Den har vi alla hört som barn eller hur? Kanske även som vuxna? Inte bara från andra, utan kanske rent av från oss själva? Det är så djupt rotat i den svenska folksjälen att det t.o.m. återfinns hos självaste Alfons Åberg. Och då måste det ju vara sant, eller...?
"Det är viktigt att ha tråkigt ibland, annars uppskattar man inte när man har roligt."
Skitsnack.
- Hur är det?
- Det är skit just nu.
- Oj, vad har hänt?
- Ingenting, men jag tänkte gå på fest hos Jocke ikväll, så jag måste ha lite tråkigt först så att jag verkligen kan uppskatta allt kul som händer ikväll.
- Ah, tur du sa det! Jag tänkte vi kunde ha kollat på en film, men jag ska ju också dit ikväll så det är bäst att jag drar hem, tar en dusch, käkar och klämmer in lite tråkighet innan vi ses ikväll då.
- Ok, vi ses senare då.
- Jepp, ha't så tråkigt!
- Du med!
Jo tjenare.
Men det är skillnad på tråkigt och tråkigt. Att göra något som man tycker är tråkigt är en sak. T.ex. kan jag ju tycka att det är tråkigt att diska, men då gör jag ändå något. Och dessutom något som kommer att kännas bra när det är klart. Och eftersom jag enligt vissa är riktigt störd så kan jag även njuta av själva diskandet just för att jag vet att det kommer kännas skönt när det är klart. Men nu pratar jag om de där stunderna när vi gör "ingenting". När vi bara sitter och har tråkigt. För jag har nämligen fått för mig att många sitter och har tråkigt. Ganska ofta dessutom. Och jag har fått för mig att de flesta egentligen inte tycker att det är så bra att ha tråkigt. Tvärtom. Det är rätt trist.
Och det är roligare att ha kul än tråkigt.
Jag kan inte komma ihåg när jag hade tråkigt sist. Jag har alltid minst massor av saker som jag vill göra så jag hinner inte ha tråkigt helt enkelt. Inte "hinner" som i stressad, jäktad och överbelastad, utan "hinner" som i "jag har så mycket jag vill göra så det blir ingen tid att lägga på att ha tråkigt". Jag vill göra annat än att ha tråkigt.
Jag vill teckna, måla, läsa böcker, blogga, skriva böcker, läsa kursmaterial, lyssna på talböcker, lyssna på musik, lära mig laga mat, måla köksluckor, skruva upp handtag på skåpen, skriva musik, öva på fiolen, munspelet, gitarren och blockflöjten, hälsa på farmor, mormor, Pelle och Kerstin, gå på Liseberg, åka till Vallen, utveckla mina jongleringskunskaper, designa webbutiker, ha myskväll framför TV:n, hångla mig svettig, äta sushi och plocka blåbär. Eh... ok, inte plocka blåbär, men en massa annat.
Och tro det eller ej, men jag känner inte att jag behöver ha tråkigt för att uppskatta allt jag gör. Tvärtom tror jag att man kan få ut ännu mer av livet om man gör fler saker man tycker är kul. Sen behöver det naturligtvis inte innbära att man ska gjuta fast aschlet på ungen framför ett TV-spel vid fyra års ålder. Nyckelordet är variation och att variera mellan olika saker som är kul känns mer lockande än att variera mellan kul och tråkigt.
Men som sagt, det är vad jag har fått för mig. Och skulle du nu ha tråkigt någon gång, så kan du väl fundera på hur du gör för att ha tråkigt, och tala om för mig hur man gör. Utifall att jag skulle känna för att prova på någon gång.
måndag 19 november 2007
Det är viktigt att ha tråkigt ibland
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
För att undvika att ha mindre roligt umgås jag med dig...vilket betyder att du måste ju ha roligt jämt eftersom ditt sällskap är så underbart. :)
Intressant fundering, helt klart!
Jag tror iofs, när det gäller barn, att det mest handlar om att tråkigheten får dem att aktivera sig själva, låter fantasin sätta fart på dem, istället för att föräldrarna hela tiden ska hitta på saker för dem att göra. Det är iaf så jag har tolkat uttrycket.
När det gäller oss vuxna (eh?) tror jag nog inte att det är viktigt att ha tråkigt för att kunna uppskatta sånt som är kul - det handlar mer om att ha upplevt tråkigheten och ha det med sig som ett bagage, en erfarenhet.
Över huvud taget tycker jag att tankesättet kan appliceras på så mycket; det är lättare att uppskatta en halvbra film om man sett nån som verkligen suger, t.ex. Därmed inte sagt att man måste gå och fylla på sitt dåliga-film-konto i huvudet med jämna mellanrum. Det räcker oftast med ett avskräckande exempel (fast det förstod man ju inte när man var yngre och tyckte att Rambo II var bästa filmen nånsin...).
Haha! En vacker dag kanske "plocka blåbär" kan få vara med på "jag vill"-listan. Det ska jag nog se till...
Eh... "när man var yngre"? Rambo II ÄR ju GRYM! ;)
Så du menar att man bör ha tråkigheten med i bagaget för att förstå vilket privilegium det är att ha kul?
"Samla ihop er nu barn, så ska farfar berätta en historia från förr i tiden... den tid då man fortfarande hade... TRÅKIGT."
*barnen spärrar upp ögonen och drar efter andan.*
"Jo ser ni, det hela började på något som vi på den tiden kallade... Arvika Kommun."
*Några av de yngsta börjar gråta*
"Såja, såja, det är inte så illa som det låter. Saker och ting blev uthärdliga den dagen då vi välsignades med det mytomspunna "Internet". Sedan den dagen var inget sig likt... men det är en helt annan historia.
Nu så, tillbaka till Tråkigheten."
...........
Hm... blåbär ja... vi får väl se. Risken är väl att jag fastnar vid frukostbordet och kommer undan med blotta förskräckelsen pga mina välsignat sena matvanor.
---> frk klahr har alldeles rätt. Att umgås med mig själv är helt... underbart. ;)
Du menar att du aldrig kommer ut i blåbärsspåret för att du fastnar vid frukostbordet, eller? Nädå. Det där ordnar sig nog, ska du se... :-)
Huvudbudskapet i Alfons är väl snarare att man inte behöver ha lajbans och vara stimulerad i bôtt hela tiden? Jag hävdar nog ända att det är bra att ha tråkigt ibland, vilket inte är det samma som att vara deprimerad och inte heller att man aktivt skall se till att man har tråkigt. Men, jag tror att en gnutta tråkighet ofta kan vara det samma som att låta hjärnan vila lite, reflektera en smula etc.
Om vi skall prata barn vill jag påstå att många barn (vuxna också för den delen)inte kan konsten att ha tråkigt. För det gäller ju, som du säger Tomas(?), att vända tråkigheten till kontemplation, uppladdning eller vad det nu är (jag tycker att handdiskning är en klart underskattad meditationsform)Men är man van att konstant få stimuli och respons, ja då blir det lätt tråkigt när ingenting händer.
En något paradoxal tes kommer ur det här;
för att inte ha tråkigt måste du alltså lära dig att ha tråkigt.
"Så du menar att man bör ha tråkigheten med i bagaget för att förstå vilket privilegium det är att ha kul?"
Ja, jo... det var väl faktiskt så jag menade. På ett ungefär. =P
Och Rambo II... nja, jag vet inte jag! Fast den är bättre än 3:an. Och nu är ju fyran på G om jag förstått rätt...
Jag kan tycka att nåt är tråkigt om jag gör något jag inte vill göra, istället för det jag ville göra.
Sen är det inte så att jag tycker att det jag gör är tråkigt egentligen (diska är inget vidare men håller med om att det är grymt när den är klar och allt skinande rent!) men förväntningen på att få göra det jag ville var såpass hög att allt annat framstår som... mindre kul just då.
Sen förstår inte jag alla dessa människor som inte orkar aktivera sig alls med något eller måste umgås med någon annan hela tiden för att tycka att livet är roligt. Jag trivs bättre själv... ;)
... här under korkeken. Där jag får lukta... på blommorna.
Precis! :D
Nä, självklart tycker jag att det är roligt att träffa vänner och umgås med familjen också, men jag måste inte slänga mig på telefonen och börja ringa runt för att någon annan ska aktivera mig om jag råkar få en ensam kväll utan nåt speciellt planerat. Det finns alltid nåt att göra ändå.
So you are a doer! :)
Jag har färsk erfarenhet av tråkighet så jag ska härmed ta på mig rollen att upplysa er om ett par viktiga ingredienser.
Sjukdom är en förutsättning. Gärna nåt som gör ont. Gärna nåt som gör dig sängliggande men för trött för att sova. Gärna för seg (eller för ont) för att se på tv, läsa en bok eller blogga.
Sedan bör det finnas en stark känsla av saker som är ogjorda. Sånt som får maktlösheten och ynkligheten att växa i bröstet.
Sjukdomen bör vara smittsam så att ingen tar vägarna förbi för att muntra upp dig. Och smittorisken gör det även omöjligt att visa dig bland folk även när du nyss blivit frisk.
Här någonstans vänder du dig nog i sängen och utbriser "Guuuud så tråkigt"
En annan "sanning" som dyker upp i skallen är "Man ska gå hem när det är som roligast"
VARFÖR DÅ??
Det kanske blir ÄNNU roligare lite senare.
Måste väl vara bättre att gå hem när det är tråkigt?
Hade skrivit ett långt blogginlägg om detta men så ballade datorn ur så allt försvann och sen orkade jag inte få ihop det igen. Så ni får nöja er med light-versionen.
Utan tillsatt socker!
Hur vet man när det är som roligast?
Skicka en kommentar