Seriöst motivationerad

Mitt tåg gick 16.21 idag. En timme innan ringde jag taxi. Killen som svarade kunde inte få tag i någon av sina bilar, för han var i [sätt in valfri by här] och hade ingen täckning med comradion. Hurra. Helt plötsligt blev det väldigt bråttom. Efter att ha slängt ihop en kabinväska med kläder och en hel del annat (när jag kommer fram ska det bli intressant att se exakt vad det var jag packade), en datorväska, en kameraryggsäck och min obligatoriska axelväska med jättemycket viktiga saker i (tjejer med handväska förstår vad jag pratar om) så bar det iväg mot stationen.

När jag låser dörren tittar jag på klockan. 15.56! Hur kan detta vara möjligt? Det tar ju en halvtimme att gå till stationen på barmark när man är opackad. Nu har jag fyra väskor, det snöar som satan och det ligger två kilometer osandad cykelväg mellan mig och stationen. Och jag har fortfarande inte hämtat ut biljetterna. Aaaaaaaaaaaah!

Så vad ska man göra? Lägga sig ner i snön och bli förbannad över att man inte hade bättre koll på tiden? Bombhota Morataxi? Eller ska man slänga på sig väskorna och köra det tyngsta träningspasset sedan juni 2007? I can do this. It's all in my mind.

Och här kommer själva poängen. Förra veckan gjorde jag mitt första träningspass på dryga tre månader. Jag hade specialdämpade löparskor, luftiga shorts, utralätt t-shirt och sprang på ett fullkomligt plant löpband under optimala förhållanden i rumstemperatur. Jag orkade springa i fem minuter och fjorton sekunder. Sen var jag slut.

Nu sprang jag oavbrutet i femton minuter på glashalt underlag iklädd dunjacka och mössa, med tre väskor runt halsen och en kabinväska släpandes i snön bakom mig. 16.16 klev jag triumferande in på stationshuset i Mora och 16.18 satt jag på plats 37 i vagn 2 med biljetterna i handen.

Ni får ursäkta mig, men fy fan vad jag är bra.