Lekparken är död. Länge leve lekparken!

När jag var "liten", en sisådär 8-9 eller 11, 12... 14... typ, så brukade man hitta alla kvarterets ungar vid den enda naturliga samlingsplatsen som fanns på "den tiden" (det får mig att låta äckligt gammal, men ok): Lekparken. Jag och tja, alla andra ungar, var där i stort sett varje dag.

Den var utrustad med stora sandlådor, barn- och snurrgungor, rutschkanor, gungbrädor och massiva klätterställningar. Det var där det bestämdes om man skulle spela fotboll, brännboll, leka pjätt eller om man med sina ultraplatta skosulor skulle skrapa ihop en spelplan för sedan plocka fram de sprängfyllda kulpåsarna och spela av småkidsen deras surt förvärvade glaskulor. Dessa stenålderslekar kunde engagera en hel generation ungar helt oberoende av etniskt ursprung och politisk eller ekonomisk bakgrund. Jag om någon borde veta, eftersom jag trots mina bredspåriga fodrade menchesterbrallor, fotriktiga sandaler och lovikavantar, ändå var fullständingt accepterad som en naturlig del av kvarterets barnaskara. Vi hade skitkul tillsammans helt enkelt.

Sen kom videoapparaterna, TV-spelen, datorerna och dataspelen. Lite senare kom mobiltelefonerna, Internet och runt millennieskiftet slog Lunarstorm till på allvar och blev ungarnas samlingsplats nummer ett. Alla var där. Internet became the shit.

De nedgångna lekparkerna gapar idag tomma och vittnar om en förlorad kamp mot den nya världens underhållning. Händelsernas centrum har flyttat in i ungarnas egna rum. Allt de någonsin kommer att behöva finns på Internet. Allt. De behöver inte ens lämna skrivbordet för att bli mobbade.

Det finns trots allt ett fåtal föräldrar som fortfarande för en ojämn kamp mot resten av världen. Mot Internet. Denna utdöende skara av föräldrar som fortfarande envetet förespråkar den sk "verkligheten". Men vad händer egentligen på vuxenfronten? Är det så stor skillnad? Jag menar, min egen mamma har upptäckt Internet för en tid sedan och nu sitter hon och skickar runt roliga filmer och småsnuskiga Powerpointpresentationer till sina Landstingsanställda vänner och bekanta. För att inte tala om alla "vuxna" som upptäckt fildelningen. Hyra en film? Vänta lite så ska pappa ladda hem den från Piretabay. Vi ska inte spendera 25 spänn i onödan inte. Då kan vi hellre köpa ett par extra chipspåsar på Lidl istället.

Nu ikväll såg jag att Tesa hade skrivit om Facebook. Jag har läst en massa om det på IDG. Ett community för mogna människor. En lekpark för vuxna helt enkelt. Det är superhot just nu. Det är "det absolut senaste". Skitpopulärt. Fullkomligt vanebildande. Man kan träffa alla sina gamla polare från skoltiden, bygga nätverk, ladda upp bilder, musik, film, skapa kalendrar... ja allt du kan tänka dig. Det är som ett upphottat Lunarstorm... fast för vuxna. Alla som är någon finns på Facebook.

Jag fick en inbjudan till Facebook av en nära vän för ett par veckor sedan. Jag har fortfarande inte blivit medlem. Jag har inte ens kollat in sajten. Jag menar, som om jag inte hade nog mycket distraherande moment i min vardag redan. Jag läste idag att vissa arbetsplatser blockerat tillgången till Facebook för sina anställda. No shit. Av samma anledning som de blockerat Lunarstorm på Sveriges alla skolor kanske? Att folk inte får något vettigt gjort.

Jag försöker konsekvent att välja bort en massa skit i mitt liv som snor fokus, inspiration, tid och energi från vad jag egentligen vill och tycker är viktigt. Processen är inte så snabb som jag skulle önska, men i det stora hela så går det ganska bra. Jag gör framsteg. Jag mår bättre. Jag har roligare. Jag växer. Så allvarligt talat: Inte fan tänker jag gå med i nåt vuxencommunity för att leta reda på mina gamla klasskamrater från början av nittiotalet. Hade jag saknat dem så himla mycket så hade jag ringt upp dem och bjudit ut dem på fika istället. En riktig fika. I den där verkligheten.

När jag ställs inför ett nytt val, som t.ex. Facebook, så brukar jag numera ställa mig frågan "varför?". Hittar jag ingen vettig motivering så får det vara. "Alla är där" räcker helt enkelt inte som motivering för mig. Jag behöver något mer.

Men så har jag vuxit upp med bredspåriga fodrade manchesterbrallor, fotriktiga sandaler och lovikavantar också.

Lägg märke till att jag inte länkar till Facebook. Det är ett medvetet val från min sida. Om ni väljer att fylla hjärnan till bristningsgränsen med virtuell sockervadd, så får ni fanimej bemöda er att skriva in webbadressen själva. För ni ska inte komma och säga att ni klickade er dit från min blogg i alla fall.