Ingen konst... eller?

Igår befann jag mig på det lokala konstmuseet och spatserade genom lokalerna i jakt på lite visuellt inspirationsgodis. Min erfarenhet är att när man befinner sig i en utställningsmiljö, så är det alltid någon som bara måste, lite sådär lagom avmätt, klämma fram ett "jamen... det där är väl ändå inte konst". Så även denna gång. Naturligtvis.

Och jag kan inte låta bli att fascineras.

Varje gång.

Jag fascineras över att ett ord kan röra upp så mycket känslor. Huruvida skaparen av verket äger rätten att kalla det för konst. Eller inte. Det är bara ett ord, men ord är farliga saker. De kan inte få användas hur som helst inte. För det är viktigt att vi är överens om ordens betydelse. Att vi är överens om hur mycket verklighet som får plats i ett ord. Och framförallt... vems verklighet vi stoppar dit. För allt måste kunna vägas, mätas och läggas i rätt papplåda, annars blir det ju komplicerat. Och om det blir komplicerat så måste vi kanske låta folk känna efter och själva välja vad de tycker är konst eller inte, och hur skulle det se ut?

Mycket tid och engagemang har genom åren lagts ner på att diskutera vart gränsen för konsten går. Vad som är konst och inte. Vem som har rätt att kalla sig för konstnär. Eller inte. Vilka målningar, skisser, installationer, skulpturer, filmer och musikstycken som förtjänar den ack så eftertraktade titeln "konst". Och vilka som hamnar i papplådan med etiketten "övrigt". För etiketter är viktigt. Utan etiketter blir det rörigt. Och komplicerat. Då blir det svårt att avgöra vad som är bra eller dåligt. I synnerhet om man är van att avgöra det genom att enbart läsa på etiketten.

Men det är ju bara ett ord.

Hela konstdiskussionen är lite som den urgamla ritualen att välja spelare till lunchrastens obligatoriska fotbollsmatch på mellanstadiet. Det plockas någon här och någon där, tills man hör en av de självutnämnda popularitetspåvarna med hög och myndig stämma utropa "Det är vi mot resten!". Det är då insikten slår till som en torshammare i främre pannloben, att "vi"... inte är jag. När jag tittar ner på bröstet, så sitter där en etikett. Bara sådär...

Kvar blir en klunga bortvalda själar med slitna allväderstövlar, blöta lovikavantar och en något för stor korvad toppluva på huvudet. Redan utdömda. Slut som artister innan ridån gått upp. Deras entusiasm och glöd räknas inte. Deras teknik och överblick har inget värde. För någon har bestämt att det är viktigt att det finns en gräns för vad som är "vi", och vad som är... resten.

För det är viktigt med etiketter.

Men det är klart, att någon form av ordning måste vi ju ha. Och det är ju naturligtvis viktigt att veta vad som är riktig konst. Så att jag inte betalar dyra pengar för något som inte är riktig konst. Och då är det ju skönt om det finns förståsigpåare som är experter på att veta vad som är riktig konst eller inte. Så att jag inte gör fel. Så att jag inte tycker om något jag inte borde tycka om. För hur skulle det se ut?

Och det är väl inget konstigt i att en ful stol kan bli vacker när jag får reda på vem som gjort den? Att en vattenskadad blyertsteckning på en loppmarknad kan bli värdefull när jag hittar ett namn på baksidan? För visst är det lättare att tycka om när man vet att det är bra. Och det är ju dumt att chansa.

Det skulle kunna vara så att ordet i sig inte är viktigt. Att det bara är ett ord. Att det är känslan... den där känslan som finns djupt inom mig och som så naturligt vävs ihop med ordet... att det är vad som egentligen betyder något. Det skulle kunna vara så...

...eller inte.

Jag funderade på om jag verkligen skulle skriva om konsten. Det är ju inte helt enkelt. Jag funderade på att skriva om mode, kärlek, media, feminism, patriotism, ondska eller gud. Och det gjorde jag.