För en timme sedan stod jag längst fram vid scenen med C på mina axlar när Martin Stenmack levererade "Las Vegas" till en lyckligt jublande publik. Det vara bara en mindre detalj som förtog lite av upplevelsen. Det ösregnade utav bara helsike!
Vi gav upp när det var en kvart kvar av konserten. Det tar bara fem minuter att gå hem, men redan halvvägs insåg vi att vi omöjligt kunde bli blötare. Så det var bara att gilla läget. Och det gjorde vi. Tänk vad härligt det kan vara att hoppa i vattenpölar mitt i natten. I synnerhet när man vet att man ändå inte kan bli blötare.
Min bror spelade igår med "sitt" band Môra-per (enligt egen utsago Sveriges minst tatuerade band), och jag blev anlitad som hovfotograf strax efter midnatt. Jag bifogar en av bilderna från en kanonbra spelning. Min broder återfinns bakom trummorna. Gôtt att ni finns pôjker (å fiollena förstås)!
Det finns tillfällen då jag starkt ifrågasätter mitt beslut att avstå från alkohol. Men när vi vid midnatt tråcklar oss hemåt mellan västvärmlands alla överförfriskade ungdomar och redlösa gubbor och gummor, så känns det bara helt underbart att inte vara en av dem.
För att inte tala om morgondagen.
Ja se där... jag kan tydligen fotografera också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar