Den där polisanmälan...

Jag sköt ju upp min polisanmälan pga av bra väder för några dagar sedan. Idag var det dags igen. Kvart över nio var jag där och kikade lite försiktigt in i väntrummet. Det var tomt. Yesssss...

Så jag tar mig en kölapp (de hade fyllt på). Nummer sju. Polismannen bakom glasrutan satt i telefon. Efter några minuter trycker han på en knapp och det surrar till när låset på dörren ger mig tillträde till hans lilla reception. Jag förklarar lite snabbt vad som har hänt och att jag vill göra en polisanmälan. "Mmm..." säger han, "vi är ju lite underbemannade just nu, men jag ska se om det kanske finns någon som skulle kunna ta det".

Jag blir fanimej helt jävla mållös! Det är en helt vanligt torsdag, de har haft öppet i en kvart, jag är uppenbarligen den enda i hela byggnaden som vill ha hjälp med något och han ska se om det möjligen finns någon som kanske kan hjälpa mig, eftersom de är "lite underbemannade just nu"?!

Hade det här varit i USA så hade jag troligtvis mejat ner ett helt postkontor vid det här laget.

Till min stora lycka har de en äldre kollega inlånad från Årjäng ett par dagar, som tro det eller ej, kan ta mitt ärende. Det finns ingen hejd på min framgång denna vecka. Nåväl, det är en trevlig sävlig herre i sextioårsåldern som tar emot mig. Han börjar snart att knappa in mina uppgifter. Pekfingervalsen... igen. Ja, ja.. han ska väl snart gå i pension eller nåt. Han spenderar några minuter med att försöka flytta markören med piltangenterna för att korrigera ett felstavat "Swedbank". Han tittar fundersamt på skärmen, trycker några gånger till, innan han konfunderat tittar ner på tangentbordet, ungefär som att det är där felet ligger. Fråga mig... fråga mig då, för jag vet vart felet ligger!

Till slut får han ihop en anmälan där det mesta stämmer. Jag menar, att det som brottsplats står angivet min egen hemadress får man väl acceptera. "Internet" kan man ju inte skriva, det fattar ju vem som helst. Han frågar om jag har någon hemförsäkring. Jag funderar på att säga vad jag egentligen känner och tycker just nu, men ger honom namnet på mitt försäkringsbolag. "Inte för att jag tror att de ersätter det här" säger jag. "Nej", skrattar han, det gör de ju naturligtvis inte". Nej just det...

Men det är tydligen viktigt att det står med. På pappret. För papper är viktigt idag. Utan ett papper som talar om vad du redan har sagt så är det ingen som tror dig.

Men nu har jag i alla fall lämnat in mitt papper hos banken som talar om att det jag redan talat om faktiskt är sant. Så nu får vi se om de tror mig och ger mig tillbaka mina pengar. De där pengarna som de av misstag gett till någon annan.

I värsta fall kan man ju faktiskt alltid bli kriminell. Det verkar ju mer lönsamt än att jobba ihop pengar i alla fall. Skulle man mot förmodan åka fast, så kan man ju alltid hoppas på att polisen är lite underbemannade just då.