Petero - möjligheternas ansikte

Jag zappade runt lite mellan kanalerna innan jag skulle gå och lägga mig och fastnade på fyran där det var en dokumentär om en afrikansk kille på 11 år som skulle få ett nytt huvud. Nytt och nytt, men de skulle bygga om hans befintliga i alla fall. Där satt jag, långt bortom min planerade sovtid, stum av förundran över vad dagens kirurger kan åstadkomma. Fascinerande på ett lite skrämmande sätt.

Efter fem månader i USA på en av världens främsta kirurgiska kliniker återvänder Petero till sin hemby för att börja ett nytt liv med ett nytt ansikte och en ny huvudform. Men det är inte bara att flytta hem igen. Tiden i USA har gett honom en inblick i en värld han inte vill lämna. Förut var han annorlunda och ville bara se ut som alla andra. Nu ser han ut som alla andra men är fortfarande annorlunda. Fast på ett helt annat sätt.

Han vill flytta till USA och jobba med att laga saker. Bilar, kastruller eller radioapparater. Och han saknar skyskraporna, radiokanalerna och dörrarna som öppnar och stänger sig själva. Nu sitter han återigen och skalar rotfrukter med en träkniv på marken bredvid sin mamma.

Han vill tillbaka.

Filmen slutar där. Resten får man hitta på själv. Jag vet inte hur det har gått för Petero, men jag inser ännu en gång hur fantastiskt bra jag själv har det. Att jag med de resurser jag har till hands omöjligt kan misslyckas oavsett vad jag hittar på för vansinnigheter. Jag har för bra utgångsläge helt enkelt.

För det är bara att inse... att mitt liv är som att skjuta en straffspark mot öppet mål. Det är bara att rulla in den.