IKEA reloded

Så har man varit på IKEA i Karlstad för första gången. Inte mycket att säga egentligen, förutom att det är otroligt skönt att ha det mindre än en timme hemifrån. Helt underbart faktiskt. Dagen till ära åkte jag och G dit och handlade lite. Målet var en soffa till kontoret. Mission accomplished. Jäklar vad bra det blev. klockrent.

Jag tänkte försöka förmedla känslan som jag upplever just nu efter att ha skruvat ihop möblerna och äntligen sitter och blickar ut över mina nya kontorsjuveler. Jag tänkte ta en bild och visa hur mysigt det är. Men det lyckas inte riktigt. En bild blir inte bra. Det måste helt enkelt upplevas. Så om ni har vägarna förbi, kika in så bjuder jag på te i min nya soffa.

Eftersom det var svårt att få en bra bild på bara soffan, tog jag och sydde ihop några bilder på det mesta av min utsikt just nu. Eftersom jag inte har någon vidvinkel på min kamera så blir bilden lite smått förvrängd och soffan är det lilla svarta till vänster med de två röda prickarna i (kuddarna). Men klicka på bilden så blir den lite större.

Lekparken är död. Länge leve lekparken!

När jag var "liten", en sisådär 8-9 eller 11, 12... 14... typ, så brukade man hitta alla kvarterets ungar vid den enda naturliga samlingsplatsen som fanns på "den tiden" (det får mig att låta äckligt gammal, men ok): Lekparken. Jag och tja, alla andra ungar, var där i stort sett varje dag.

Den var utrustad med stora sandlådor, barn- och snurrgungor, rutschkanor, gungbrädor och massiva klätterställningar. Det var där det bestämdes om man skulle spela fotboll, brännboll, leka pjätt eller om man med sina ultraplatta skosulor skulle skrapa ihop en spelplan för sedan plocka fram de sprängfyllda kulpåsarna och spela av småkidsen deras surt förvärvade glaskulor. Dessa stenålderslekar kunde engagera en hel generation ungar helt oberoende av etniskt ursprung och politisk eller ekonomisk bakgrund. Jag om någon borde veta, eftersom jag trots mina bredspåriga fodrade menchesterbrallor, fotriktiga sandaler och lovikavantar, ändå var fullständingt accepterad som en naturlig del av kvarterets barnaskara. Vi hade skitkul tillsammans helt enkelt.

Sen kom videoapparaterna, TV-spelen, datorerna och dataspelen. Lite senare kom mobiltelefonerna, Internet och runt millennieskiftet slog Lunarstorm till på allvar och blev ungarnas samlingsplats nummer ett. Alla var där. Internet became the shit.

De nedgångna lekparkerna gapar idag tomma och vittnar om en förlorad kamp mot den nya världens underhållning. Händelsernas centrum har flyttat in i ungarnas egna rum. Allt de någonsin kommer att behöva finns på Internet. Allt. De behöver inte ens lämna skrivbordet för att bli mobbade.

Det finns trots allt ett fåtal föräldrar som fortfarande för en ojämn kamp mot resten av världen. Mot Internet. Denna utdöende skara av föräldrar som fortfarande envetet förespråkar den sk "verkligheten". Men vad händer egentligen på vuxenfronten? Är det så stor skillnad? Jag menar, min egen mamma har upptäckt Internet för en tid sedan och nu sitter hon och skickar runt roliga filmer och småsnuskiga Powerpointpresentationer till sina Landstingsanställda vänner och bekanta. För att inte tala om alla "vuxna" som upptäckt fildelningen. Hyra en film? Vänta lite så ska pappa ladda hem den från Piretabay. Vi ska inte spendera 25 spänn i onödan inte. Då kan vi hellre köpa ett par extra chipspåsar på Lidl istället.

Nu ikväll såg jag att Tesa hade skrivit om Facebook. Jag har läst en massa om det på IDG. Ett community för mogna människor. En lekpark för vuxna helt enkelt. Det är superhot just nu. Det är "det absolut senaste". Skitpopulärt. Fullkomligt vanebildande. Man kan träffa alla sina gamla polare från skoltiden, bygga nätverk, ladda upp bilder, musik, film, skapa kalendrar... ja allt du kan tänka dig. Det är som ett upphottat Lunarstorm... fast för vuxna. Alla som är någon finns på Facebook.

Jag fick en inbjudan till Facebook av en nära vän för ett par veckor sedan. Jag har fortfarande inte blivit medlem. Jag har inte ens kollat in sajten. Jag menar, som om jag inte hade nog mycket distraherande moment i min vardag redan. Jag läste idag att vissa arbetsplatser blockerat tillgången till Facebook för sina anställda. No shit. Av samma anledning som de blockerat Lunarstorm på Sveriges alla skolor kanske? Att folk inte får något vettigt gjort.

Jag försöker konsekvent att välja bort en massa skit i mitt liv som snor fokus, inspiration, tid och energi från vad jag egentligen vill och tycker är viktigt. Processen är inte så snabb som jag skulle önska, men i det stora hela så går det ganska bra. Jag gör framsteg. Jag mår bättre. Jag har roligare. Jag växer. Så allvarligt talat: Inte fan tänker jag gå med i nåt vuxencommunity för att leta reda på mina gamla klasskamrater från början av nittiotalet. Hade jag saknat dem så himla mycket så hade jag ringt upp dem och bjudit ut dem på fika istället. En riktig fika. I den där verkligheten.

När jag ställs inför ett nytt val, som t.ex. Facebook, så brukar jag numera ställa mig frågan "varför?". Hittar jag ingen vettig motivering så får det vara. "Alla är där" räcker helt enkelt inte som motivering för mig. Jag behöver något mer.

Men så har jag vuxit upp med bredspåriga fodrade manchesterbrallor, fotriktiga sandaler och lovikavantar också.

Lägg märke till att jag inte länkar till Facebook. Det är ett medvetet val från min sida. Om ni väljer att fylla hjärnan till bristningsgränsen med virtuell sockervadd, så får ni fanimej bemöda er att skriva in webbadressen själva. För ni ska inte komma och säga att ni klickade er dit från min blogg i alla fall.

Monday...?

Alltså... det här är inte bra. Måndagar har börjat bli svårstartade. Trött, uttråkad och oinspirerad. Går inte att jobba. Eh.. jag väljer att inte jobba. Jag gör nåt annat. Något som inte är speciellt vettigt ur ett ekonomiskt perspektiv. Eller kanske "ekonomipolitiskt inkorrekt"? Någon envisas dessutom med att faxa reklam till min telefon på jobbet. Sex gånger i rad. Så när jag svarar möts jag av ett "piiiip" som späder på min tinnitus ytterligare. Jag ser inte ens vad det är för nummer. Ondska. Må dina skor skava i evighet!

Nej, det blev ingen bra start på dagen idag, så jag gör en reboot helt enkelt. Går och lägger mig och startar om dagen. Så om en stund tänker jag vakna på ett strålande humör och börja dagen med att träna. Sedan ska jag börja med min första. Den där första av "en varje vecka". Jag tror det kan bli bra. Riktigt bra.

Och till er som likt mig behöver piggas upp en smula på måndag eftermiddag, här kommer dagens bredbandsleende:

The king

Jag såg Babel häromdagen. Grymt bra. Tänkvärd och välspelad. En riktigt bra film helt enkelt.

Killen i videobutiken rekommenderade "The king" av samma regissör. "Skitbra", sa han. Ikväll såg jag den. Den var inte skitbra. Den var inte ens bra. Den var iofs inte bara skit heller, men... nej. Kunde kanske ha blivit något om det hade varit samma manusskribent också, men... nej. Eh... nej.

Men jag kan bli heligt förbannad på dessa analfabetiska gnufoster som skriver den där korta summeringen av handlingen som man läser på baksidan av filmerna innan man hyr dem. Ofta verkar de inte ha sett filmen. Eller i alla fall inte samma film som man själv fått med i fodralet. Eller så har de bara inte fattat ett smack av handligen. Det blir pinsamt uppenbart när man själv sett filmen och läser på baksidan igen. Som jag precis gjort nu. Läste jag fel förut? Nej, han har bara inte fattat ett smack. Idiot.

Och ibland sitter man och väntar på att det där som de berättat om ska inträffa, så man äntligen kan börja njuta av filmen. Ni vet, när man har kommit förbi allt som står på baksidan och man är lyckligt ovetande om resten av handlingen. Och ibland... så kommer det inte. Det de skrivit om finns inte med i filmen. De har bara hittat på! Det skulle allvarligt talat behövas någon form av Filmbaksidestextombudsman som man kunde rapportera sånt här till. Någon som på allvar tar itu med dessa samhällets kulturbovar som så respektlöst vanhelgar våra filmomslag.

Näst efter spånen som sitter och översätter filmtitlarna (som jag troligtvis kommer avhandla inom kort), så kommer alltså dessa baksidestextförfattare likt en stor elakartad klump av... av... något svart och äckligt som klibbar fast under fötterna. Må deras bingolotter fatta eld och brinna i evighet.

Amen.

De där pengarna...

Är det inte smått fantastiskt så säg. Jag har nu fått tillbaka alla mina pengar som blev stulna från mitt konto för ganska exakt en månad sedan. Idag fick jag t.o.m. ett brev från min bank med ett tillfälligt kontoutdrag och en kort förklaring (skrivet med kulspetspenna längst ner) att nu hade minsann samtliga "uttag" rättats till.

Men inget "vi ber om ursäkt för obehaget". Inget "vi hoppas att detta missöde inte har ställt till det för dig". Inget "kontakta oss gärna om det är något du funderar över". Inte heller minsta förklaring hur det har hänt. 56 000 kronor försvann över en natt och det tog en månad att få tillbaka dem. Visst, de kom ju tillbaka och ingen skada är ju skedd, eller?

Jodu, skadan är redan skedd. I mina ögon är korthandeln lika säker som en sönderbombad optimistjolle på ett orkanhärjat vinterhav. Jag har alltid varit minituöst försiktig med vart jag handlar med mitt kort. Jag har stenkoll på krypterade webbsidor och tredjepartsleverantörer av korttjänster på nätet. Jag lämnar aldrig ifrån mig kortet och döljer koden med en paranoid handrörelse när jag använder det i en butik. Men ändå... ändå har de fått tag i mitt kortnummer. Jag var inte så skottsäker som jag trodde.

Swedbank har något som kallas för e-kort, där man kan generera ett "fejkat" kortnummer som bara kan användas en enda gång om man ska handla på nätet. Skitbra! Då är det omöjligt att sno kortnumret via nätet. Men vet ni vad det "roliga" i sammanhanget är? Det erbjuds bara till privatpersoner. Har man företag tillhör man ett annat system och kan inte utnyttja tjänsten. Jag har pratat med supportpersonal i fyra olika städer på åtskilliga bankkontor, men till slut fick jag beskedet: Det går inte. Kaputt. Du har företag, försvinn... schas.

Allvarligt talat... hur jävla svårt kan det vara?

Men, men... så länge de kan låtsas om att det är säkert att handla med kort så kommer de ju undan med det. Och det är uppenbarligen fortfarande billigare att ersätta en och annan drabbad kund med 56 000 försvunna kronor än att säkra upp systemet för kortbetalningar. Då kan du ju föreställa dig vad bankerna egentligen tjänar på dig och dina kortköp.

Men nu behöver jag ju inte vara försiktig längre. Jag kan handla vart jag vill och strunta i mina paranoida försiktighetsåtgärder. För det spelar ju ändå ingen roll i slutändan. Jag funderar på att lämna kortet hemma hädanefter och helt enkelt lämna över en papperslapp med kortnummer, kod och hela skiten nästa gång jag ska handla. Det känns ju som att det kvittar ändå på något vis, eller hur? Och när sedan kontot är tömt och banken frågar om jag lämnat ifrån mig kortet någon gång, så kan jag ärligt och rakryggat svara att "nej för helvete, så dum är jag väl inte. Det ligger i tryggt förvar hemmavid som det alltid har gjort".

Så till er som missat mitt underliggande budskap: Oavsett vad bankerna säger, så är det INTE säkert att handla med kort!

Nästa gång ni befinner er i en butik och ställer frågan "tar ni kort?", ta och kolla in butiksinnehavare noga. Risken är att han kommer att börja dregla och hyperventilera som en lappsjuk pedofil på Lindex barnavdelning när han smått gurglande pressar fram ett "ja... naturligtvis". In your dreams mtf... cash is king.

Förr fanns det rånare som rånade bankerna. Nu blir kunderna rånade av både banker och rånare. Nej, det var bättre förr. När man bytte en halv gris mot två stickade koftor och ett pimpelspö. När man fortfarande högg händerna av den tjuvaktige fan som försökte stjäla grisen av dig. Det var tider det. Inget dröl.

Nä, e välsötta plånbok i kalvskinn mä e rejäl bunt inhemske riksdaler slör ett töckenrädinga visakort på fingrera höcken dag som helst.