En överdos av hundraprocentigt filmtestosteron

Nu har jag sett den: Transformers.

Wow! Vilket frosseri i fantastiska specialeffekter, animerade intergalaktiska jätterobotar, odödliga one-liners, übercoola megavapen, amerikanska klyschor, snygga brudar, coola killar och en fullkomligt underbart spånig humor.

Visst, handlingen är tunn som bibelpapper, men allvarligt, vem går och kollar på Transformers för handlingens skull? Det vore som att se Bridget Jones för de välkoreograferade fightingscenernas skull. Just not happening. Man går dit för att få se ett gäng coola jänkare göra gemensam sak i att kicka skiten ur en samling överbeväpnade fetingrobotar från yttre rymden helt enkelt. Och det funkar. Stenhårt. Lägg därtill ett fett soundtrack i surroundljud. Oj, oj, oj...

Jag såg den med Tommy, som är en av få i min bekantskapskrets som delar min passion för science fiction och välkoreograferat underhållningsvåld. Jag kommer ut från bion som en pånyttfödd fjortonåring. Jag lyckas kontrollera impulsen att sätta smatter på bakhjulet och med en välriktad sladd göra en storstilad entré vid ungdomsgården. Man skulle haft limpsadel.

Så slår det mig att jag måste ner på jobbet. Fjortonåringen tar farväl för den här gången. Vuxen igen. Fan.

Men en bra film var det i alla fall.