I'm gonna change your life!

Ja, jag pratar med mig själv. Ingen fullt fungerande människa skulle säga något så vansinnigt till någon, i synnerhet inte om han (eller "hon", för att inte få genuspolisen på halsen) på fullaste allvar menade det. Inte i Sverige i alla fall. Och definitivt inte på engelska. Men när man pratar med sig själv så kan man komma undan med förvånandsvärt mycket. Jag har en hel del erfarenhet i ämnet och det händer allt som oftast att jag konverserar på engelska. Med mig själv alltså. Jag har ett svagt minne av att någon gång i min ungdom ha intalat mig att det är lättare att prata om saker med sig själv på engelska än på svenska.

Det är som att mitt undermedvetna får raljera ostört eftersom mitt medvetande inte fattar vem det är som pratar. Just för att det inte är på svenska. Mitt undermedvetna har troligtvis mer att säga till om än jag tror, vilket jag naturligtvis aldrig skulle erkänna. Men jag hamnar ofta i ett tillstånd där jag går helt och hållet på känsla, och när jag gör det, så går det oftast väldigt bra. För det mesta mycket bättre än om jag tänker efter före. Det skulle iofs i förlängningen innebära att jag är som smartast när jag inte tänker och där har jag inte bestämt mig riktigt för om det är bra eller dåligt.

Min förkärlek till det engelska språket skulle visserligen kunna bero på att jag är så oerhört lik Bruce Willis. Bruce Willis, de svagas beskyddare och ondskans nemesis. Den enda mannen som skulle spöa Chuck Norris i en ärlig fight. Visst, Bruce Lee har gjort det en gång (spöat Chuck Norris), men det var på film. I verkligheten är Bruce Willis kungen. Alla som har sett "Last Man Standing" vet vad jag snackar om.

Bruce Willis kan rädda hela New York med en tom tändsticksask och en bussbiljett (hörde ni dunsen när McGyver slog i marken?) och han kan förändra världen med ett enda fett perry säj*. Han får saker att hända helt enkelt. Det är inte alltid det går som han tänkt sig, men det blir ändå alltid så sjukt bra i slutändan. Och där är vi lite lika jag och Bruce (ja, frisyren också naturligtvis). Eller... inte riktigt än kanske, men snart. För jag har börjat få saker och hända. Bra saker.

Jag är rörande överens med mig själv om att världen skulle må bra av lite mer Bruce Willis.

* "ett perry säj" är vad som i folkmun kallas "en skön replik".