Det känns onekligen som att de moderna familjekonstellationerna har sprungit ifrån det svenska språket på flera plan. Vi har t.ex en hel hög mer eller mindre attraktiva namn för diverse kopplingar inom den svenska kärnfamiljen. Det finns fastrar, mostrar, kusiner, bryllingar, tremänningar, pappor och mammor och gud vet vad, som representerar de olika deltagarna i den rikstäckande tävlingen "det svenska folkhemmet".
Jag pratar om den genuint härliga helyllefamiljen som så länge fått manifestera den svenska folkdrömmen: Villa, bil, båt, motorcykel, pool och tja.. en bil till. Toppat med skyhöga amorteringar, två ångestframkallande kommunala heltidstjänster och en handfull överviktiga ungar med klippkort hos en piprökande psykoterapeut som luktar bokhandel.
Ok, jag slirade iväg lite där. Sorry. Hur som helst...
... när separationerna blev ett accepterat socialt faktum och det började smyga sig in folk i släktträden som egentligen inte hörde dit, löste man det med att koppla på ett "styv" eller "svär" framför vad det nu var för titel man aspirerade till. Jag menar, vem som helst kan ju misslyckas med en relation, så man behöver ju onekligen lite namnkonventionell täckning för sina "nästa" om man säger så.
Och så långt är ju allt frid och fröjd. Men jag har funderat lite. Ganska mycket faktiskt... på de som man lämnar bakom sig. De som tappar sin titel. De som alla får samsas om ett av språkhistoriens minst attraktiva uttryck. Något som ingen levande själ vid sina sinnens fulla bruk vill bli förknippad med:
"Före detta".
Hur många gånger har man inte hört "jo, det är min före detta" eller på sin höjd "mitt ex". Man blir reducerad till något som inte längre finns. Tack för den... typ. Som "äkta" familjemedlem kan man naturligtvis aldrig bli en "före detta". Ingen har väl hört talas om en före detta pappa? Eller en exbrorsa? Tänkte väl det. Just won't happen.
Så jag har en liten utvecklingsmöjlighet för alla er där ute. Min lilla superhjälte (ni vet C, han med Ferrarin?) är nämligen son till min före detta sambo. Men jag kan ju omöjligt hänvisa till honom som min "före detta styvson". Det låter ju som något Immigrationsverket kokat ihop under en firmafest på Åland.
Så mina vänner, det är hög tid att skapa en ny titel. En titel värdig en åttaårig superhjälte. Fire at will.
tisdag 24 juli 2007
Att bli en före detta...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
FRAGGEL...förklaring är nödvändig förmodar jag...Former Relationships kid, which Apparently is a God´s Gift. And hopefully it´s an Everlasting Love. Något invecklat kanske men ändå... =)
Hahaha... du är väl för underbar i alla fall! :)
när ja läst detta funderar jag på varför måste vi sätta en titel på dom vi älskar ? varför kan du inte bara vara Tomas och han bara få vara C ? som barn är det ju en stor bonus i livet och få ha ännu en vuxen som bryr sig om.
Ja, i den bästa av världar skulle vi kunna leva utan titlar. Men det verkar viktigt för oss människor att sätta in saker i ett sammanhang, att skapa ordning och struktur i vår tillvaro. I synnerhet när det gäller relationer till andra människor.
Jag får ofta frågan "är det din son?", och även om svaret inte är så viktigt för mig, så är det viktigt för C. Han ska inte behöva höra att han är en före detta. Så det blir oftast "bonusbarn" och "extrason", men det känns inte riktigt bra ändå av någon anledning...
jag förstår det där med titlar och att det är viktigt. det är fint att se att det finns såna som du som vill ge C en värdig titel. Ni verkar ha en fin vänskap.
Skicka en kommentar