Har du någonsin stött på fenomenet att folk (inte du själv naturligtvis, men många andra) ofta garderar sig när de fattar beslut? Jag skulle absolut inte gå så långt som att påstå att hela vår nation har en genetiskt betingad rädsla för att misslyckas. En rädsla som likt ett sovjetiskt bombplan överskuggar hela deras existens och skapar en helt osannolikt kreativ arsenal av ursäkter och begränsningar för att slippa släppa taget. För att slippa visa sig sårbara i ett enda helhjärtat försök att få det de verkligen, verkligen vill ha. Nej så långt skulle jag absolut inte gå.
Inte jag inte.
Men min poäng är att folk verkar fullkomligt livrädda för att ha några förväntningar alls. De blir skräckslagna inför blotta tanken på höga förhoppningar på.. tja, allt från att ringa återbud hos tandläkaren till att bjuda ut sitt livs stora kärlek. För tänk om det inte blir som man tänkt sig. Tänk om det går åt helvete. Tänk om man måste stå där med skammen i näven och erkänna, inte bara inför alla andra, utan dessutom inför sig själv(!), att man är en looser. För det är ju det man är om man misslyckas med något... eller? För framgångsrika människor misslyckas ju aldrig? Eller kan det vara så att man egentligen är en looser först när man inte ens vågar försöka? När man avstår från att utforska sin fulla potential av den enkla anledningen att det skulle kunna sluta i ett misslyckande.
Är inte det lite att ge upp innan startskottet smällt av?
Jag har börjat att förutsätta framgång. Bestämt mig, inte bara för att det kommer att bli bra, utan att det kommer bli jävligt bra. Visst, det kan gå åt helvete, men å andra sidan kan det bli hur bra som helst! Så varför förutsätta något annat än bästa möjliga resultat?
För det ligger ju till såhär: Oavsett vad du tar dig för, så kommer din inställning att påverka resultatet!
Jag menar, vad tror du att Kajsa Bergqvist tänker när hon står och laddar sekunderna innan guldhoppet i OS? "Nja... det där ser allt jäkligt högt ut. Det kommer nog inte att gå, men eftersom jag ändå är här så gör jag väl ett försök..."?
Jamenhallå! Med den inställningen skulle hon inte kunna ta sig över tröskeln till sitt eget vardagsrum. Men det är ju precis så som vi människor gör (återigen, inte du naturligtvis, men kanske din "kompis"). Vi dumpar alla förväntningar för att slippa bli besvikna. Vilket vi naturligtvis blir ändå. Vilket i förlängningen leder till att vi slutar att försöka. För det går ju ändå inte. Så hamnar vi i TV-soffan med en sexpack folköl och en chipspåse och förundras över alla dessa människor som faktiskt lyckas. "Dom där andra". Tänk om en annan kunde lyckas någon gång. Men man har ju sånt jädra oflyt hela tin...
Men det är ju inte sant. För det är klart att det GÅR! Oavsett om du bestämmer dig för att det är möjligt eller omöjligt så har du rätt! Förutsätt framgång! Flosklerna haglar nu, men sug åt dig och kavla upp ärmarna och ge dig fan på att det kommer att bli hur bra som helst. Och skulle det nu mot förmodan inte bli det, jamen då är det ju bara att försöka igen! Det är ju en av livets coolaste features. Man får göra om hur många gånger som helst.
Förutsätt framgång och upptäck hur enkelt det är att få det du verkligen vill ha. Been there, done that and have the smile on my face to prove it.
tisdag 25 september 2007
Förutsätt framgång!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Det är klart att det GÅR! Och det kommer ju att bli Hur Bra Som Helst.
Fasen, jag skulle ju ha kunnat skrivit detta inlägg själv...typ.. :D
Jo, jag tänkte att det är bäst jag snabbar på så ingen annan hinner före. ;)
"jädra oflyt", den har du allt snott från Pölsa.
Jag undrar lite över om det verkligen finns människor som gör saker fastän de "vet" att de kommer att misslyckas, det känns ju väldigt meningslöst för att inte säga rent av korkat. Jag flikar in med en annan aspekt på detta tänket, helt olika, men ändå samma. Har lite svårt just för framgångstänket för det rimmar i mina öron lite väl bra med stratifiering och att det även finns så kallade losers + att framgång är viktigast av allt. Med detta sagt håller jag ändå med att vi måste försöka och prova på för att kunna veta vad det innebär att göra vad det nu är som vi har prestationsångest inför. Min lilla twist på detta är dock att ett "misslyckande" skall vara kul. Har jag roligt och kan sätta saker i ett perspektiv så är det väl skit samma om det är ett "misslyckande"?
Till sist några hårda ord;
- Hata måsten
- Döda Jante
Nu är det ju inte alla som läser på lärarhögskolan, så jag tar tillfället i akt att förtydliga:
"Social stratifiering är ett begrepp inom sociologi som avser den hierarkiska strukturen i ett samhälle som delar upp människorna i klasser, grupper, kaster eller någon annan form av strata."
Saxat från Wikipedia.
"jädra oflyt hela tin..."
Tia trodde jag det hette på värmländska? :)
Jag tycker inte (även om jag tänkt det nån gång) att nån misslyckats i livet bara för att de nöjer sig med att komma till en viss nivå medan man själv siktar på en annan. Vi värderar ju framgång och lycka på olika sätt och vi finner nöje i olika saker.
Men visst, är man inte nöjd med vad man har, då ska man definitivt sikta högre eller helt enkelt sikta om.
"Jädra oflyt hela tin" kommer, som min bror så korrekt påpekade, från Pölsa i "Smala Sussie". Har du inte sett den, så har jag bara en sak att säga: GÖR'T! :)
Att vara nöjd är för mig inget misslyckande. Inte alls. Men många sitter och är missnöjda med sitt liv och vad de åstadkommer. De vill så ha en förändring men får inte till det. Jag menar inte heller att det är ett misslyckande, men det är synd, för det skulle inte behöva vara så.
"JÄVLA oflyt hela tin"...inte jädra.... ;)
Jaja, ingen idé att försöka vara fin i mun här inte. :)
Skicka en kommentar