Måste allt vara så jävla perfekt hela tiden?

Hur är det nu, är det ok att sätta tapeterna upp-och-ner? Är det ok att glömma bort en födelsedag? Är det ok att göra självmål, trampa någon på tårna, köpa fel vindrutetorkare, tappa bort mobiltelefonen eller att glömma bort den där jäkla tandtråden? Är det ok att göra någon ledsen, salta för mycket på maten, köra för fort, backa in i grannens bil eller försova sig och komma för sent till jobbet?

När du klantar dig, när något skiter sig och planerna spricker. När det är du, och bara du, som är orsaken till att det inte blev som det var tänkt. Att det fullständigt gick åt helvete. Är det ok?

Jag tycker det. För det måste väl ändå vara ok att göra fel?

Men vi förväntas göra allting rätt. Vi förväntas t.o.m. gör allting bättre än rätt. Det ska vara felfritt. Första gången. Annars står vi där med straffavgifter, höjda pekfingrar, illavarslande utvecklingssamtal, utebliven bonus och en kniv i ryggen som dryper av krossade förväntningar. För när vi gör fel ska vi straffas. Hårt och skoningslöst. Så att vi inte gör om det.

Ännu en svensk modell som funkar klockrent. Jajjemensan.

Kalla mig drömmare, men tänk om vi kunde acceptera att det faktiskt blir fel ibland, och att det är helt ok. Att det är ok att göra misstag. Tänk om det t.o.m. är så att vi måste göra misstag för att det ska kunna bli riktigt bra i slutändan? Tänk om vi istället för att straffa folk när de klantar sig, belönar dem när de gör något bra. Och tänk om vi ibland kunde få lite uppskattning, bara för att vi verkligen behöver det, just då. Bara för att vi skulle må lite bättre... liksom. Då tror jag att alla skulle ha roligare, stressa mindre, skratta oftare, vara friskare och kriga mindre.

Sen tycker jag att det kramas alldeles för lite i den här världen. Faktiskt.