Offentlig språkkreativitet eller arisk otur?

Rätt vad det var så befann jag mig på en offentlig toalett på Kristinehamns järnvägsstation. På väg ut efter uträttat ärende såg jag att dörren var fullklottrad med diverse oläsliga symboler och allehanda penn- och skrapmärken. Det enda som egentligen utmärkte sig var att någon ambitiös stackare suttit på knä och tålmodigt ristat in "svartskale". En typografisk katastrof naturligtvis, men likväl tydligt nog för att dominera över det andra klottret. Men det stod inget mer. Inget budskap i övrigt utan bara helt kort "svartskale".

Fick han bråttom på slutet, eller hade han helt enkelt bara lite otur när han tänkte? För det kan väl inte vara så att kunskapsnivån hos den genomsnittlige smygrasisten i Kristinehamn ligger och trycker i botten av skolverkets stavningsstatistik?

Tiodagarsutmaningen...

"Varje tanke du tänker fungerar antingen stärkande eller begränsande. Om du klarar att vända negativa tankarna till konstruktiva, se det positiva i det och dem du möter, under tio hela dagar av ditt liv: Vad tror du skulle kunna hända?"

Detta är ett utdrag ur tiodagarsutmaningen på www.tiodagar.se. Det finns egentligen ingen anledning att inte vara med, så jag tänker inte vräka på med någon värre marknadsföring. Dessutom får jag ju ingen provision, eftersom det är helt gratis att delta.

Du behöver inte bli medlem, tala om vad du heter eller ens låtsas att du är intresserad av hur det går för alla andra. Det är helt och hållet för din egen skull. Om du mot förmodan känner att "nja, det här är nog inget för mig", så är du med största sannolikhet en av dem som har mest att vinna på att faktiskt prova.

Så kika in på www.tiodagar.se och ta dig en funderare om du inte känner dig lite sugen ändå. Jag har redan antagit utmaningen och kommer naturligtvis att blogga om min upplevelse av de tio dagarna.

Herr Ambassadör...?

Han är Arvikaambassadör. Lasse Anrell. Det innebär i stort sett att han ska marknadsföra Arvika världen över. Eller i alla fall i Sverige. Arvika Näringslivscenter fyllde tio år i dag och Lasse Anrell skulle hålla en föreläsning. Någonting om Arvika vs Stureplan... typ.

"Du var inte så rolig som du trodde" skulle C ha sagt.

Jag slängde faktiskt några ord med Lasse redan i receptionen, för att sedan, tio minuter senare, stöta ihop med honom igen när jag inte fullt så obemärkt som jag trodde försökte tränga mig före honom (och ytterligare några nödiga stackare) i toalettkön. På något vis hamnade samtalsämnet vid tappade tvålar och när jag stängde dörren bakom mig försökte han skoja till det lite med min vän G på samma tema. Gick sådär.

Med lite god vilja kanske det kunde ha varit lite roligt att komma in på en föreläsning iklädd gummistövlar, jeans och kavaj med en handfull böcker i en ICA-kasse. I synnerhet när alla i publiken (förutom en klick "vanliga" människor, mig inräknad) satt och svettades i kostymer av modell jätteviktig. Men så mycket god vilja kunde jag inte riktigt uppbringa just då. Tyvärr.

Vårt kommunalråd inleder med orden "Nu ska vi ha det trivsamt med Lasse Anrell". Jag kämpade emot min spontana önskan att sätta igång den Mexikanska vågen från tredje raden bakifrån. Undrar om han funderat över den inledningen länge, eller om det helt enkelt var stundens entusiasm som kom över honom? Det får vi nog aldrig veta.

Lasse ville inte ha mikrofon så att alla skulle kunna höra bra. Han tycker inte om mikrofoner, sa han. För han tyckte det var viktigt att kunna vara lite rolig och byta t-shirt 7 gånger under den dryga halvtimmen han "föreläste", och det funkar inte så bra med headset. Han tycker inte om att prata inför folk heller, sa han. Det märks. Tyvärr. Han brukar dessutom få sagt det han har att säga under en minut, vilket är vad han brukar få på sig när han är med i TV... sa han. Så då undrar jag, helt ärligt, vad gör han här i en dryg halvtimme?

Hursomhelst så påstår Lasse att framgångskonceptet för Arvika är att behålla våra unga kvinnor. Se till att de inte flyttar ut helt enkelt. Då kommer allt annat att lösa sig. Och för att behålla alla unga kvinnor så behöver vi två saker. Kaffe Latte och sushi.

Att ingen har tänkt på det tidigare. Det är där vi har lösningen: Sushi i Arvika. You got my attention Lasse.

Efteråt kändes det ungefär som att "jaha... det var alltså inte mer än så?". En parentes i eftermiddagen. Inget jag lär berätta om för mina barnbarn om man säger så. Men vi får hoppas att han har rätt. Vi får hoppas att någon öppnar sushibar i Arvika och att våra unga kvinnor stannar kvar så att bygden blomstrar. För om vi ska förlita oss på att Lasse Anrell ska entusiasmera resten av världen till att upptäcka Arvika, ja då mina vänner... då ligger vi risigt till.

Förutsätt framgång!

Har du någonsin stött på fenomenet att folk (inte du själv naturligtvis, men många andra) ofta garderar sig när de fattar beslut? Jag skulle absolut inte gå så långt som att påstå att hela vår nation har en genetiskt betingad rädsla för att misslyckas. En rädsla som likt ett sovjetiskt bombplan överskuggar hela deras existens och skapar en helt osannolikt kreativ arsenal av ursäkter och begränsningar för att slippa släppa taget. För att slippa visa sig sårbara i ett enda helhjärtat försök att få det de verkligen, verkligen vill ha. Nej så långt skulle jag absolut inte gå.

Inte jag inte.

Men min poäng är att folk verkar fullkomligt livrädda för att ha några förväntningar alls. De blir skräckslagna inför blotta tanken på höga förhoppningar på.. tja, allt från att ringa återbud hos tandläkaren till att bjuda ut sitt livs stora kärlek. För tänk om det inte blir som man tänkt sig. Tänk om det går åt helvete. Tänk om man måste stå där med skammen i näven och erkänna, inte bara inför alla andra, utan dessutom inför sig själv(!), att man är en looser. För det är ju det man är om man misslyckas med något... eller? För framgångsrika människor misslyckas ju aldrig? Eller kan det vara så att man egentligen är en looser först när man inte ens vågar försöka? När man avstår från att utforska sin fulla potential av den enkla anledningen att det skulle kunna sluta i ett misslyckande.

Är inte det lite att ge upp innan startskottet smällt av?

Jag har börjat att förutsätta framgång. Bestämt mig, inte bara för att det kommer att bli bra, utan att det kommer bli jävligt bra. Visst, det kan gå åt helvete, men å andra sidan kan det bli hur bra som helst! Så varför förutsätta något annat än bästa möjliga resultat?

För det ligger ju till såhär: Oavsett vad du tar dig för, så kommer din inställning att påverka resultatet!

Jag menar, vad tror du att Kajsa Bergqvist tänker när hon står och laddar sekunderna innan guldhoppet i OS? "Nja... det där ser allt jäkligt högt ut. Det kommer nog inte att gå, men eftersom jag ändå är här så gör jag väl ett försök..."?

Jamenhallå! Med den inställningen skulle hon inte kunna ta sig över tröskeln till sitt eget vardagsrum. Men det är ju precis så som vi människor gör (återigen, inte du naturligtvis, men kanske din "kompis"). Vi dumpar alla förväntningar för att slippa bli besvikna. Vilket vi naturligtvis blir ändå. Vilket i förlängningen leder till att vi slutar att försöka. För det går ju ändå inte. Så hamnar vi i TV-soffan med en sexpack folköl och en chipspåse och förundras över alla dessa människor som faktiskt lyckas. "Dom där andra". Tänk om en annan kunde lyckas någon gång. Men man har ju sånt jädra oflyt hela tin...

Men det är ju inte sant. För det är klart att det GÅR! Oavsett om du bestämmer dig för att det är möjligt eller omöjligt så har du rätt! Förutsätt framgång! Flosklerna haglar nu, men sug åt dig och kavla upp ärmarna och ge dig fan på att det kommer att bli hur bra som helst. Och skulle det nu mot förmodan inte bli det, jamen då är det ju bara att försöka igen! Det är ju en av livets coolaste features. Man får göra om hur många gånger som helst.

Förutsätt framgång och upptäck hur enkelt det är att få det du verkligen vill ha. Been there, done that and have the smile on my face to prove it.

Hvornaar smager en sushi bedst?

För inte alls länge sedan tillbringade jag närmare en vecka i Stockholm hos mig gode vän och kollega A. Som vanligt spenderade jag en mindre förögenhet på en samling fullkomligt underbar böcker. Bl.a. en om Banksy och hans grafittikonst. Har ni inte kikat in hos honom, så gör det. T.o.m. min oerhört kommunale styvfar satt trollbunden och bläddrade i boken när han kom på besök. Och det mina vänner, vill inte säga lite.

Lunchutbudet i mitt kära Arvika är i dagsläget minst sagt begränsat. "Dagsläget" har dessutom varit oförändrat sedan... eh.. tja... sedan jag började äta ute i denna stad. Vilket är närmare tjugo år sedan. Någon enstaka pizzeria har väl bytt namn, men i övrigt för vi en ojämn kamp mot ett lunchutbud som med lite god vilja och språklig kreativitet skulle kunna summeras som torftigt.

Så när jag kommer till Stockholm befinner jag mig helt plötsligt i ett matparadis med ett oändligt utbud av läckerheter från alla världens hörn. Jag firar denna mångfald med att i stort sett bara äta sushi hela veckan. Det är ju dumt att chansa. Håll med om att det är det rätt fascinerande att en klump kladdigt ris med en skiva rå fisk på toppen kan vara så gott. Svåra killar de där japanerna.

En kväll satt jag på en sushirestaurang, som vanligt, och väntade på att A skulle sluta jobba. Jag fick så småningom ett sms att han kommit hem, så jag styrde kosan mot den nästan olagligt centralt belägna lägenheten med det helkaklade badrummet. Entrén är inte speciellt spektakulär, men trappuppgången däremot är otroligt maffig i sten med generöst tilltagna trappor. Det känns onekligen rätt lyxigt när man knallar uppför trapporna. Jag och Stenbäck... typ.

När jag kliver in i lägenheten och stänger dörren bakom mig, så ser jag att det sitter en kvinna i A's soffa längst in i lägenheten. Jag börjar kränga av mig väskan och klämmer fram ett käckt "hej". Hon ser fullkomligt livrädd ut. Då, i detta ögonblick, med väskan halvvägs över huvudet, inser jag... att jag är i fel lägenhet.

- Eh... du... jag är nog i fel lägenhet (som om hon inte redan fattat det, döööh)... jag ska upp en våning till. Jag ber så heeeeemskt mycket om ursäkt.
- Ja, sa hon och skrattade, jag började undra om du var nåt jäkla psycho.
- Haha, klämde jag fram, medan jag ursäktade mig ännu en gång och skyndade ut i trappuppgången med svansen mellan benen.

Att gå vilse i Stockholm är väl en sak, men att göra det i sin egen trappuppgång, det vittnar om ett lokalsinne på seriös lantisnivå.

Kanske dags att börja kika på en mobiltelefon med GPS...

Allvarligt talat...

...så är jag övertygad om att man måste vara kommunalanställd för att lyckas skapa så omfattande problem där det verkligen, verkligen inte finns något. Eller så har "dom" bara inte fattat vad "det där Internet" är för något.

I give you:

The Very Very Big Kommunal Problem

Man måste ju bara älska rubriksättaren....

En dag är kanske allt vi får...

... så vad väntar vi på?

Jag såg en film ikväll och insåg en del saker. Igen. Om det där med att göra det man vill. Och det där med att vi ofta väntar alldeles för länge. Vi väntar på att allt ska bli perfekt. Att allt ska stämma in i minsta detalj. Istället för att ta steget och våga förlora fotfästet. Våga misslyckas. Många av oss väntar så länge så att vi glömmer bort vad vi egentligen vill. Vi väntar tills det är för sent. Vi väntar ihjäl oss.

Klockan närmar sig midnatt, och jag ska gå ner till kontoret, tända lite levande ljus och göra det där som jag verkligen vill.

Jag har hört... att rätt använt, så är livet långt nog. Det känns verkligen inte så. Jag menar, jämfört med hur lång tid vi faktiskt är döda, så är livet ganska kort. För mig är dessutom döden något otäckt och skrämmande. Och då känns det ganska puckat att sitta och vänta. Det är som att vi fått ett åkband till livets nöjesfält. Som att vi har fått en enda dag på oss, och under den dagen kan vi göra precis vad vi vill. Precis vad vi vill!

Och då sätter vi oss ner och väntar. Och väntar...

Vad väntar vi på?

En dag är kanske allt vi får...

Vardagslycka...

Vissa av er känner till det sedan tidigare, men för alla er andra, så ligger det till såhär: Jag försöker envist att starta en sinnesbaserad, ytterst smittsam epidemi av vardagslycka.

Och nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag kan behöva lite hjälp. För jag har bestämt mig för att det bara handlar om att smitta nog många så att man uppnår en kritisk massa. Sen sköter det sig självt. Lite som att rulla en snöboll nerför en kulle. När den blir stor nog, så går det utav bara farten. Det bara bygger på liksom. Och när nog många hittat sin vardagslycka, ja då kommer världen helt automagiskt att bli ett bättre ställe. Folk kommer att må mycket bättre, fatta bättre beslut, börja sopsortera och cykla till jobbet. Alla kommer att tycka bättre om sig själva, älska sina barn, ta hand om varandra och kramas hej vilt världen över. Det kan bli hur bra som helst! Underbart, eller hur?

Så jag gör vad jag kan för mig själv och min omgivning, och försöker nå ut så långt det bara går. Men ibland känns det som att jag inte riktigt når ut så långt som jag skulle vilja. Det går liksom inte fort nog. Och ibland halkar man helt enkelt tillbaka i gamla hjulspår och det kan ta en stund innan man kommer igång igen. Så vi behöver bli fler. Fler som vill hjälpa sig själva och andra att hitta vardagslycka. Att skapa den där epidemin som kommer att förändra världen.

Igår registrerade jag en ny domän: www.vardagslycka.se. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på där ännu. Jag har naturligtvis ett par små idéer, men det behövs fler. Har du en idé och vill vara med? Eller har du inga idéer, men vill vara med ändå? Hör av dig! Eller skriv en kommentar. Eller ta och köp dig en riktigt god glass... eller varför inte en ny tröja? Eller gå ut och ge ett leende till nästa människa du möter. Gör vad som helst bara det känns bra.

Du spelar roll...

Jag tycker det är fult med skinnväst och träskor...

... är det inte på allvar dags att dags att straffbelägga ett sådant opassande och respektlöst beteende?

Kul för dig... verkligen!

Har ni någon gång känt av att när det går bra för dig (eller någon annan) så intar omvärlden en något skeptisk hållning till din nyfunna lycka. Lite som att, "jo, kul för dig, verkligen... men...".

Det verkar alltid finnas ett "men". För man kan ju omöjligt vara kompromisslöst glad över att det gått bra för någon annan, eller hur? Nej, man är ju för i helvete stolt, svensk och missunsam! Eller? Ja, förutom när Karolina Klüft sopar rent i OS förstås. Då kan vi vara glada en stund. Då känns livet gött. Äntligen vann vi över de där äckligt överdopade tyskarna med sina håriga armhålor. Fast det är klart... då är det ju "vi". Inte "hon"?

Jaja... men allvarligt, hur skulle det se ut om vi gick runt och var glada för allt bra som hände andra människor hela tiden?

Då skulle man ju stå där själv med skammen i näven, med en gratiskeps från Arvika Kommun för att dölja den begynnande flinten, när man smått uppgiven räknar ihop amorteringar, bilreparationer, familjerådgivning, förlorade korpfotbollsmatcher, havererad vardagsekonomi, misslyckade relationer och tja, allt annat jävelskap man åkt på genom åren. De flesta har verkligen fullt upp med att hålla näsan över vattenytan. Det handlar inte om att leva. Det har helt enkelt blivit en lång och utdragen kamp för att överleva. Så vad säger man när det kommer en klämkäck jävel till granne och talar om att han precis har skrapat fram hundratusen på en trisslott?

Kul för dig... verkligen!

För ett antal år sedan , så läste jag en text som berättade om en fantastisk människa med en underbar inställning till livet. Denna fantastiska människa var när det begav sig, en helt vanlig kille i tonåren, som inte var speciellt bra på någonting egentligen. En riktig medelmåtta. Han deltog i en massa olika idrotter men var aldrig ens i närheten av prispallen. Han insåg snart att han inte hade någon riktig talang... för någonting.

Den insikten kan slå vilken ambitiös tonåring som helst till marken. Tänk dig att inse att man aldrig kommer bli riktigt bra... på någonting? Att man troligtvis kommer att få bära loosermössan resten av livet? Tuff insikt, i synnerhet som tonåring. Men då händer det där som är så obeskrivligt häftigt. Deppar han ihop över det? Nej, vet ni vad grabben gör?

Han beslutar sig för att bli... världens bäste förlorare!

Han såg till att alltid vara först över till motståndarlaget och gratulera när hans eget lag just förlorat fotbollsmatchen med 8-1. Han var den förste att skaka hand med killen som stod längst upp på prispallen, även om han själv hamnade näst sist. Han hittade alltid glädje i att det gick bra för andra människor och han var dessutom alltid den förste att visa det. Han var helt enkelt världens bäste förlorare.

Många år senare så var han lagledare för ett juniorlag i fotboll. De hade tagit sig till final i en större fotbollscup och satt nu i omklädningsrummet, redo att gå ut på planen. Han plockar fram två champagneflaskor, håller upp dem och säger, "Bara så att ni vet, så oavsett om vi vinner eller förlorar idag, så kommer vi efter matchen att dricka champagne tillsammans med det andra laget som kämpat precis lika hårt som oss för att komma hit".

De förlorade med 2-1 och firade vinnarna med champagne.

Om man inte kan det man vill får man vilja det man kan.

"The church speaks of forgiveness..."

"Forgiveness is between them and god. My job is to arrange the meeting."

- Man on fire
............................................

Denzel, we hail thee, we worship thy name
A life lived without thee will not be the same
Thy are victorious and shall never lose
Thy have been touched...

...by the allmighty Bruce.

Jo just det ja...

... när jag var på IKEA, så sprang jag på en skylt med texten: Ätaset, 4 delar

Allvarligt talat... känns inte helt klockrent, eller?

Personligt entreprenörskap, slåtter och kamomillte

Tesa has left the building. Hon kom på besök idag ända från kulturmetropolen Torsby för att prata möjligheter, jobb, företagande, värmländskt jordbruk, mac vs PC, prepress vs webb, lokalkännedom och inte minst, för att bjuda på kladdkaka bakad av Jim Carrey. Vilken tur att jag precis köpt en ny soffa! Vi har fikat mest hela tiden, men hann faktiskt gå på en spontanföreläsning av Stefan Olsson från Universe Imagine om personligt entreprenörskap. Ok, jag är redan såld på idén, men jag tycker verkligen att det är grymt bra. Go Stefan!

När vi kom tillbaka till kontoret (sa jag att jag köpt en ny grymt snygg soffa?) och jag efter en stund skulle bjuda på tekopp nummer två, så erbjöd jag valet mellan grönt te eller kamomillte ("pest eller kolera" som hon så målande uttryckte det). Så jag bestämde att kamomillte var vad som skulle serveras. Första responsen blir, "men jag har hört att kamomill är cancerframkallande...?".

Nu är det verkligen inte meningen att verka som en nördig hälsofanatiker, men jag kan inte låta bli att le åt en sån skön kommentar. I synnerhet när det kommer från någon som precis kommer in från en rökpaus i regnet. Klockrent. Men eftersom Tesa är en lite wild'n crazy tjej, så tog hon ett bestämt steg utanför sin trygghetszon, bestämde sig för att leva lite farligt och drack sitt kamomillte utan att tveka. Respekt.

Tack för en härlig start på min lördag!

Oh... glömde nästan. Då ämnet kom upp idag, så har jag nu ändrat så att man kan kommentera i bloggen även om man inte har något konto på Google. Tror jag i alla fall.