Ny blogg på tomasdahlin.se!

Mina vänner, det är med glädje i fingertopparna jag har äran att presentera min nya blogg på tomasdahlin.se.

Varmt välkommen! :)

Måste allt vara så jävla perfekt hela tiden?

Hur är det nu, är det ok att sätta tapeterna upp-och-ner? Är det ok att glömma bort en födelsedag? Är det ok att göra självmål, trampa någon på tårna, köpa fel vindrutetorkare, tappa bort mobiltelefonen eller att glömma bort den där jäkla tandtråden? Är det ok att göra någon ledsen, salta för mycket på maten, köra för fort, backa in i grannens bil eller försova sig och komma för sent till jobbet?

När du klantar dig, när något skiter sig och planerna spricker. När det är du, och bara du, som är orsaken till att det inte blev som det var tänkt. Att det fullständigt gick åt helvete. Är det ok?

Jag tycker det. För det måste väl ändå vara ok att göra fel?

Men vi förväntas göra allting rätt. Vi förväntas t.o.m. gör allting bättre än rätt. Det ska vara felfritt. Första gången. Annars står vi där med straffavgifter, höjda pekfingrar, illavarslande utvecklingssamtal, utebliven bonus och en kniv i ryggen som dryper av krossade förväntningar. För när vi gör fel ska vi straffas. Hårt och skoningslöst. Så att vi inte gör om det.

Ännu en svensk modell som funkar klockrent. Jajjemensan.

Kalla mig drömmare, men tänk om vi kunde acceptera att det faktiskt blir fel ibland, och att det är helt ok. Att det är ok att göra misstag. Tänk om det t.o.m. är så att vi måste göra misstag för att det ska kunna bli riktigt bra i slutändan? Tänk om vi istället för att straffa folk när de klantar sig, belönar dem när de gör något bra. Och tänk om vi ibland kunde få lite uppskattning, bara för att vi verkligen behöver det, just då. Bara för att vi skulle må lite bättre... liksom. Då tror jag att alla skulle ha roligare, stressa mindre, skratta oftare, vara friskare och kriga mindre.

Sen tycker jag att det kramas alldeles för lite i den här världen. Faktiskt.

Seriöst motivationerad

Mitt tåg gick 16.21 idag. En timme innan ringde jag taxi. Killen som svarade kunde inte få tag i någon av sina bilar, för han var i [sätt in valfri by här] och hade ingen täckning med comradion. Hurra. Helt plötsligt blev det väldigt bråttom. Efter att ha slängt ihop en kabinväska med kläder och en hel del annat (när jag kommer fram ska det bli intressant att se exakt vad det var jag packade), en datorväska, en kameraryggsäck och min obligatoriska axelväska med jättemycket viktiga saker i (tjejer med handväska förstår vad jag pratar om) så bar det iväg mot stationen.

När jag låser dörren tittar jag på klockan. 15.56! Hur kan detta vara möjligt? Det tar ju en halvtimme att gå till stationen på barmark när man är opackad. Nu har jag fyra väskor, det snöar som satan och det ligger två kilometer osandad cykelväg mellan mig och stationen. Och jag har fortfarande inte hämtat ut biljetterna. Aaaaaaaaaaaah!

Så vad ska man göra? Lägga sig ner i snön och bli förbannad över att man inte hade bättre koll på tiden? Bombhota Morataxi? Eller ska man slänga på sig väskorna och köra det tyngsta träningspasset sedan juni 2007? I can do this. It's all in my mind.

Och här kommer själva poängen. Förra veckan gjorde jag mitt första träningspass på dryga tre månader. Jag hade specialdämpade löparskor, luftiga shorts, utralätt t-shirt och sprang på ett fullkomligt plant löpband under optimala förhållanden i rumstemperatur. Jag orkade springa i fem minuter och fjorton sekunder. Sen var jag slut.

Nu sprang jag oavbrutet i femton minuter på glashalt underlag iklädd dunjacka och mössa, med tre väskor runt halsen och en kabinväska släpandes i snön bakom mig. 16.16 klev jag triumferande in på stationshuset i Mora och 16.18 satt jag på plats 37 i vagn 2 med biljetterna i handen.

Ni får ursäkta mig, men fy fan vad jag är bra.

Moooouuuaaaavvvvbgluuuummmmleeeeh

Det vilar flodhästar på mina ögonlock. Mitt huvud är fyllt med döende maneter vars tentakler kittlar mina bihålor. Mina visioner studsar tillbaka mot betongblocken som hänger framför mina ögon. Någon har tryckt ner en vattenmelon i halsen på mig och sprutat in rödmyror i mina ben.

Sjukvårdsupplysningen föreslog en kebab och en cola. Det köper jag direkt.

Ordning. Jorusåatt.

Köket ser bra ut nu. Vardagsrummet är ok. Sovrummet är lite sådär, men kontoret... det är riktigt illa. Så idag ska det bli ändring. Stiligt, snyggt, rent och välplanerat. Jajjemensan. Nu ska här kavlas upp ärmar utav bara helsike.

Ska bara äta lite, kolla på en film, pyssla lite med kameran, poppa lite popcorn, läsa några bloggar, göra en logga, bära ut lite grejer i förrådet och göra lite annat först.