Konsthantverk + framtid = klockrent?

Konsthantverkare finns överallt. Det känns som att de ploppar upp som trädgårdstomtar i vårsolen. Vid varje gårdsväg snickras det näverkontar och smörknivar, ullmössor och smideskrokar. Ibland är det mer konst än hantverk och ibland är det tvärtom. Men många konsthantverkare finns det. Jag har gjort en överslagsräkning och kommit fram till ungefär hur många konsthantverkare det finns i Sverige.

Det finns jättemånga.

För några år sedan kom jag på en idé och registrerade en domänadress. En sån där www-adress ni vet. Sedan gjorde jag som jag brukar göra. Jag la min finfina idé i den omfattande högen av framtida projekt. Högen som består av en hel massa saker som jag ska göra när jag har tid över till sådant som jag faktiskt vill göra. I framtiden.

Och här blir det lite intressant. För alla mina framtidsidéer är så otroligt kraftfulla, att när de väl genomförs så kommer de att fullständigt förändra mitt liv. På alla plan. Men för att kunna genomföra dem så krävs det, ironiskt nog, att jag först förändrar mitt liv. För på något konstigt vis, så verkar "just nu" aldrig vara rätt tid att göra sådant där som jag egentligen vill göra... i framtiden.

Men nu har det fantastiska inträffat. Jag befinner mig helt plötsligt i framtiden. Just nu befinner jag mig alltså där jag hade bestämt mig för att jag behövde vara för att jag skulle kunna genomföra något av mina många framtidsprojekt. I framtiden. Nu alltså.

Så jag har en idé och jag har ett domännamn. Och för en gångs skulle har jag förutsättningarna rent ekonomiskt. Jag har dessutom en entusiastisk programmerare och en hel armada av konsthantverkare som behöver min hjälp. De vet bara inte om det än. Så utöver vad jag redan har, så behöver jag någon som vill hjälpa mig att förklara läget för alla konsthantverkare.

Någon som känner någon som känner någon...?

Det där med OS...

Hörde på radion i morse att Kina fortsätter ignorera de mänskliga rättigheterna genom att konsekvent förfölja, fängsla och avrätta oliktänkande. Regeringen lägger enorma resurser på att censurera Internet för att omvärlden inte ska få reda på vad som egentligen händer. Och i Tibet har man gett invånarna en deadline för att ge upp innan Kina "tar i med hårdhandskarna på allvar". Kanske får de fira vätebombens dag redan innan midsommar.

Kina. Värdlandet för de Olympiska Spelen 2008. Det är dit Sverige skickar sina främsta atleter för att tävla mot resten av världen. Att bo i lägenheter vars förra hyresgäster kastades ut på gatan för att bereda plats för västerländska toppidrottsmän och toppidrottskvinnor. Det är i kinesisk direktsändning västerländska företag gör reklam för sina produkter inför hela världen. Det är ett OS på de kinesiska medborgarnas bekostnad. Ett propagandaspektakel utan like. Och vi sitter på första parkett med popcorn och sockervadd. För det är ju ändå OS.

Under OS så låtsas hela världen att allt är bra i Kina. Att allt är ok. Men det är det inte. Under fotbolls-VM i Tyskland pratade man om att låta det Svenska landslaget stanna hemma för att det är lagligt med prostitution i Tyskland. Hur kan det då vara helt ok att skicka Swedens finest till ett land där det är lagligt att köra över studenter med stridsvagn?

Jag vet att OS är en känslig fråga för många, men kan vi inte bara bojkotta skiten helt och hållet? Bara en enda gång? Det är ju bara att dra ur TV-sladden, låta bli att köpa Aftonbladets OS-bilaga och stänga av Sportradion. Det är inte svårare än så.

Och allvarligt talat... klarar vi oss inte en sommar utan att få se Stefan Holm hoppa över den där pinnen ännu en gång, ja då är vi riktigt illa ute.

Muskelfiske med latsdrag

Ja då var jag igång med träningen igen. Med ett fem-dagar-i-veckan-träningsprogram ska jag jobba bort magen och plocka fram mina väl dolda muskel.. eh... massor. Kanske, KANSKE kommer jag t.o.m. att få några nya. För styrketräning är vad det kallas och stark har jag tänkt att bli. Men nej, det är inte så blodigt som det låter. Två av dagarna består t.ex. av endast 20 minuters löpträning. That's it. 20 minuter. Sprättlätt. Hade jag haft en lugg hade jag slängt den nonchalant åt sidan och himlat med ögonen.

Jag fick en kort introduktion förra veckan, och idag var det dags för mitt första egna träningspass. Jag gick ut med lite axelpress, la på några lyft till hakan, gick vidare till lite lutande bröstpress för att sedan bli helt förvirrad när jag glömt bort vad sittande fly var för något. Jag hoppade vidare till nästa punkt, men där låg det ett elakt latsdrag och lurade. Eftersom det inte fanns någon att fråga vad ett latsdrag var för något, så smög jag igång med lite bänktips som jag fick ge upp efter de första åtta dipparna för att armarna domnade bort.

Bicepsdragen fick jag avbryta halvvägs för de var dubbelt så jobbiga som tricepspressen (som jag gjorde innan), och när jag fick förklarat för mig att halvor i cab var samma sak som bicepsdrag fast bara hälften så långt upp, ja då kände jag mig som en orkeslös påskhare vilse i Tomteland.

Men till slut blev det dags för situps, och det vet jag i alla fall hur man gör. Så även om jag darrade som en blåfrusen parkinsonpatient på slutet, så kom jag i alla fall igenom magövningarna med hedern i behåll.

På torsdag ska jag få lära mig hur man tränar benen. Jag har tjuvkikat i träningsprogrammet och ser redan fram emot min första ryggresning.

Kanske dags att köpa pannband?

Kärleksfull marknadsföring i snirklig röd metallic

I julas trillade jag över en butikshylla med lite roliga kort, där jag hittade ett vikt rosa kort (med tillhörande kuvert) vackert dekorerat med ett snirkligt hjärta i röd metallic. Jag fick en idé. Så jag köpte en bunt med kort och tänkte att jag senare under året ska skicka ut dem till lite hippare reklambyråer och marknadsföra mig själv som illustratör.

Min tanke var att ingen annan skulle komma på idén att skicka ett hjärtekort och föreslå ett kärleksfullt samarbete, och att det redan där skulle kunna väcka lite intresse hos alla hjälmbeprydda Art Directors med stenhjärtan runt om i landet.

Så igår när jag letade efter något helt annat, dök korten upp i en låda. Jag passade på att slita av plasten som de så vackert var paketerade i och tänkte lite snabbt kolla hur korten såg ut när man öppnade dem. Döm av min förvåning när jag öppnar upp kortet och det poppar upp ett ännu snirkligare hjärta (och nu menar jag verkligen "poppar upp"). Och visst, det kan jag ju köpa...

... bara det inte hade stått "puss & kram" med stora snirkliga bokstäver!

Nåja, låt oss bara hoppas att manliga Art Directors med genuin bögskräck är en bristvara i detta vårt underbara land.

Situation Stockholm

Jag ligger i min vackert bäddade dubbelsäng på hotell Scandic Sergel Plaza. En välförpackad sandwich med rökt lax ligger bredvid mig. Den kalla colan är härligt läskande.

Jag har tillbringat dagen på en konferens om webbaserad dialog och stärkt varumärke. Det är avancerat. Mycket att tänka på för att alla medborgare ska kunna ta till sig informationen. Det kallas tillgänglighet. Mycket att tänka på för att medborgarna ska få komma till tals och samtidigt bli tagna på allvar. Det kallas medborgardialog. Mycket att tänka på för att ta fram de rätta e-tjänsterna så att medborgarna kan sköta sina förehavanden dygnet runt via webbsidan. Det kallas 24-timmarsmyndigheten.

Mycket att tänka på.

Stockholm stad har budgeterat 8,9 miljoner till sin nya webbsida som ska släppas om en månad. Och då har de inte räknat med allt förarbete. Säkert lika mycket till.

Det är inte utan att man börjar fundera. Fundera på den där killen som jag såg på lunchen. Han som sålde Situation Stockholm utanför Gallerian. Hur tänker han använda Stockholm Stads nya webbsida för att underlätta sin vardag? Vilka e-tjänster är viktigast för honom? Hur kommer han att utnyttja sin möjlighet till ökad medborgardialog?

På Plattan står tre ungdomar och håller i en banderoll med texten "USA ut ur Irak". En av dem delar ut hemmagjorda flygblad.

Jag börjar gå mot sushibaren och funderar på om jag ska köpa en visitkortspärm. Jag är ju ändå i Stockholm.

Kanske finns det på Clas Olsson.

A brand new world

It has to start somewhere.
It has to start some time.
What better place than here?
What better time... than now?

Någon mer än jag som känner att det är dags att kavla upp ärmarna och ge sig hän åt livet?

Great powers - great responsibility

Nu har jag gjort det. Upplevt världens bäste coach, mannen som coachat världens främsta idrottsmän, miljardärer och presidenter. Mannen som gett den personliga utvecklingen ett vackert, välkorrigerat och varmt leende ansikte. Mannen som gett framgång en ny innebörd för hundratusentals människor. Mr NLP himself: Anthony Robbins.

Jag upplevde honom på Excel Exhibition Centre i London. Förväntningarna var stora. Hur bra är han? Vad kommer han att säga? Och hur gör han sig på scenen inför 8000 "vanliga" människor?

Jotack helt ok, och bitvis... fucking fantastic.

Han levererar mycket visdom och insikt, metoder och verktyg för personlig utveckling, enkelt uppstyckat och pedagogiskt förklarat. Han levererar en sjuhelsikes show med storbildsskärmar, fantastiskt ljud och ljussättning av värdsklass. Han levererar en enastående utstrålning och har en i det närmaste magisk förmåga att skapa stämning bland de 8000 deltagarna i detta jätteseminarium. Glädje, inspiration, dans, musik... you name it. Det var helt enkelt fantastiskt.

Oftast.

För även om det mycket som är riktigt, riktigt bra, så finns det ändå en del som jag ställer mig kritisk till. Min kritik på det innehållsmässiga planet spar vi till en annan gång, men en sak ska man vara helt klar med, och det är att förutom att hjälpa människor, så finns det ytterligare en sak som mr Robbins brinner för: Business.

Föreställ dig att du sitter och tittar på en fantastisk film. En sån där riktigt, RIKTIGT bra film. Den är gripande, spännande och helt underbar in i minsta detalj. Troligtvis är det en av de bästa filmer du någonsin sett och med spänning väntar du du otåligt på den rafflande upplösningen som du vet kommer... NÄR SOM HELST!

Så bryter de för reklam...

Och i reklaminslaget informerar de om att filmen fortsätter en annan dag. På en annan kanal. En betalkanal.

Det är synd tycker jag, för jag gillar inte reklam i mina filmer. I synnerhet inte när jag betalat mycket pengar för att få se den. Så jag stängde av TV:n. Men det som är bra med reklamavbrott är, att då kan man göra något annat. Så jag och G gick och tittade på Big Ben istället. Vi åkte tunnelbana också, strosade i Notting Hill, lekte turister och tittade på poliser med maskingevär.

Ja, en fantastisk resa var det.