Hur mycket måndag som helst

På tåget sitter en mor och försöker på ett förståndigt och vuxet sätt resonera med sin tremånaders baby att hon inte ska dunka huvudet i fönstret, "för då gör det ont förstår du". Ungen gråter en stund, får ännu en föreläsning av modern, och sedan som för att bekräfta att hon verkligen har förstått, dunkar hon huvudet i fönstret igen. Lyckligt barnlös sjunker jag ner i min bok med ett leende.

Bredvid mig sitter en man som försöker sitta så bekvämt det går, trots att ryggstödet sviktar ner i knät på killen bakom så fort han nuddar det. Han håller sig i bordskanten, fönstret, väggen, ja han rycker t.o.m. lite försiktigt i gardinen... allt i ett krampaktigt försök att se oberörd ut. Funkar sådär.

Jag tar en snabb lunch med Tommy som möter upp mig vid stationen. Vi har ett uppdrag. Vi ska göra hans utbildning lite roligare. På vägen hem får jag lite idéer. Jag går händelserna i förväg och bjuder härmed in till en offentlig brainstorming där jag håller med te (ett flertal sorter faktiskt) och cheezballs. Alla är välkomna! Eftersom en del människor kan vara lite kinkiga när det bestäms saker över deras huvuden, så väntar jag med att annonsera plats och tid till jag pratat med the guest of honor.

Väl hemma slår jag på datorn. Inget Internet. Nämen naturligtvis inte. Ringer supporten. "Hej, ditt samtal är viktigt för oss (visst... ofta. Hm... eller var det "August"?)... bla, bla, bla... om du tycker si så tryck så och om du gillar a tryck b, bla, bla, bla, och knappa nu in ditt personnummer så går det hela mycket snabbare och smidigare när du kommer fram till vår supportpersonal". Jag knappar in personnumret väl medveten om att det är det första de kommer att fråga mig om när jag kommer fram.

Välkommen, du har nu plats "piiiip" i kön och din väntetid uppskattas till "piip".

Eh... "piip"? Med andra ord, "vi tänker f*n inte tala om för dig hur länge du måste vänta"... "piip".

En kvart senare svarar Mikael och undrar vad han kan hjälpa till med. "Kommer inte ut på nätet" säger jag, inte alls så trevlig som jag borde och väl medveten om att det inte alls är hans fel. Men han är tillgänglig och får betalt för att inte bli grinig tillbaka, så jag unnar mig det. "Kan jag få ditt personnummer?" säger Mikael. Jamenvaf... jag har ju red... *suck*. Självklart... iiiiinga problem. Stackars Mikael. Jag skulle verkligen inte vilja ha ditt jobb. Men du fick i alla fall ett "tack" när Internet kom igång igen.

Dagen fortsätter i en spiral neråt och drar tyvärr ner mitt humör. Det är faktiskt inte min egen tillvaro som är i osynk, däremot går det mindre bra för vissa i min omgivning just nu. Jag blir ledsen, trött, frustrerad och för en kort stund... förbannad.

Så jag börjar skriva ner en massa saker om hur jag känner inför allt detta, varför det blir så fel för vissa människor och vad "folk" egentligen borde göra och inte göra. Men så markerar jag hela stycket och trycker på "delete". Jag lägger ner pekpinnen, kränger av mig SS-uniformen och vänder helt otippat blicken inåt istället.

För folk är faktiskt inte dumma i huvudet. Inte alla i alla fall. I synnerhet inte om man räknar bort Årjäng, Charlottenberg och Torsby. Nej, de flesta är precis som jag. De gör misstag... och lär sig.

Men tänk vad man kan få för sig saker ibland...