv alltså. Jag har ett svagt minne av att någon gång i min ungdom ha intalat mig att det är lättare att prata om saker med sig själv på engelska än på svenska.

Det är som att mitt undermedvetna får raljera ostört eftersom mitt medvetande inte fattar vem det är som pratar. Just för att det inte är på svenska. Mitt undermedvetna har troligtvis mer att säga till om än jag tror, vilket jag naturligtvis aldrig skulle erkänna. Men jag hamnar ofta i ett tillstånd där jag går helt och hållet på känsla, och när jag gör det, så går det oftast väldigt bra. För det mesta mycket bättre än om jag tänker efter före. Det skulle iofs i förlängningen innebära att jag är som smartast när jag inte tänker och där har jag inte bestämt mig riktigt för om det är bra eller dåligt.

Min förkärlek till det engelska språket skulle visserligen kunna bero på att jag är så oerhört lik Bruce Willis. Bruce Willis, de svagas beskyddare och ondskans nemesis. Den enda mannen som skulle spöa Chuck Norris i en ärlig fight. Visst, Bruce Lee har gjort det en gång (spöat Chuck Norris), men det var på film. I verkligheten är Bruce Willis kungen. Alla som har sett "Last Man Standing" vet vad jag snackar om.

Bruce Willis kan rädda hela New York med en tom tändsticksask och en bussbiljett (hörde ni dunsen när McGyver slog i marken?) och han kan förändra världen med ett enda fett perry säj*. Han får saker att hända helt enkelt. Det är inte alltid det går som han tänkt sig, men det blir ändå alltid så sjukt bra i slutändan. Och där är vi lite lika jag och Bruce (ja, frisyren också naturligtvis). Eller... inte riktigt än kanske, men snart. För jag har börjat få saker och hända. Bra saker.

Jag är rörande överens med mig själv om att världen skulle må bra av lite mer Bruce Willis.

* "ett perry säj" är vad som i folkmun kallas "en skön replik".