Man stannar aldrig i Hallsberg

Jag har upplevt Hallsberg två gånger på tre dagar. Jag hade tänkt skriva att en gång var mer än nog, men inser att även om det skulle ha låtit bra, så är det inte riktigt sant. Jag tror faktiskt att jag hittade något i Hallsberg.

Hallsberg är inget ställe man stannar i, man åker bara förbi. Och skulle man väl stanna till så håller man sig på perrongen, så är det bara. Jag har bytt tåg i Hallsberg säkert hundra gånger, men aldrig lämnat stationshuset ur sikte. Aldrig lämnat doften av ojliga järnvägsspår och det sprakande ljudet från en gammal högtalare som med lugn och otydlig stämma talar om att tåg 267 från Västerås, köping vidare mot Kristinehamn, Karlstad, Arvika, strax inkommer på spår 5a. Det är tryggt på perrongen. Det är kallt, skitit, äckligt, obekvämt och urtråkigt. Men tryggt.

Jag har i alla fall bestämt mig för att försöka göra något varje dag som jag aldrig gjort förut. Så jag har upplevt Hallsberg. Två gånger på tre dagar.

En och en halv timme i Hallsberg mellan halv åtta och nio en onsdagskväll är väl inte direkt något att bli upphetsad över om man säger så. Så jag gjorde vad vilken annan normal människa som helst skulle ha gjort. Jag satte mig på gräsmattan vid ån och spelade irländsk folkmusik för gräsänderna på på en plåtfjöjt för 79 spänn som jag köpt i Avesta. Änderna skrattade åt mig. Jag blev t.o.m. utskälld av en liten ettrig Jack Russel. Men det jag egentligen var rädd för var att folk skulle lägga märke till mig. Att någon skulle bry sig. Tänk om någon stannade upp och faktiskt började lyssna när jag spelade. Herregud. Vad gör man då liksom...?

Nog är det konstigt vad man kan få för sig saker? Här sitter jag på en gräsmatta i Hallsberg och är livrädd för att någon ska lägga märke till mig. Jag gör en minnesanteckning i den lilla blå boken. Skärpning för helvete.