Snel Hest!

Ibland dyker den bara upp i huvudet. Inatt var det dags igen. Snel Hest with a vengence. Om jag känner mig lite nere, så behöver jag bara surfa in på www.snelhest.se för genast spricka upp i ett stort leende. Jag vet inte varför, men jag finner den fullkomligt underbar.

Älska den. Hata den. Men den lämnar dig inte oberörd.

Och du, det finns en story.

Notes about a friend.

Jag är mållös. Ni som känner mig vet att det inte hör till vanligheterna. Jag fick en länk från en av mina bästa vänner idag. Den länkade till hennes senaste blogginlägg, Notes about a friend. Det handlade om mig.

Jag är djupt rörd. Tack för att du finns!

En kamp på liv och död...

Det finns få saker som verkligen, och då menar jag verkligen, ska tas på största möjliga allvar här i livet. Idag har jag konfonterats med en av dem. Jag pratar naturligtvis om... minigolf.

Vårt sällskap denna dag innehåller tre deltagare som alla är fast beslutna (även om vi envetet försöker hävda motsatsen) att vinna. Och nu snackar vi verkligen "till varje pris" i ordens absolut mest tillspetsade mening.

Minigolf kan i det närmaste jämnställas med schack, då det kräver minituös planering och en genomgående strategi som håller ända fram till det 18:e hålet. Redan vid första utslaget ger sig den viktigaste komponenten i detta mångfacetterade spel till känna: Psykningen.

Högljudda harklingar, "oskyldiga" frågor strax innan klubban ska träffa bollen och diskussioner kring huruvida deltagaren som lägger upp bollen för tredje gången verkligen har förstått att man ska igenom "hålen" på banan och inte studsa bollen mot plankan, hör till vanligheterna. Den tillfälliga vinsten är om han (eller hon) måste avbryta slaget pga skrattattack. Den mer långsiktiga belöningen är om man lyckas provocera fram en sjua på hålet ifråga.

En annan viktig strategi är, att när man frågar vilket slag i ordningen deltagaren just gjorde, så ska man alltid lägga på minst ett. När han (eller hon) med bestämdhet hävdar att det är ett slag mindre, så kan man (nästan oförskämt lätt) gå över till att anklaga dem för fusk. Detta sätter deltagaren i obalans, bryter koncentrationen (i de sällsynta fall det finns något dylikt att bryta) och resulterar oftast i ytterligare ett par slag innan de kommer i hål. Allt enligt planen.

Naturligtvis vann jag denna omgång med en i det närmaste ointaglig marginal, men det är också viktigt att påpeka, att minigolf inte handlar om att vinna. Det handlar inte ens om att kämpa väl. Nej, det handlar helt enkelt om att få de andra deltagarna att känna sig som riktiga loosers.

Mission accomplished my friends. ;)

And the winner is... Coop Forum

Jag hade ju som bekant lite problelm att få tag i en bänkskiva till ett humant pris. Gärna utan att behöva hyra en släpvagn för att frakta hem den också. Idag Följde jag med min mor som instrumentkonsult när hon skulle köpa ett begagnat elpiano. På hemvägen svängde jag in på Coop Forum utanför Karlstad, bara för att kolla om de hade några bänkskivor och vad de i så fall kostade. De råkade osannolikt nog just idag ha bänkskivor i ek till specialpris. 799 kr. Wow!

Ikea tar runt tusenlappen för samma skiva och Rusta likaså. Ok, min nyinköpta skiva kanske snurrar sig runt sin egen axel när jag väl försöker lägga den på plats, men, men... den var ju billig i alla fall.

En fogsvans och en svettig t-shirt senare så låg den i två delar i bakluckan på skodan och trängdes med ett elpiano. På väg hem till lilla Arvika kändes det som en riktigt bra dag, trots att vi hade en terrier med dålig andedräkt i framsätet.

Nu ska jag ta mig i kragen och skriva klart en offert för att sedan belöna mig med en kall öl på Olssons Brygga.

Livet är gött!

A N G E L - A

Vi har nog alla några droppar André i oss. Vi vill så bra, men det går så fel. Och till slut glömmer vi bort att vi kan göra något annat. Vi har fastnat. Och ibland... ibland hittar vi vägar vi inte trodde fanns.

Jag kan inte påstå att det är många filmskapare jag älskar villkorslöst, men Luc Besson är definitivt en av dem. Han har skapat helt underbara filmer som Det stora blå, Nikita, Leon och Femte elementet. I februari i år släpptes ANGEL-A på DVD i Sverige. Igår hyrde jag den. Idag såg jag den. Inatt somnar jag med ett leende på läpparna och värme i själen.

Vackert, välspelat och tänkvärt...

Oljad stavlimmad köksbänk i massivt... guld?

Nu när jag håller på att måla om köket, så vill jag naturligtvis samtidigt byta ut de två vita laminatskivorna från mitten av 1300-talet. Jag har ju sett hyfsat billiga skivor på Rusta, men som en sann förespråkare för att stödja sina lokala företagare, gick jag till närmasta snickeri och hörde vad de hade att erbjuda. Jag hade naturligtvis väntat mig en viss prisskillnad, men när han började budgivningen på 2500 spänn så kände jag att min patriotism inte var lika fast förankrad i plånboken som i själen.

Det bär mig emot, men det lutar onekligen åt en lånad släpvagn och en tur till Rusta. Om du skulle råka sitta på en ekskiva du inte behöver, så hör av dig!

Medelsvenssons Mekka: IKEA

Vad gör man när man har en hel söndag till sitt förfogande och bor på "landet", långt bort från storstadspulsen och dess aldrig sinande källa av spännande platser och upplevelser? Jo, man tar en heldagstripp till IKEA i Örebro.

Det tar nästan tre timmar att köra till Örebro från Arvika och det känns riktigt skönt att sitta i en varm bil med skön musik i gott sällskap, samtidigt som sommarregnet outtröttligt försöker tränga sig igenom vindrutan. Väl framme gör jag vad jag alltid brukar göra när jag tar en tripp till IKEA i Örebro; jag missar avfarten. Helt plötsligt är vi på väg mot Stockolm på en tvåfilig motorväg utan möjlighet att vända. Precis som förra gången. Där ser man...

En halvtimme senare har vi tråcklat oss tillbaka till avfarten och kan, efter ytterligare tjugo minuter i bilkö tillsammans med sex miljoner andra människor som också fått samma lysande idé denna söndag, svänga in på parkeringen till Medelsvenssons Mekka: IKEA.

Upplevelsen av att komma in genom dörrarna på IKEA kan bara beskrivas i tre ord: Massive Input Overload.

Det är så mycket folk, sängar, fåtöljer, handtag, servetter, ljusstakar, tv-bänkar, soffor, mattor, köksluckor, bordsben och guuud vet vad, så man blir alldeles matt i hela kroppen redan när man tar första steget över tröskeln (bildligt talat förstås, eftersom IKEA naturligtvis är handikappanpassat).

Ännu en gång gör jag det jag alltid brukar göra när jag är på IKEA. Jag fyller kundvagnen med saker jag absolut inte planerat att köpa. Detta av den enkla anledningen, att det är ju så himla billigt. Billigt är desvärre inte det första ordet som dyker upp i mitt huvud när det är dags att betala. 986:50? Men jag köpte väl inte så m.... Jag gick på den lätta. Igen.

Väl hemma konstaterar jag att mina nya handtag till de snart nymålade köksluckorna kommer höja värdet på lägenheten med åtskilliga sköna tusenlappar. Synd bara att man bor i en hyresrätt.

Skolavslutning!

Visst är det underbart med skolavslutningar? Glada ungar, uppklädda och vattenkammade med årets största leende på läpparna för att de slipper skolan de närmaste två månaderna. Santidigt slår det mig som en torshammare i pannloben: Satan vad gammal jag har blivit. Jag är jämngammal med de flesta föräldrar, med med den lilla men ack så betydande skillnaden, att jag inte har några egna barn. Ouch...

Synd bara att lärarna inte har samma tidsuppfattning som barnen när det kommer till hjärtat i Svenska skolavslutningen; det musikaliska framträdandet. Efter halva tiden när de sjungit de första trettioelva låtarna, som en mer än lovligt överambitiös vikarierande musikhögskoleelev komponerat ihop, så har de flesta ungarna tröttnat ordentligt på att stå där och leverera välregisserad underhållning till sina föräldrar och syskon. De vill ju ha det där förbaskade sommarlovet någon gång. Är det inte klart snart? De står och tittar på väggmålningar och kandelabrar, tuggar på håret och drar varandra i kläderna och funderar förmodligen på hur det skulle vara att sitta på utsidan och käka glass. Men det är ändå vackert på något sätt. Politiskt korrekt sammhällslycka när den är som bäst.

Möjligen skulle jag kunna övertalas att kasta mig ur ett fullt fungerande flygplan på 10 000 meters höjd, men inga pengar i världen skulle få mig att spela "Den blomstertid nu kommer" på fiol inför en fullsatt kyrka på en skolavslutning.

Jag får en flashback av tidig lågstadieångest när en liten tjej på 8 år iförd klarblå sommarklänning, gör just detta. Det är underbart.

Respekt.

2800 spänn genuint 80-tal åt helvete!

Då var det dags. Att ta steget in i 2000-talet på allvar. CD-växlaren är förpassad till de sälla jaktmarkerna för gott. Jag har definitivt lyssnat på min sista CD-skiva i detta hem. Framförallt för att de tar en massa plats, går sönder och försvinner. Så nu har jag fattat ett nytt skönt beslut: Jag ska köpa en iPod och koppla den till förstärkaren. Det kommer att bli grymt bra, men det medför ett litet delikat problem: Man får en gratis lasergravyr på två rader.

"Ok, han tänker lyxa till sig med en iPod (jävla myglande egenföretagare) och gnäller över att han får en lasergravyr, gratis? Why?"

Jo sörru, jag har nämligen inte den blekaste aning om vad jag vill att det ska stå. Det måste ju vara råcoolt och helrätt, för det kommer ju sitta kvar ett tag. Så snälla hjälp mig! Ge mig förslag på vad jag ska skriva på min iPod! Testa här!

Och för den genuine bakåtsträvaren finns det en fullt fungerande CD-växlare i potten. Värde: 2800 spänn.

Perfect body 1.0

Jag är numera stolt ägare av ett medlemskort till Hälsokompaniet i Arvika. 1370 kvm nya frascha lokaler med toppmodern träningsutrustning. Jag har alltid fått för mig att det där med träning på gym, det är nog inget för mig. För det är ganska trist. Och oinspirerande. För att inte snacka om dyrt.

Tänk vad man kan få för sig saker och ting.

Jag började träna igår, och var även där idag. Jag har blivit polare med en hypermodern löpmaskin där kontrollpanelen ser ut som något man slitit loss från kommandobryggan på Star Trek Enterprise. Jag kan ställa hastighet, tid, kolla hur många kalorier jag förbränner, kolla pulsen, ja jäklar vad det är avancerat. Gud vad onödigt tänkte jag först. Gud vad coolt tänkte jag sen. Gud vad användbart tänker jag nu.

Det kostar mig 419 kr per månad. Fy fan vad dyrt säger de flesta. Värt varenda jävla öre säger jag. Det är en härlig miljö, jag känner mig motiverad och det är skitkul. Men framförallt: Jag går dit! Att utsikten är helt ok gör ju inte saken sämre om man säger så. Jag prioriterar det. Med glädje.

Mål nummer 1: Springa 15 minuter (2.5 km) och gå en halvtimme (ca 3 km) varje dag .

Och till alla er som rynkar på näsan och tycker att löpning är något man gör i friska luften, säger jag bara: Been there, done that and I'm not going back!

Men jäklar vad det skulle sitta bra med en pizza nu. ;)

Reclaim the body!

Idag gjorde jag det. Jag sprang! 25 minuters konstant löpning i Styckåsskogen. Och jag kunde andas hela tiden!

Det kanske inte låter som någon större bedrift för den oinvigde, men nu ligger det till såhär:

Sen barnsben har jag tränat allt möjligt. Framförallt spelade jag enormt mycket fotboll under ett femtontal år. När jag lämnade fotbollen till fördel för aikidon så var jag, tro det eller ej, hyfsat vältränad. Med tre träningspass aikido i veckan på ett par tre timmar styck, så höll jag mig i ganska god trim. Men för drygt två år sedan slog det till som en klubba i bröstkorgen. Astma.

Kom från ingenstans och kom för att stanna. Jag kunde inte cykla hem från stan utan att sitta som en hjälplöst hostande Darth Vader i soffan. Efter ett par timmar gav det med sig såpass att jag kunde andas i liggande ställning, vilket ändå får klassas som en förutsättning för min sk skönhetssömn. Det gav mig ett rent helvete med förkylningar och tvingade mig snabbt att lägga ner all träning som fick upp pulsen. Det blev tvärstopp. Sedan dess har jag med jämna mellanrum provat att träna, men alltid fått ge upp för att luftstrupen knyter sig. Det går inte att andas helt enkelt. Det är helt kört. Och det värsta är det här: Inga mediciner hjälper!

Under ett och ett halvt år har jag provat olika mediciner och doseringar, och har gått på utredning som avslutades med mitt andra besök på Lungkliniken i Karlstad för några veckor sedan. Där fastslog de att jag nog sannolikt hade astma (med motiveringen: vad skulle det annars kunna vara?), även om det var synnerligen ovanligt att jag inte reagerar på luftrörsvidgande mediciner. Utstämplad och klar. Ännu en siffra i statistiken med ett livslångt recept på Symbicort i bakfickan. Vad skönt att de äntligen "gått till botten" med min sjukdom. Västerländsk läkarkonst is the shit!

Idag bestämde jag mig plötsligt för att börja springa. Det kan ju inte gå mer än åt helvete tänkte jag. Så tittar jag ner mot den jäsande magen och inser, att det har det ju egentligen redan gjort. Jag tog mig iväg i alla fall, och det brände i benen utav bara helvete innan jag ens kommit igenom de första femhundra metrarna. Och hela tiden så väntade jag på att astman skulle kicka in. Jag menar, så jag kunde ge upp med gott samvete, gå hem, dra i mig en påse jordnötter framför TV:n och krasst konstatera att jag är defekt. Men den kom aldrig. Jag kunde andas. HELA TIDEN!

Kanske för att jag drog i mig lite Symbicort innan jag sprang iväg. Kanske för att jag bestämt mig för att astman borde kunna försvinna lika fort som den dök upp. Kanske för att jag mår bättre nu än på flera år eller kanske helt enkelt för att jag förtjänat det. Vad vet jag. Men om det funkade idag, så kommer det funka igen.

Time to reclaim the body!

Revidering 1.0

Jag börjar veckan me att rensa bort mina senaste inlägg. Jag kände att jag inte var på väg åt rätt håll i mitt skrivande, så jag sätter mig ner en stund och funderar på vart jag vill ta vägen.