Kul för dig... verkligen!

Har ni någon gång känt av att när det går bra för dig (eller någon annan) så intar omvärlden en något skeptisk hållning till din nyfunna lycka. Lite som att, "jo, kul för dig, verkligen... men...".

Det verkar alltid finnas ett "men". För man kan ju omöjligt vara kompromisslöst glad över att det gått bra för någon annan, eller hur? Nej, man är ju för i helvete stolt, svensk och missunsam! Eller? Ja, förutom när Karolina Klüft sopar rent i OS förstås. Då kan vi vara glada en stund. Då känns livet gött. Äntligen vann vi över de där äckligt överdopade tyskarna med sina håriga armhålor. Fast det är klart... då är det ju "vi". Inte "hon"?

Jaja... men allvarligt, hur skulle det se ut om vi gick runt och var glada för allt bra som hände andra människor hela tiden?

Då skulle man ju stå där själv med skammen i näven, med en gratiskeps från Arvika Kommun för att dölja den begynnande flinten, när man smått uppgiven räknar ihop amorteringar, bilreparationer, familjerådgivning, förlorade korpfotbollsmatcher, havererad vardagsekonomi, misslyckade relationer och tja, allt annat jävelskap man åkt på genom åren. De flesta har verkligen fullt upp med att hålla näsan över vattenytan. Det handlar inte om att leva. Det har helt enkelt blivit en lång och utdragen kamp för att överleva. Så vad säger man när det kommer en klämkäck jävel till granne och talar om att han precis har skrapat fram hundratusen på en trisslott?

Kul för dig... verkligen!

För ett antal år sedan , så läste jag en text som berättade om en fantastisk människa med en underbar inställning till livet. Denna fantastiska människa var när det begav sig, en helt vanlig kille i tonåren, som inte var speciellt bra på någonting egentligen. En riktig medelmåtta. Han deltog i en massa olika idrotter men var aldrig ens i närheten av prispallen. Han insåg snart att han inte hade någon riktig talang... för någonting.

Den insikten kan slå vilken ambitiös tonåring som helst till marken. Tänk dig att inse att man aldrig kommer bli riktigt bra... på någonting? Att man troligtvis kommer att få bära loosermössan resten av livet? Tuff insikt, i synnerhet som tonåring. Men då händer det där som är så obeskrivligt häftigt. Deppar han ihop över det? Nej, vet ni vad grabben gör?

Han beslutar sig för att bli... världens bäste förlorare!

Han såg till att alltid vara först över till motståndarlaget och gratulera när hans eget lag just förlorat fotbollsmatchen med 8-1. Han var den förste att skaka hand med killen som stod längst upp på prispallen, även om han själv hamnade näst sist. Han hittade alltid glädje i att det gick bra för andra människor och han var dessutom alltid den förste att visa det. Han var helt enkelt världens bäste förlorare.

Många år senare så var han lagledare för ett juniorlag i fotboll. De hade tagit sig till final i en större fotbollscup och satt nu i omklädningsrummet, redo att gå ut på planen. Han plockar fram två champagneflaskor, håller upp dem och säger, "Bara så att ni vet, så oavsett om vi vinner eller förlorar idag, så kommer vi efter matchen att dricka champagne tillsammans med det andra laget som kämpat precis lika hårt som oss för att komma hit".

De förlorade med 2-1 och firade vinnarna med champagne.

Om man inte kan det man vill får man vilja det man kan.