Reclaim the body!

Idag gjorde jag det. Jag sprang! 25 minuters konstant löpning i Styckåsskogen. Och jag kunde andas hela tiden!

Det kanske inte låter som någon större bedrift för den oinvigde, men nu ligger det till såhär:

Sen barnsben har jag tränat allt möjligt. Framförallt spelade jag enormt mycket fotboll under ett femtontal år. När jag lämnade fotbollen till fördel för aikidon så var jag, tro det eller ej, hyfsat vältränad. Med tre träningspass aikido i veckan på ett par tre timmar styck, så höll jag mig i ganska god trim. Men för drygt två år sedan slog det till som en klubba i bröstkorgen. Astma.

Kom från ingenstans och kom för att stanna. Jag kunde inte cykla hem från stan utan att sitta som en hjälplöst hostande Darth Vader i soffan. Efter ett par timmar gav det med sig såpass att jag kunde andas i liggande ställning, vilket ändå får klassas som en förutsättning för min sk skönhetssömn. Det gav mig ett rent helvete med förkylningar och tvingade mig snabbt att lägga ner all träning som fick upp pulsen. Det blev tvärstopp. Sedan dess har jag med jämna mellanrum provat att träna, men alltid fått ge upp för att luftstrupen knyter sig. Det går inte att andas helt enkelt. Det är helt kört. Och det värsta är det här: Inga mediciner hjälper!

Under ett och ett halvt år har jag provat olika mediciner och doseringar, och har gått på utredning som avslutades med mitt andra besök på Lungkliniken i Karlstad för några veckor sedan. Där fastslog de att jag nog sannolikt hade astma (med motiveringen: vad skulle det annars kunna vara?), även om det var synnerligen ovanligt att jag inte reagerar på luftrörsvidgande mediciner. Utstämplad och klar. Ännu en siffra i statistiken med ett livslångt recept på Symbicort i bakfickan. Vad skönt att de äntligen "gått till botten" med min sjukdom. Västerländsk läkarkonst is the shit!

Idag bestämde jag mig plötsligt för att börja springa. Det kan ju inte gå mer än åt helvete tänkte jag. Så tittar jag ner mot den jäsande magen och inser, att det har det ju egentligen redan gjort. Jag tog mig iväg i alla fall, och det brände i benen utav bara helvete innan jag ens kommit igenom de första femhundra metrarna. Och hela tiden så väntade jag på att astman skulle kicka in. Jag menar, så jag kunde ge upp med gott samvete, gå hem, dra i mig en påse jordnötter framför TV:n och krasst konstatera att jag är defekt. Men den kom aldrig. Jag kunde andas. HELA TIDEN!

Kanske för att jag drog i mig lite Symbicort innan jag sprang iväg. Kanske för att jag bestämt mig för att astman borde kunna försvinna lika fort som den dök upp. Kanske för att jag mår bättre nu än på flera år eller kanske helt enkelt för att jag förtjänat det. Vad vet jag. Men om det funkade idag, så kommer det funka igen.

Time to reclaim the body!