Vit jul är inte kul för hjulen...

Jorusåatt... här är det vinter. "Här" är närmare bestämt Älvdalen just nu. Det har snöat hela dagen vilket resulterat i att jag känner mig hyfsat missanpassad när jag pulsar fram genom snön i jeans och gympadojjor.

Jag börjar även tvivla på att vinterdäcken som följde med bilen håller måttet en vinter som denna. En vinter i Värmland har ju inte ställt några större krav på vinterdäck de senaste åren, så man är ju inte riktigt van. Jag var nere på OK och hörde vad de rekommenderade i däckväg. Ja herregud. Det finns ju fler sorter och storlekar än vid lösgodisdisken på ICA. Smått förvirrad lämnar jag OK, inte ett dugg klokare än för en kvart sedan. Bilindustrin är för mig ett enda stort frågetecken.

Nej, jag tror vi kör på däcken vi har och hoppas på tur.

Hur skulle det förändra mitt liv...

... om jag läste en ny bok varje vecka? Det skulle bli 52 böcker per år. Förmodligen (jag kan ju inte garantera något, men förmodligen) så skulle det förändra mitt liv ganska markant i en positiv bemärkelse.

Så jag tänker göra det. För jag är ju som bekant en "doer" numera och det innebär att jag gör saker. Och en av de saker jag ska göra i framtiden är att läsa en ny bok varje vecka genom att läsa en timme varje dag. Och för att sporra mig själv tänker jag ge en kort recension av böckerna här när jag läst dem, och även annonsera vilken nästa veckas bok är. Och eftersom jag är en "doer" så kör jag igång direkt. Nu!

Så härmed presenterar jag veckas bok och även den första i min nya bokläsarstrategi!

Titel: 100 sidor om att tala inför folk för dig som hatar det
Förlag: Redaktionen
Mer info: Länk

Recension:
En bok som tar upp konsten att tala inför andra människor. Boken siktar in sig ganska lågt och är i mina ögon inte så mycket inspirationsbok som checklista. Halva boken handlar om förberedelser inför anförandet, där de flesta tips är hyfsat självklara. Andra halvan ägnar sig åt hur man ska agera under själva anförandet/föreläsningen. Där finns en hel del tips på hur man hanterar kroppsspråk, röst, blick m.m. Boken tar även upp hur man hanterar publiken i olika situationer, vad du gör för att undvika att göra bort dig och mycket mer.

De tips och metoder som beskrivs är kort presenterade och inte speciellt djupgående. Även om det inte blir en inspirationsbok för den erfarne föreläsaren, så är det en bra översikt för den ovane talaren. Framförallt ger det en idé om vad man skulle vilja lära sig mer om.

Jag hade förväntat mig lite mer av den här boken, men det är ju bara att krasst inse att jag redan kan mer än jag trodde.

Betyg: Helt OK

Nästa veckas bok: "Din gränslösa styrka" av Anthony Robbins

Titta, en ängel! Och en till.. och en till!

I början av december är det utställning på Sjövinden i Hantverksmatasinet i Arvika.
Tema: Änglar. Jag blev inbjuden att ställa ut tre tavlor, och på torsdagsnatten innan min deadline på fredagen, så var mina tre änglar ett faktum.

Det vore kul att höra vad ni tycker, men själv är jag grymt nöjd.

Lajf is najs...

Det hela började med ett oväntat telefonsamtal från Markus för ett drygt halvår sedan.

- Hej, vad säger du om att gå en NLP-Practitioner kurs?
- Jadu, jag har ingen aning om vad det är, men det låter väl bra.
- Gött, den är på totalt åtta dagar och vi kör igång om två veckor. Jag skickar över lite material i ett mail så kör vi så det ryker!
- Eh.. ok.

Och så blev det.

Men det var lite rörigt just då. Jag var inne i en tid av förändring där jag inte visste riktigt vart jag var på väg. Vart jag skulle hamna i slutändan. Men en NLP-kurs lät minst lika logiskt som något annat, även om jag inte visste riktigt vad det innebar. "Inte visste riktigt" är iofs en rätt saftig underdrift. Jag hade ingen aning helt enkelt. Det var lite som att kasta sig ut från ett flygplan utan att veta vem som packat fallskärmen.

När jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag känna att jag varit i osynk väldigt ofta. Osynkad med min omgivning och med mig själv. När det har hänt saker så har det inte riktigt stämt överens. Som när ljudspåret på en film sackar efter med en halv sekund. Det är jäkligt påfrestande. Men hackar det länge nog, så tror man till slut att det är så det ska vara. Att det liksom inte kan bli bättre.

Scary...

Och när det var som mest osynkat... då ringde Markus.

Nu har jag har precis avslutat min andra kurs för Stefan (tillsammans med Markus), och kan nu titulera mig NLP Master Practitioner. Och det är väl nu jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt som jag fått insikt om, saker som jag ska göra i framtiden, böcker jag har läst och håller på att läsa, ljudband jag lyssnar på, människor jag har träffat, upplevelser jag haft och kommer att ha, men inte minst vilka storslagna framtidspalaner jag har.

Men jag gör inte det.

Det enda jag vill säga just nu, är att jag mår oerhört gött. Med risk att framstå som en vattenkammad prästson på bibelskola, så skulle jag nog säga att det faktiskt är det göttaste jag mått på den här sidan födseln.

Det är här jag står idag. Nu är det bara resten av livet kvar. Och jag kommer att se till att det blir hur bra som helst.

Det är viktigt att ha tråkigt ibland

Den har vi alla hört som barn eller hur? Kanske även som vuxna? Inte bara från andra, utan kanske rent av från oss själva? Det är så djupt rotat i den svenska folksjälen att det t.o.m. återfinns hos självaste Alfons Åberg. Och då måste det ju vara sant, eller...?

"Det är viktigt att ha tråkigt ibland, annars uppskattar man inte när man har roligt."

Skitsnack.

- Hur är det?
- Det är skit just nu.
- Oj, vad har hänt?
- Ingenting, men jag tänkte gå på fest hos Jocke ikväll, så jag måste ha lite tråkigt först så att jag verkligen kan uppskatta allt kul som händer ikväll.
- Ah, tur du sa det! Jag tänkte vi kunde ha kollat på en film, men jag ska ju också dit ikväll så det är bäst att jag drar hem, tar en dusch, käkar och klämmer in lite tråkighet innan vi ses ikväll då.
- Ok, vi ses senare då.
- Jepp, ha't så tråkigt!
- Du med!

Jo tjenare.

Men det är skillnad på tråkigt och tråkigt. Att göra något som man tycker är tråkigt är en sak. T.ex. kan jag ju tycka att det är tråkigt att diska, men då gör jag ändå något. Och dessutom något som kommer att kännas bra när det är klart. Och eftersom jag enligt vissa är riktigt störd så kan jag även njuta av själva diskandet just för att jag vet att det kommer kännas skönt när det är klart. Men nu pratar jag om de där stunderna när vi gör "ingenting". När vi bara sitter och har tråkigt. För jag har nämligen fått för mig att många sitter och har tråkigt. Ganska ofta dessutom. Och jag har fått för mig att de flesta egentligen inte tycker att det är så bra att ha tråkigt. Tvärtom. Det är rätt trist.

Och det är roligare att ha kul än tråkigt.

Jag kan inte komma ihåg när jag hade tråkigt sist. Jag har alltid minst massor av saker som jag vill göra så jag hinner inte ha tråkigt helt enkelt. Inte "hinner" som i stressad, jäktad och överbelastad, utan "hinner" som i "jag har så mycket jag vill göra så det blir ingen tid att lägga på att ha tråkigt". Jag vill göra annat än att ha tråkigt.

Jag vill teckna, måla, läsa böcker, blogga, skriva böcker, läsa kursmaterial, lyssna på talböcker, lyssna på musik, lära mig laga mat, måla köksluckor, skruva upp handtag på skåpen, skriva musik, öva på fiolen, munspelet, gitarren och blockflöjten, hälsa på farmor, mormor, Pelle och Kerstin, gå på Liseberg, åka till Vallen, utveckla mina jongleringskunskaper, designa webbutiker, ha myskväll framför TV:n, hångla mig svettig, äta sushi och plocka blåbär. Eh... ok, inte plocka blåbär, men en massa annat.

Och tro det eller ej, men jag känner inte att jag behöver ha tråkigt för att uppskatta allt jag gör. Tvärtom tror jag att man kan få ut ännu mer av livet om man gör fler saker man tycker är kul. Sen behöver det naturligtvis inte innbära att man ska gjuta fast aschlet på ungen framför ett TV-spel vid fyra års ålder. Nyckelordet är variation och att variera mellan olika saker som är kul känns mer lockande än att variera mellan kul och tråkigt.

Men som sagt, det är vad jag har fått för mig. Och skulle du nu ha tråkigt någon gång, så kan du väl fundera på hur du gör för att ha tråkigt, och tala om för mig hur man gör. Utifall att jag skulle känna för att prova på någon gång.

I'm a doer. I get things done.

Igår funderade jag en hel del över hur det kommer sig att jag faller i den där "jag får ingenting gjort"-gropen med jämna mellanrum. Rätt vad det är så sitter man där på botten och ser hur tiden trillar iväg utan att man får ett endaste dugg gjort. Det blir totalstopp helt enkelt. För ibland är det ju så att inspirationen och handlingskraften bara sinar. Och fort går det. Det swishar förbi som en månadslön i december.

Så jag har funderat på vad det är som fattas. Vad är det som gör att vissa människor bara gör saker? Får saker gjorda? Får saker att hända? Vad är det som skiljer mig från dem? Jag surfade in på www.ted.com, som för övrigt är en underbar sida att hämta inspiration på, och satte mig och stirrade på bilderna av idel framgångsrika människor som fyllde förstasidan. Vad är det som gör att de finns där och inte jag?

Jo, för att de är såna där "doers".

De gör saker. De får saker gjorda. Visst, de funderar och kalkylerar, väger in och bygger strategier, men sedan kommer den viktiga skillnaden: De gör saker. De får saker gjorda. Det var då jag bestämde mig, igår eftermiddag, att jag är en görare. Inte att jag ska bli, utan att jag är. Jag gör saker. Jag får saker gjorda. Det är det jag gör. Jag är en görare.

Men det låter mycket coolare på engelska, så mitt nya mantra är: I'm a doer, I do things, i get things done, that's what I do. I'm a doer.

Funkade klockrent igår när jag sprang min mil på löpbandet för första gången på två månader. Funkade klockrent när jag kom hem och har funkat klockrent idag när jag varit osannlolikt produktiv på jobbet.

Så vad gör jag nästa gång när jag känner att lusten försvinner och inspirationen tynar bort samtidigt som handlingskraften packat väskorna och är på väg till sydligare breddgrader? Jo jag frågar mig vem jag är. Vad det är jag egentligen gör? Vad det är som faktiskt definierar mig?

I'm a doer. I do things. I get things done. That's what I do.

I'm a doer.

Petero - möjligheternas ansikte

Jag zappade runt lite mellan kanalerna innan jag skulle gå och lägga mig och fastnade på fyran där det var en dokumentär om en afrikansk kille på 11 år som skulle få ett nytt huvud. Nytt och nytt, men de skulle bygga om hans befintliga i alla fall. Där satt jag, långt bortom min planerade sovtid, stum av förundran över vad dagens kirurger kan åstadkomma. Fascinerande på ett lite skrämmande sätt.

Efter fem månader i USA på en av världens främsta kirurgiska kliniker återvänder Petero till sin hemby för att börja ett nytt liv med ett nytt ansikte och en ny huvudform. Men det är inte bara att flytta hem igen. Tiden i USA har gett honom en inblick i en värld han inte vill lämna. Förut var han annorlunda och ville bara se ut som alla andra. Nu ser han ut som alla andra men är fortfarande annorlunda. Fast på ett helt annat sätt.

Han vill flytta till USA och jobba med att laga saker. Bilar, kastruller eller radioapparater. Och han saknar skyskraporna, radiokanalerna och dörrarna som öppnar och stänger sig själva. Nu sitter han återigen och skalar rotfrukter med en träkniv på marken bredvid sin mamma.

Han vill tillbaka.

Filmen slutar där. Resten får man hitta på själv. Jag vet inte hur det har gått för Petero, men jag inser ännu en gång hur fantastiskt bra jag själv har det. Att jag med de resurser jag har till hands omöjligt kan misslyckas oavsett vad jag hittar på för vansinnigheter. Jag har för bra utgångsläge helt enkelt.

För det är bara att inse... att mitt liv är som att skjuta en straffspark mot öppet mål. Det är bara att rulla in den.

623 spänn...

Jag fick ett paket idag. Det var böcker. Böcker som jag beställde förra veckan och hoppades att jag skulle ha fått redan i fredags, men det strulade tydligen lite för Adlibris. En bok blev restnoterad och till slut så bestämde någon att de tre andra böckerna skulle skickas ändå och helt enkelt skicka den sista boken när den dyker upp från förlaget. Bra tänkt tycker jag.

Så idag fick jag paketet. Jag har saker jag måste göra ikväll så jag prioriterar inte läsning just nu, men kan inte låta bli att bläddra lite i böckerna ändå. Bara kika lite. Och jag fastnar. Oj vad jag fastnar. Vill inte lägga ner dem. Men till slut så lyckas jag slita mig. Jag inser nu att det här troligtvis är något av det bästa i bokväg jag någonsin hållit i mina händer.

Vilken underbar känsla av inspiration, insikt och 100%-igt rent lyckorus!

Även om jag inte läst böckerna än, så kan jag inte annat än rekommendera dem.

Idébok - Fredrik Härén
Härarbeta - Teo Härén
Idébok för föräldrar - Fredrik Härén

Det kommer att vara dina i särklass bäst investerade 623 kronor på den här sidan millenniet. Författarna återfinns på www.interesting.org som som helt klart är värt ettt besök. Där kan man även läsa de första 30 sidorna av varje bok i PDF-format.

Om skepticismen kommer krypande och du känner att du faktiskt har en hållbar anledning till att inte köpa böckerna så är du troligtvis den av oss som behöver dem mest.

De stora talens lag

Inom sannolikhetsteorin finns det något som heter "De stora talens lag". Jag stötte på den under min skoltid på gymnasiet när jag hittade en riktigt kul bok som hette "Förstå siffror!" av John Allen Paulos. Det finns två betydelser av de stora talens lag enligt Wikipedia:

"De stora talens lag är en sats inom sannolikhetsteorin, som innebär att om man gör ett stort antal oberoende observationer av en slumpvariabel så kommer det aritmetiska medelvärdet med stor sannolikhet att ligga nära variabelns väntevärde."

Eller som vi säger i Värmland, "dä jämner ut sä i slutänna". Det är detta fenomen som t.ex gör att jordens befolkning i det närmaste består av hälften kvinnor och hälften män. Eller att om man singlar slant hundra gånger, så kommer fördelningen att bli otäckt nära 50/50... av någon anledning. Prova själv någon gång när det inte är något kul på TV.

Den andra betydelsen är:

"Om man utför ett försök tillräckligt många gånger kommer en händelse, oavsett hur osannolik den är, att inträffa minst en gång."

Och det här är intressant, för otroligt många lever sitt liv baserat på den här övertygelsen. Man gör samma sak om och om igen, men förväntar sig ett annat resultat. För någon gång måste det ju gå... eller? Been there, done that and have the flat forehead to prove it.

Och det funkar. I teorin. I alla fall om man har evigt liv. Men nu är ju inte jag Super Mario, så jag väljer nog en annan väg. Så hinner jag med lite annat också. Och för det så behöver jag lite mer Vincent och lite mindre Max om man säger så, för er som sett Collateral.

Med en växande insikt om varför jag och min omvärld gör som vi gör, så är jag övertygad om att min platta panna kommer att växa ut igen och att blodfläckarna på väggarna så småningom bleknar bort. Och för er som inte hittat dörren ännu, så lämnar jag den lite på glänt om någon skulle vilja prova en annan väg. En väg som, enligt vissa, skulle kunna vara både snabbare och angenämare. Vart det nu är du tror att du är på väg.

Huvudvärken lättar och det känns det rätt gött. Faktiskt.

Att blogga eller inte blogga...

Nu har jag fått höra upprepade gånger från flera håll, mer eller mindre diskret, att det minsann är på tiden att jag skriver ihop ett nytt inlägg. För det var ju så länge sedan sist. Faktiskt.

Sant. Men allvarligt talat, ska jag verkligen hålla på med det här?

Jodå, jag har hunnit fundera en del på det här med bloggandet. Och på en hel del annat också för den delen. Jag är ju som bekant inte medlem på Facebook, vilket skapar en del frågot emellanåt. Anledningen till det är att jag inte kan ge mig själv ett bra svar på frågan "varför". Jag kan helt enkelt inte se nog många positiva effekter med att skaffa mig ett medlemskap på Facebook. Om jag ska gå med så måste jag ha ett syfte och att "alla andra är med" räcker som sagt inte för mig. Det är lite samma sak med bloggandet. Jag vill förmedla något vettigt (kanske inte rätt ord, men förmedla något i alla fall) när jag väl klickar iväg ett inlägg, så att det blir något mer än ren vardagsdokumentation. Jag vill att det ska finnas en idé. Något som inspirerar, ifrågasätter, upprör, irriterar, glädjer, eller på något annat sätt berör den som läser det. Jag säger inte att det blir så, men det är så det är tänkt i alla fall. Oftast.

Och med dom tankarna i bakhuvudet, ja då kan det bli lite glapp i kontiniu... kontunite... kontiunitet... eh, mellan inläggen. Om jag nu ska fortsätta med bloggandet.

Det är nämligen så att jag är mitt uppe i en process just nu. En sån där utvecklingsfas skulle man kanske kunna säga. Det innebär en hel del funderingar över vad jag gör, hur jag mår och varför det blir som det blir. Och jag har kommit till insikten att jag faktiskt har en hel del att säga till om när det gäller hur mitt liv ser ut. Den insikten kan vara jäkligt jobbig, för det innebär att jag själv måste ta tag i saker och ting om jag vill ha det annorlunda. För ingen annan lär ju göra det åt mig. Inte ens morsan.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att klippa bort sånt som tynger ner mig och suger energi ur mig. Bli av med aporna på ryggen helt enkelt. Det har tagit tid och bitvis varit riktigt jobbigt, men nu börjar det verkligen ge resultat. Jag gör mindre saker som jag inte borde och fokuserar på saker som tar mig framåt. En av mina många funderingar kring energitjuveriet har varit just bloggandet. Det tar onekligen en del tid och frågan är om bloggandet är bra eller dåligt för min energinivå? Är det en inspirationsängel eller bara ännu en apa på ryggen?

Efter en tids funderande har jag hittat ett svar på den frågan. Jag har kommit fram till att bloggandet faktiskt är ett bra verktyg för att ta mig dit jag vill. Just nu. Det får mig att sortera mina tankar och dessutom sätta ord på saker som annars bara virvlar runt i mitt smått kaotiska sinne. Och det känns rätt gött faktiskt.

Kan jag dessutom inspirera någon på vägen så är det ju helt fantastisk.