Ibland är det svårt att riktigt förstå hur bra man har det. Hur oerhört tacksam jag egentligen borde vara. För även om jag tycker att livet är hyfsat orättvist ibland, så har jag det ändå ruskigt bra. Bara genom att bo i Sverige så har jag det bättre än 90% av resten av världens människor. Så redan där borde jag vara tacksam.
För vi tar ju så mycket för givet. Alldeles för mycket. Ta mig t.ex: Jag har en lägenhet full med möbler, äter god mat varje dag (ok, kan väl diskuteras, men jag kan t.o.m. äta ute när jag känner för det!), ett jobb att gå till och äger både cykel och bil. Jag kan gå obehindrat, äta och dricka utan hjälp, saknar inga kroppsdelar, har inga allvarliga sjukdomar och har både vänner och familj som bryr sig om mig. Jag har aldrig behövt oroa mig för att hamna mitt i ett krig, har aldrig behövt uppleva en bilolycka och har inte ens varit i slagsmål. Om man inte räknar den gången Peter Wester skulle slå till mig i magen, men missade och dyngade näven i ett trappräcke istället.
Allvarligt talat så har jag det riktigt bra. Riktigt, riktigt bra. Och då känns det helt plötsligt ganska fånigt att gnälla på höga bensinpriser eller en dyr avgift till a-kassan.
Det är sånt man kan komma att fundera på när man ligger hemma med århundradets räserbajs en fredag eftermiddag. Jag tar en liten klunk av mitt te och drömmer mig bort till en saftig köttbit med hasselbackspotatis. En härligt gräddig sås och ett glas kall... oops... dags att inspektera porslinstronen igen.
Idag är jag extra tacksam över mitt mjuka trelagers toalettpapper.
fredag 7 december 2007
Det där med tacksamhet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Krya på dig! :)
Själv har jag inget sånt, bara förkylning, halsont och huvudvärk. Och presskaffe är gott för stunden. Jag är hemskt tacksam för att det går att vara hemma såna här dagar.
Man kan även gå ett steg längre och tänka på de som inte har det så bra, och kanske framtida generationer? Ta till exempel biffen från Brasilien som vi är tacksamma att den är billig o god. Tacksamheten innebär då att vi kanske skulle ge tillbaka något till regnskogen som skövlas för att producera denna billiga biff, miljön som lider stora kval och hela världens befolkning som får lida av vår Ilandskonsumtion?
En del av vår sk välfärd tas nämligen från andra människor som tack vare sin låga lönenivå och helt avsaknad av anställningstrygghet kan bereda oss med billiga varor. Vem annars skall man tacka?
Att konstatera att man har det jävligt bra och inte skall klaga är ju en sak, men nästa steg är kanske viktigare; att ge tillbaka lite till de som gör vår livsstil möjlig.
Jotack, jag mår bra. Tack för omtanken. ;)
Du hade det ju bra sa du ; )
Krya på dig vännen! :)
Lillebror - efter som du inte tillåter mig att kommentera inläggen i din blogg vill jag bara säga att jag uppskattar dina analyser. De två senaste var klockrena, liksom många fler.
(Får man kommunicera på detta vis, genom någon annans blogg...? Tomas, du vet att jag gillar din blogg också!)
Nu kan man kommentera fritt i min domedagsblogg oavsett om man har googlekonto eller inte. Visste inte att jag hade ställt in den funktionen.
Tomas - nu (om magen fortfarande är i olag vill säga är enda legitima skälet att dricka fernet, passa på.
Och för den som inte visste så gjorde Tomas alkoholdebut på enbart Fernet Branca*. Och inte bara debut, det var det enda som dracks på bra länge. Hur hårdrock är inte det?
*[kanske den dryck som har mest motstånd i sig av alla]
Fernet Branca ja... huga. Jo, min alkoholdebut gjordes mycket riktigt med några rejäla snapsar fernet. Det var strax efter en födelsedag för en sisådär dryga sju år sedan om jag inte minns helt fel.
Sedan dracks det enbart Fernet det närmaste året eftersom öl och drinkar smakade orm. Helt klart 100% hårdrock. Idag däremot, kan jag inte förmå mig att lukta på Fernet innan illamåendet tränger på, så jag avstår från medicinen och låter naturen ha sin gång.
Skicka en kommentar