... så vad väntar vi på?
Jag såg en film ikväll och insåg en del saker. Igen. Om det där med att göra det man vill. Och det där med att vi ofta väntar alldeles för länge. Vi väntar på att allt ska bli perfekt. Att allt ska stämma in i minsta detalj. Istället för att ta steget och våga förlora fotfästet. Våga misslyckas. Många av oss väntar så länge så att vi glömmer bort vad vi egentligen vill. Vi väntar tills det är för sent. Vi väntar ihjäl oss.
Klockan närmar sig midnatt, och jag ska gå ner till kontoret, tända lite levande ljus och göra det där som jag verkligen vill.
Jag har hört... att rätt använt, så är livet långt nog. Det känns verkligen inte så. Jag menar, jämfört med hur lång tid vi faktiskt är döda, så är livet ganska kort. För mig är dessutom döden något otäckt och skrämmande. Och då känns det ganska puckat att sitta och vänta. Det är som att vi fått ett åkband till livets nöjesfält. Som att vi har fått en enda dag på oss, och under den dagen kan vi göra precis vad vi vill. Precis vad vi vill!
Och då sätter vi oss ner och väntar. Och väntar...
Vad väntar vi på?
En dag är kanske allt vi får...
tisdag 4 september 2007
En dag är kanske allt vi får...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag förstår vad du menar vännen men... Om man vet, är absolut säker alltså, att man kommer att misslyckas tycker du ändå att man ska chansa på att göra det där man innerst inne vill? För mig är det en ganska knivig fråga.
Det finns flera saker som jag absolut vill göra, men eftersom jag vet att misslyckandet vore ett faktum om jag försökte, så låter jag bli. Rätt eller fel? You tell me.
Nu har jag funderat 50 minuter till...
Man kan ju iofs aldrig vara absolut helt säker på att man misslyckas med något..så jag får väl ta tjuren vid hornen då...FAN DIG! :)
Livet är för kort för att inte levas, visst är det så. Vad var det för film, förresten?
"Amen", "Word maaan", och så vidare.
Men ibland går det inte att fullborda det man vill direkt, fast å andra sidan har vi många saker vi vill samtidigt så det går säkert att lösa något av dem under tiden.
Gunilla, du om någon känner ju till en av mina favoritsanningar...
"Oavsett om du bestämmer dig gör att något är möjligt eller omöjligt, så har du rätt." ;)
Tesa: Nej ibland går det inte att fullborda det jag vill direkt, men frågan för mig är då om jag väljer att göra något som tar mig närmare mitt mål eller väntar jag på att planeterna ska ställa sig i linje?
Pär: Filmen just den här gången är "Collateral" med bla Tom Cruise i en av huvudrollerna. För den som inte sett den, så tänker jag inte tala om vad den handlar om. Ni får skapa er en egen upplevelse. :)
Ang. filmen Collateral så tyckte jag att den var dretdålig när jag såg den första gången... men jag får väl se den igen för du har väl lycktas förvrida huvudet på mig på det planet oxå!
Du är värre än vilken sekt som helst! :)
Groove Armada: Hands of time, säger jag bara.
Menar du på fullt allvar att du inte väntar på jupiters placering i förhållande till Mars!? Åh ****.
;)
Nä, självklart gör man något för att antingen nå dit, eller som jag sa tidigare, tar itu med något av ens andra tre milliarders idéer om vad man tror ska göra ens liv roligt. Jag har hur många grejer som helst på lager! :)
Groove Armada: Hands of time... ja den allena gör det värt att se filmen. Helt underbar.
Jupiter och Mars bryr jag mig inte så mycket om faktiskt. Solens placering i förhållande till jorden däremot, den kan jag ägna en tanke åt vid något enstaka tillfälle. ;)
Ibland kan jag känna att jag inte behöver fler dagar. Vissa stunder med dottern får mig att vilja konservera ögonblicket. Jag kan inte föreställa mig att jag skulle kunna vara lyckligare. Alltså har jag allt jag vill ha och fått det jag vill få. Då är den sekunden allt jag behöver.
Mmm, vad är inte värre än den ångest som ligger inför att försöka göra något du vill, men är säker på att du misslyckas med? En sådan ångest jag har är dans, i alla dess former. Då är jag ändå trummis och älskar när det svänger och kan verkligen inte sitta still när musiken börjar koka. Ändå har jag begåvats med ett mindervärdeskomplex utan dess like när det kommer till dans. Jag är helt livrädd för att göra fel. Tyvärr måste jag säga att jag har försökt och på intet sätt överkommit den känsla av klumpighet och "jag fattar ingenting"-känsla som dansen genererat redan innan jag klev ut på dansgolvet. Jag HATAR verkligen dans, men älskar att dansa.
Det jag försöker komma till är att ibland tror jag inte att det räcker med ett jävlar anamma och mod. Nån´ting mer krävs, inte fan vet jag, terapi kanske?
Skicka en kommentar