Söndag...

Dagen efter. Jag sover länge och har återigen ett helt hus för mig själv. Ett åskväder träder in och öppnar skyarna strax innan jag ska ge mig ut och springa. Trycker på pausknappen.

Ett par timmar senare är huset fullt av morbröder, mostrar och kusiner. Det är det som är så häftigt här uppe. Man är aldrig ensam, vare sig man vill eller inte.

När det slutat regna ger jag mig ut i spåret igen. 6,4 km på 45 minuter. Tredje gången under min vistelse häruppe. Ok, det går inte fort, men jag kommer runt. Och jag andas i det närmaste normalt. För mig är det stort och jag mår som en kung efteråt.

Framåt kvällen tog jag en promenad och går så småningom förbi där P & K bodde för några år sedan. Jag bodde hos dem i nästan ett år i början av nittiotalet, och kände nu historiens vingslag när jag gick i mina gamla fotspår. Det var en härlig känsla. En glad känsla. Lite som att komma hem igen. Jag mådde bra. On top of the fucking world. Plötsligt känner jag något på min hand. Jag tittar ner på mina blodiga knogar. Myggjävlar. Men känslan består.

Nu sitter jag och skriver i min madrasserade kökssoffa som den enda vakna själen i det numera välfyllda huset. Jag har precis sett "V for Vendetta" med min bror och hans flickvän, och tillsammans har vi tömt fem skålar med dippade grönsaker.

Jag har det underbart i min lilla värld av fantastiska människor.