The king

Jag såg Babel häromdagen. Grymt bra. Tänkvärd och välspelad. En riktigt bra film helt enkelt.

Killen i videobutiken rekommenderade "The king" av samma regissör. "Skitbra", sa han. Ikväll såg jag den. Den var inte skitbra. Den var inte ens bra. Den var iofs inte bara skit heller, men... nej. Kunde kanske ha blivit något om det hade varit samma manusskribent också, men... nej. Eh... nej.

Men jag kan bli heligt förbannad på dessa analfabetiska gnufoster som skriver den där korta summeringen av handlingen som man läser på baksidan av filmerna innan man hyr dem. Ofta verkar de inte ha sett filmen. Eller i alla fall inte samma film som man själv fått med i fodralet. Eller så har de bara inte fattat ett smack av handligen. Det blir pinsamt uppenbart när man själv sett filmen och läser på baksidan igen. Som jag precis gjort nu. Läste jag fel förut? Nej, han har bara inte fattat ett smack. Idiot.

Och ibland sitter man och väntar på att det där som de berättat om ska inträffa, så man äntligen kan börja njuta av filmen. Ni vet, när man har kommit förbi allt som står på baksidan och man är lyckligt ovetande om resten av handlingen. Och ibland... så kommer det inte. Det de skrivit om finns inte med i filmen. De har bara hittat på! Det skulle allvarligt talat behövas någon form av Filmbaksidestextombudsman som man kunde rapportera sånt här till. Någon som på allvar tar itu med dessa samhällets kulturbovar som så respektlöst vanhelgar våra filmomslag.

Näst efter spånen som sitter och översätter filmtitlarna (som jag troligtvis kommer avhandla inom kort), så kommer alltså dessa baksidestextförfattare likt en stor elakartad klump av... av... något svart och äckligt som klibbar fast under fötterna. Må deras bingolotter fatta eld och brinna i evighet.

Amen.

Det där med TV och film...

Jag har sett ovanligt lite film på sistone, vilket inte är riktigt likt mig. Att jag har valt bort TV-tittande helt och hållet sen ett tag tillbaka känns oerhört skönt. Jag spenderade lätt ett par tre timmar om dagen framför TV:n. Nu försöker jag lägga min tid på böcker och musik istället. En del av tiden går även åt till min träning. Känns som ett helt ok byte faktiskt. Jag saknar inte varken CSI eller... eh... tja... allt det där andra som jag tydligen tittade på.

Enligt SCB tillbringar var tredje 10-18-åring tre timmar eller mer framför TV:n en vanlig vardag. Jag skulle inte tro att vi vuxna hamnar långt efter. Om vi hamnar efter över huvud taget.

Naturligtvis är inte allt som visas på TV skräp. Inte allt. Men nästan. Min egen övertygelse är att alla dessa såpor bara är en form av visuellt tuggummi som ska hålla oss kvar länge nog för att reklamen ska hinna kicka in, och på ett undermedvetet plan förankra att just Libresse har den skönaste passformen med de tuffaste vingarna. Libresse Stealth Bomber - Fullkomligt osynlig. Även på radar... typ. Sen slutar jag aldrig att förbluffas över alla som är så fantaaaastiskt nöjda med sitt diskmedel. Jag känner flera stycken, jag lovar. "Jamen det är sååå drygt!". "Myyyyycket bättre än alla andra diskmedel jag provat, och jag skulle aaaaaldrig byta!".

It's a fucking diskmedel. Get a grip.

Men när det gäller film, så har jag blivit lite mer petig när det gäller vad jag ska se när jag väl sätter i en DVD. Jag vill vara hyfsat säker på att det kommer att vara en bra film ("jag med" säger många då, och plockar ner American Pie 3 från filmhyllan. Jamenvaf...). Jag har funderat lite och kommit fram till att jag har lite olika kriterier som ska uppfyllas för att jag ska vara nöjd med min filmupplevelse.

1. Det ska finnas ett budskap och som berör mig känslomässigt på något sätt. Efteråt vill jag känna mig som något mer än jag var innan. (Pay it forward, K-pax, Shine, Den bästa sommaren...)
2. Det ska vara vackert. Filmat med känsla, fantastisk musik, storslagna scener. (Det stora blå, The house of flying daggers, The last samurai...)
3. Mind blowing action. Välkoreograferat underhållningsvåld när det är som bäst. Yes, I love it! (Sin City, X-men, Den 13 krigaren, Hellboy...)
4. Allt som kan klassas som Science Fiction. Snacka om filmheroin av bästa sorten. (Blade Runner, Alien vs Predator, Riddick, Transformers...)

Som regel räcker det att ett av dessa kriterier uppfylls för att jag ska känna mig nöjd. Men ibland får man med flera, och då börjar det bli bra på allvar. "V för vendetta" är ett av dessa mästerverk. Inte så jättemycket science fiction över den iofs, men likväl... ett mästerverk.

Igår kväll hyrde jag "Blood diamond". Mycket bra. Välspelat, brutalt, realistiskt, tänkvärt och inte närmelsevis så mycket usa-är-bäst-i-världen-floskler som jag hade förväntat mig. I nuvarande dagsform skulle jag nog ge den 4 av 5. Finns i en videobutik nära dig.

Se'n!

En överdos av hundraprocentigt filmtestosteron

Nu har jag sett den: Transformers.

Wow! Vilket frosseri i fantastiska specialeffekter, animerade intergalaktiska jätterobotar, odödliga one-liners, übercoola megavapen, amerikanska klyschor, snygga brudar, coola killar och en fullkomligt underbart spånig humor.

Visst, handlingen är tunn som bibelpapper, men allvarligt, vem går och kollar på Transformers för handlingens skull? Det vore som att se Bridget Jones för de välkoreograferade fightingscenernas skull. Just not happening. Man går dit för att få se ett gäng coola jänkare göra gemensam sak i att kicka skiten ur en samling överbeväpnade fetingrobotar från yttre rymden helt enkelt. Och det funkar. Stenhårt. Lägg därtill ett fett soundtrack i surroundljud. Oj, oj, oj...

Jag såg den med Tommy, som är en av få i min bekantskapskrets som delar min passion för science fiction och välkoreograferat underhållningsvåld. Jag kommer ut från bion som en pånyttfödd fjortonåring. Jag lyckas kontrollera impulsen att sätta smatter på bakhjulet och med en välriktad sladd göra en storstilad entré vid ungdomsgården. Man skulle haft limpsadel.

Så slår det mig att jag måste ner på jobbet. Fjortonåringen tar farväl för den här gången. Vuxen igen. Fan.

Men en bra film var det i alla fall.

A N G E L - A

Vi har nog alla några droppar André i oss. Vi vill så bra, men det går så fel. Och till slut glömmer vi bort att vi kan göra något annat. Vi har fastnat. Och ibland... ibland hittar vi vägar vi inte trodde fanns.

Jag kan inte påstå att det är många filmskapare jag älskar villkorslöst, men Luc Besson är definitivt en av dem. Han har skapat helt underbara filmer som Det stora blå, Nikita, Leon och Femte elementet. I februari i år släpptes ANGEL-A på DVD i Sverige. Igår hyrde jag den. Idag såg jag den. Inatt somnar jag med ett leende på läpparna och värme i själen.

Vackert, välspelat och tänkvärt...