Kusiner, barn och Thomas Di Leva

Så var det dags igen. Ännu en kväll med ännu fler kusiner och ännu fler barn. Lite som en uppvärmning för The Big Fat Släktträff som går av stapeln imorrn. Det var väldigt trevligt och det blir, som alltid, en himla massa ämnen som hinner avverkas under kvällen. Av någon anledning kom vi in på musik och artister, varpå min mor vänder sig till mig och säger "kan du inte berätta om den där gången med Di Leva?".

Naturligtvis kan jag det.

Såhär ligger det till. I min glada ungdoms dagar, så var jag, som många andra, arbetslös under en tid. Sysslolös har jag aldrig varit, så det där att få pengar för att göra vad man ville var rena himmelriket i mina ögon då. Men i alla fall...

... på den lokala "rockklubben" Lassemaja skulle ingen mindre än Thomas Di Leva uppträda under kvällen. Han är en grymt skön snubbe i mina ögon, men även om det där med att stämpla verkade som en bra idé ur sysselsättningssynpunkt, så var det ett haveri rent ekonomiskt. Så jag hade helt enkelt inte råd att gå dit, hur mycket jag än ville.

Jag var på väg hemåt och lämnade precis vår lilla stadskärna i riktning mot min borg, när jag ser en liten folksamling på trottoaren framför mig. Det visar sig vara Di Leva som är ute och flanerar i lilla Arvika. När folket började skingras efter att ha fått sina autografer, så gick jag fram och började lite trevande att prata med honom. Han var oerhört trevlig, men ursäktade sig snart, för han var tvungen att gå och förbereda inför spelningen ikväll. Innan han skulle gå sa han "vi ses väl ikväll?". "Nja..." sa jag lite förläget. "Jag är arbetslös just nu och har faktiskt inte råd". Jag kände mig onekligen hyfsat bortkommen.

"Men du", sa han, "då sätter jag upp dig på gästlistan".

Eh... ok...? Öh... tack...?

När jag såg honom vandra upp mot Lassemaja tänkte jag att "yeah right, det har han glömt innan han kommer fram till dörren". Men när klockan närmade sig elva, så drog jag ändå på mig en skjorta, tog en raggardusch och knallade ner mot Lassemaja. Jag menar... tänk om?

Det var ingen jättekö, men jag kände ändå inte för att stå i kö en kvart bara för att bli utskrattad av 300 kilo vaktbiff. Så jag gick förbi kön direkt fram till vakten och sa: "Eh... jo... öh.. jag tror att jag kanske står på gästlistan...?"

Han säger något till tjejen som står i garderoben, och hon plockar fram ett blankt A4-papper. När vakten tar emot det, så ser jag... att det står ett enda namn på pappret.

Mitt.

När jag knallar in på Lassemaja, inbjuden av självaste Thomas Di Leva, så har jag mellansveriges största leende fastklistrat i ansiktet.

Efter en helt underbar konsert möter jag en gammal bekant från gymnasietiden vid baren. Han skrattar så han håller på att trilla av stolen när han ser mig. Varför? Jo, för han jobbar numera för bokningsbolaget som Di Leva har kontrakt med, och för ett par timmar sedan hade Di Leva kommit fram till honom och sagt: "Jo du Niklas, jag träffade en arbetslös kille på stan, är det ok om jag sätter upp honom på gästlistan?". När han sedan insåg att det var jag, så var cirkeln sluten.

Så om du frågar mig vad jag tror på, så tror jag på Thomas Di Leva.