Hvornaar smager en sushi bedst?

För inte alls länge sedan tillbringade jag närmare en vecka i Stockholm hos mig gode vän och kollega A. Som vanligt spenderade jag en mindre förögenhet på en samling fullkomligt underbar böcker. Bl.a. en om Banksy och hans grafittikonst. Har ni inte kikat in hos honom, så gör det. T.o.m. min oerhört kommunale styvfar satt trollbunden och bläddrade i boken när han kom på besök. Och det mina vänner, vill inte säga lite.

Lunchutbudet i mitt kära Arvika är i dagsläget minst sagt begränsat. "Dagsläget" har dessutom varit oförändrat sedan... eh.. tja... sedan jag började äta ute i denna stad. Vilket är närmare tjugo år sedan. Någon enstaka pizzeria har väl bytt namn, men i övrigt för vi en ojämn kamp mot ett lunchutbud som med lite god vilja och språklig kreativitet skulle kunna summeras som torftigt.

Så när jag kommer till Stockholm befinner jag mig helt plötsligt i ett matparadis med ett oändligt utbud av läckerheter från alla världens hörn. Jag firar denna mångfald med att i stort sett bara äta sushi hela veckan. Det är ju dumt att chansa. Håll med om att det är det rätt fascinerande att en klump kladdigt ris med en skiva rå fisk på toppen kan vara så gott. Svåra killar de där japanerna.

En kväll satt jag på en sushirestaurang, som vanligt, och väntade på att A skulle sluta jobba. Jag fick så småningom ett sms att han kommit hem, så jag styrde kosan mot den nästan olagligt centralt belägna lägenheten med det helkaklade badrummet. Entrén är inte speciellt spektakulär, men trappuppgången däremot är otroligt maffig i sten med generöst tilltagna trappor. Det känns onekligen rätt lyxigt när man knallar uppför trapporna. Jag och Stenbäck... typ.

När jag kliver in i lägenheten och stänger dörren bakom mig, så ser jag att det sitter en kvinna i A's soffa längst in i lägenheten. Jag börjar kränga av mig väskan och klämmer fram ett käckt "hej". Hon ser fullkomligt livrädd ut. Då, i detta ögonblick, med väskan halvvägs över huvudet, inser jag... att jag är i fel lägenhet.

- Eh... du... jag är nog i fel lägenhet (som om hon inte redan fattat det, döööh)... jag ska upp en våning till. Jag ber så heeeeemskt mycket om ursäkt.
- Ja, sa hon och skrattade, jag började undra om du var nåt jäkla psycho.
- Haha, klämde jag fram, medan jag ursäktade mig ännu en gång och skyndade ut i trappuppgången med svansen mellan benen.

Att gå vilse i Stockholm är väl en sak, men att göra det i sin egen trappuppgång, det vittnar om ett lokalsinne på seriös lantisnivå.

Kanske dags att börja kika på en mobiltelefon med GPS...