Tio dagar senare...

Ok, tio dagar plus tre är det ju egentligen, eftersom helgen hamnade lite i kläm. Men jag funderat en del kring de tio dagarna och mina stärkande tankar. Och framförallt vilken effekt de har på mig och min omgivning.

När jag summerar de tio dagarna och vad den övergripande effekten har blivit, så är det framförallt en effekt som sticker ut: Mitt liv har blivit roligare.

Jag har blivit grymt medveten om min möjlighet att själv välja hur jag vill uppfatta varje enskild situation i mitt liv. Och varje gång jag väljer att blicka framåt, att se möjligheter och att inte fastna där jag är, så mår jag bättre. Jag känner mig starkare. Jag har nästan helt slutat att gräma mig över över saker som inte går som jag tänkt mig. Saker som tidigare skulle ha gett mig ångest och en känsla av "åååh, varför i hela friden gjorde jag sådär?", ger mig numera på sin höjd ett "ooops, hur löser jag det här?". Och där handlar det nog en hel del om att rama om tillvaron.

Det häftiga med de tiodagarsutmaningen är att det är alla som tror att de misslyckats, som faktiskt är de riktigt stora vinnarna. Det är du som inte klarade av de första tjugo minuterna vid köksbordet under dag ett som är den store vinnaren. Likaså du som fick börja om tio minuter efter att du kom till jobbet den andra dagen. Ni som känner er nedstämda över att ha fått börja om har troligtvis tänkt fler stärkande tankar under dessa tio dagar än ni gjort under resten av året. Ni har förändrat ert sätt att tänka och har tagit ett steg utanför papplådan och ser på er egen tillvaro med nya ögon. Det är riktigt, riktigt coolt!

Det svåra med förändring är att man lätt ramlar tillbaka i gamla hjulspår. Nu när utmaningen är slut för den här gången (om du inte redan bestämt dig för att fortsätta), så har jag lite förslag som kan hjälpa dig att hålla ångan uppe.

1. Läs igenom bloggen på tiodagar.se med jämna mellanrum. Skriv gärna ut texterna och sätt upp dem på kylskåpet!
2. Prata med människor om stärkande tänkande. Prata med människor över huvud taget och försök att välja bra framför dåligt så ofta det bara går. Kom ihåg att du väljer själv!
   
3. Börja läsa böcker som inspirerar dig! Jag ska komma med några boktips senare i veckan.
4. Lyssna på musik som inspirerar dig! Låt musiken lyfta fram dig när du städar, diskar, älskar, promenerar, jobbar, läser, pluggar, slumrar eller ligger under soffan och letar guldkorn i tillvaron.
   
5. Stäng av TV:n på kvällen och ge dig ut på en promenad i gott sällskap. Ge hjärnan en möjlighet att återhämta sig från TV-tittandet och ge dig själv en ärlig chans att förändra dig själv... om du nu vill det.

Om ni kikar ut genom fönstret så kommer ni att lägga märke till en sak. Världen har blivit lite bättre än den var förra veckan.

Coolt.

Freeeedag!!!

Veckan har kanske varit dryg för många, men oftast behövs det väldigt lite för att få till ett skinande blankt leende på läpparna. Och kanske är det just nu den bästa tiden på den bästa dagen i hela veckan för just det: Fredag kl. 17:05!

För mig har den hittills varit riktigt bra och jag har fått en hel del jobb gjort. Skickade just iväg den sista mailet för arbetsdagen och ska nu fira med lite uppvärmd kebabpizza innan det bär av till Värmland igen. Helgen kommer att bli kanonbra av jättemånga anledningar, och nästa vecka... ja, nästa vecka är det dags för NLP-Master Practitioner i Arvika! Det kommer att bli hur... gött... som... helst.

Imorgon kommer det en summering av de senaste tio dagarna. För nog finns det ett och annat att säga där känner jag.

Have a grymt skön fredag, and be sure to get a serious dose of fredagsmys out there!

Den där bilen...

Numera är man stolt (del-)ägare av en Ferrari Testarossa, som av någon anledning är grymt lik en Renault Megane Kombi när man ser den på bild. Men det är en otrolig skillnad i verkligheten. Och snygg är den ju i vilket fall.

Först en bild framifrån:


Åsså en bakifrån:


En riktig läckerbit, eller vad säger ni?

Äntligen...

Äntligen händer det något. Äntligen dyker det upp tecken. Tecken på att det här samhället faktiskt börjar att ta mäniskor på allvar. Att man inte kan göra vad man vill med andra människor och komma undan med. Att handling innebär konsekvens. Äntligen sätter någon ner foten och ritar upp gränserna där de sedan länge redan skulle vara inhuggna i den ursvenska berggrunden.

Läs om hovrättens dom mot Stureplansprofilerna.

Den universella bristen på respekt har fått sig en törn. Jag hoppas innerligt att det här bara är början.

6, 7, 8 och... nio av tio!

Hopplöst efter i bloggandet. Igen. Jag har läst tiodagarsbloggen varje dag och kommenterat en hel del där, och inser nu att jag försöker hitta en ursäkt för... eeh... äh... såhär har det varit i alla fall:

Måndag (dag 6): Tanken var att jag skulle ge mig av norröver under eftermiddagen så jag jobbade järnet under dagen för att lätta mitt samvete. Vid halv fyratiden fick jag skjuts ut till Åmotfors av min mor och köpte den där bilen som jag tjatat om. Efter mycket "0m" och ännu mer "men", så kom jag iväg. Alldeles för sent. Men bilen gick som ett skållat troll över höjderna och jag kom fram i ett stycke. Alla sa att det skulle vara kopiösa mängder med älg (typ stora klasar) på vägarna men det var ren och skär lögn, för jag såg inte en enda.

Summering: Underbart med "ny" bil! Frihet i en liten plåtask.

Tisdag (dag 7): Var på anställningsintervju i Mora. För att öppna dörrar och skapa fler möten i mitt liv skrev jag in mig hos Manpower för knappt två veckor sedan, och nu hade de hittat ett jobb åt mig. Trodde de. Trodde jag. Det visade sig att så inte var fallet. När jag kom hem insåg jag hur otroligt bra jag har det. Hur otroligt skön livssituation jag egentligen befinner mig i. Jag insåg att alternativet skulle kunna vara hur illa som helst. Det fick mig att bli på ännu bättre humör och hitta ännu mer inspiration och glädje i mig själv och mitt jobb. Tänk vad en anställningsintervju kan ställa till med.

Summering: Wunderbaum! Livet luktar gott!

Onsdag (dag 8): Jobb, jobb, jobb. Sumpade en massa tid på en anställningsintervju igår, så jag har en hel del att ta igen. Jag sitter åtskilliga timmar med felsökning och bestämmer mig för att förstå varför det blir som det blir. Varför det inte blir som det borde. Målmedvetet letar jag igenom tonvis med kod, testar, analyserar och fattar ingenting. Hittar helt oväntad inspiration tack vare David. Framåt kvällen hittar jag lösningarna en efter en. Jag är grym. Silicon Valley here I come!

Summering: Med rätt inställning kan man t.o.m. bygga en webbsida!

Torsdag (idag!): Läser på tiodagar.se, skriver en jättelång kommentar och begrundar min tillvaro. Det har gått bra. Det har gått riktigt bra för mig. Jag har höjt min lägstanivå och skjuter numera undan negativa tankar per automagi. Det kan vara så att jag har uppnått en kritisk massa när det gäller mina stärkande tankar. Att det rullar på av sig självt nu. Bara sådär...

Summering: Det kommer att bli en intressant dag i många avseenden. Det är inte omöjligt att jag återkommer under dagen med nya sköna betraktelser ur den där verkligheten.

Gå in på tiodagarsbloggen och skriv ner vad du är tacksam för!

Den femte dagen köpte han en bil...

Jorusåatt... en bil blev det. Den är inte betald och hämtad än, men kl. 16:00 imorgon så kan jag återigen titulera mig "bilägare".

Stackars jävel, säger många. Lyllos mig, säger jag. En bil är bara problem och utgifter, säger många. En bil ger mig oanade möjligheter och utmaningar, säger jag. Varför är du så äckligt positiv hela tiden, frågar många. För att det blir så mycket roligare då, säger jag. Det låter ju som nån jävla sekt, säger många. Pax Vobiscum, säger jag. Du är inte klok, säger några. Men jag är glad, säger jag. De skakar på huvudet. Jag ger dem mitt leende.

Det är sanslöst vad jag har fått för mig saker, jag vet. Men det känns rätt gôtt faktiskt.

Dag 4: En skön lördag

Jag och C hade fredagsmys igår, och vi var bägge så trötta att bloggandet fick stå tillbaka på kvällskvisten. Men summa sumarum så var det en helt ok fredag.

Dag fyra på tiodagarsutmaningen känns inte speciellt betungande heller. Det är ju lördag och jag gör inte många knop alls. Eller för att vara lite extra tydlig: Jag slappar. Klockan är halv sju och jag ska ge mig över till Tommy och förnedra honom i Mario Cart. Det faktum att två vuxna män sätter sig och spelar TV-spel en lördagskväll skulle i sig kunna framstå som förnedrande, men vi väljer att se det som ett glädjefullt bejakande av vår oskyldigt barnsliga sida. Å andra sidan var vi oerhört vuxna och ansvarsfulla när vi tidigare idag åt lunch på Mc Donalds, så vi ger oss själva friheten att ta ut svängarna något en kväll som denna.

Och eftersom min alkoholpolitik har liberaliserats något sen i somras, så kan det hända att det intas en och annan malthaltig dryck för att öka spänningen i själva tävlingsmomentet. Men en sak kan jag lova: Det är inte lätt att tänka stärkande tankar när man för tredje gången ramlar ner i ravinen på bana 5.

Apropå bilar så ska jag köpa en sådan imorrn. En riktig alltså, med hjul och ratt och hela kittet. Wish me luck.

May the stärkande tankar be with you!

Mannens bäste vän: Nasalvibratorn

Först vill jag varna känsliga läsare för innehållet i detta inlägg, då vissa människor kan uppfatta det som stötande. Läsning sker härifrån på egen risk och författaren tar inget ansvar för eventuella konsekvenser oavsett karaktär som uppstår till följd av innehållet i detta inlägg.

På den tiden då dinosaurierna fortfarande vandrade på jorden och jag själv satt fast i Gymnasiet, hade vi en historielärare som var tre äpplen hög och luktade plaståtervinning. Han kom från de södra regionerna och hade förutom sina gigantiska 32" widescreenglasögon från 30-talet, en svårslagen uppsättning hemtehår. "Hemtehår" är den norska benämningen på när man spar ut sitt "sidohår" och sedan kammar det över flinten för att ge sken av att man inte alls lider av omfattande hårbortfall. Det är nästan otäckt hur naturligt det kan se ut när en äldre herre har vattenkammat 55 cm glesvuxen polisong över en välpolerad glaciärflint.

Detta hemtehår hade en tendens att under hans föreläsningar långsamt förflytta sig nedför hans lutande hjässa, för att slutligen komma till en abrupt landning på insidan av hans jätteglasögon. Detta var ett återkommande fenomen som uppträdde med 3-5 minuters mellanrum beroende på hans engagemangsnivå. Men han hade utvecklat en grym teknik där han sekundsnabbt, med en enda naturligt svepande handrörelse, lyckades återställa hemtehåret till sin ursprungsposition. Mäkta imponerande måste jag säga.

Vad som var mindre imponerande var hans öronvaxsamling som han odlade i sitt generösa bestånd av öronhår. Jag överdriver inte om jag säger att han med lite god vilja och en gummisnodd hade kunnat göra ett par hyfsat imponerande toffsar av sina buskar. Det hade med största säkerhet gjort succé i lärarrummet sådär framåt lunchtid. Hans näshår höll samma höga kvalité när det kom till täthet och växtvilja, och det gick rykten om att han eventuellt försökte kompensera för en förlorad mustasch, som blivit resultatet av en en otäck olycka vid Kartografiavdelningen på Bäckmans Bokhandel i Årjäng under 60-talet. Men det var nog som sagt bara rykten.

När jag var i Stockholm för några veckor sedan smet jag in på Clas Ohlson i jakt på ett billigt USB-minne. Men på vägen till kassan gick jag förbi någon jag hört talats om, men aldrig tidigare sett med egna ögon. En näshårstrimmer. Jag fick en omedelbar bild av min gamle historielärare och kände en i det närmaste tvångsmässig impuls att köpa den. Men allvarligt talat, hur fånigt är det inte med en näshårstrimmer? Det är ju t.o.m. snäppet värre än konserverad gröt. Så jag hånlog lite och tänkte att "nejdu... den lätta går jag inte på". Skulle inte tro det.

En vecka senare när jag har satt i batterierna och testat den så känner jag mig ändå rätt nöjd. Jag må vara flintis, men saknar med stolthet all antydan till hemtehår. Jag må ha glasögon, men de upptar inte hela mitt ansikte. Och jag må ha näshår, men jag har numera verktyget som garanterar att det inte konkurrerar med min välansade mustasch.

När man slänger en snabb i blick i badrumsskåpet på verktyget ifråga förs iofs tankarna till annat än just näshårsbekämpning, men det är något jag känner att jag kan leva med.

Dag 3: Första frukosten ever

Gunilla ringde och väckte mig idag och lät meddela att hon var på väg för att äta frukost hos mig vid det nya köksbordet i köket med de berömda köksluckorna. Och nej, färgen har fortfarande inte torkat ordentligt, men vad kan man begära efter fyra månader? Bara att pallra sig upp och sätta på te med andra ord. Jag inser att jag aldrig ätit frukost i mitt eget kök sedan jag flyttade in. Och det var i januari.

C kommer hit idag och ska sova över. Jag antar att det kommer att bli lite film, lite tv-spel, lite mat och lite fredagsmys. Kanske rent av lite fotbollssparkande om han är på humör. Han var förresten inte lika entusiastisk som jag över mitt nya köksbord. Han tycker det är mysigare att äta i vardagsrummet framför TV:n. Och jag kan inte annat än hålla med. Varför bryta ett vinnande koncept?

Jag återkommer ikväll med en rapport från projekt tiodagar.

Dag 2: Garvat munläder och diskmedel

Humöret är på topp även om arbetsmotivationen ligger och släpar i gruset för tillfället. Men jag har beslutat mig för att inte kämpa emot, utan gör sådant som motiverar mig istället. Sådant som är stärkande ni vet. Och jag fick en enormt stärkande tanke idag. Jag tänkte att om jag tar ledigt från jobbet under eftermiddagen och åker till IKEA istället så skulle det kännas riktigt, riktigt stärkande. Så det gjorde jag. Och det gjorde det!

Dessutom gör jag mitt bästa för att hjälpa mina vänner igenom tiodagarsutmaningen. Det var sent, vi var trötta, och msn är ju vad det är, men här kommer ett livs levande exempel på hur Gunilla lyckas stanna kvar i tiodagarsutmaningen (tack vare en hjältemodig insats av yours truly) efter en eh.. tja, ska vi säga "lätt felaktig men kreativ tolkning" av mitt tidigare inlägg i vår något sena msn-konversation. Vi kommer in precis när Gunillas stärkande tankar börjar vackla något...

- 2maz säger:
Vet jag väl!
Gunilla säger:
det vet du inte alls det! du är bara dryg
- 2maz säger:
Du har 30 sekunder på dig att vända den tanken.
Gunilla säger:
i löööööööv yooouuuu
- 2maz säger:
hahaha
Gunilla säger:
se så bra det gick
Gunilla säger:
:-D
- 2maz säger:
Hängde du med på min ordvits då?
Gunilla säger:
nä
- 2maz säger:
- Fan vad dryg du är!
- Yes.
Gunilla säger:
idiot
Gunilla säger:
den va DÅLIG
- 2maz säger:
Är den nog dålig för att bli diskad....? hahahaha
Gunilla säger:
HAHAHHA
Gunilla säger:
torrboll

Dag 1: Så hur har det gått?

Snart är första dagen av tio ett minne blott och det har gått riktigt bra med mitt stärkande tänkande. Jag har valt att fokusera på trevliga saker så till den milda grad att jag fikat, shoppat och pysslat mest hela dagen. Jag blev bjuden på middag ikväll också och sitter nu mätt och nöjd på kontoret och samlar mig. För det är ju så att någongång måste jobbet göras också.

Jag har ju dessutom gått igenom varenda begagnad bil med drag hos Arvikas alla bilhandlare idag, men ännu lyser min bil (Transformers anyone?) med sin frånvaro. Men den dyker upp när jag är redo, det är jag övertygad om.

Hoppas ni haft en grym start på era tio dagar. Imorrn kör vi vidare. Eller som min morbror P skulle ha sagt: Hä ä bara å djiv han gasn!

Jag tror, jag tror på älvor...

Idag är det dags mina vänner! Tiodagarsutmaningen är redan i full gång och de stärkande tankarna plöjer som en rysk isbrytare genom min vardag.

För alla er som sett Peter Pan så är det ju ett känt faktum att älvor förlorar sina krafter när folk slutar tro på dem. Men det gäller faktiskt inte bara älvor. Eftersom jag tycker att älvor inte bara är ett pittoreskt inslag i vår vackra fauna, utan även en oumbärlig förutsättning för ett liv bland molnen (stjärnstoftet, remember?), så har jag bestämt mig för att tro på älvor. Jättemycket. Och kom nu inte och säg att Peter Pan bara är en film, för det är inte sant. Det är en bok också. Och den rymmer idéer, inspiration, stärkande tankar och en hel del verklighet. Fråga vilken unge som helst. Peter Pan is the shit.

Och oavsett om du bestämmer dig för att älvor finns eller inte, så har du rätt. Så enkelt är det. Precis som med allt annat.

För vi tror på mycket här i världen. Vi tror på gud, Socialdemokraterna, kärlek, Färjestad, mamma, chefen, Kajsa Bergqvist, chokladglass och Robert Lind i Kramfors. Men när det kommer till oss själva då är det värre. Många glömmer bort att tro på sig själva. Så idag är en perfekt dag att börja tro på sig själv. Och då snackar jag inte om "jo... kanske jag kan", utan snarare "fan-vad-jag-är-bra-och-wow-vad-allt-kommer-att-bli-fantastiskt!". Tycker du jag tar i för mycket? Bra, för tro mig... det behövs.

Och till dig som tänker "jo, det är ju lätt för dig, men jag har ju barn, liktornar, punka, amorteringar och en gubbe som luktar illa" vill jag bara säga: Du kan! Kör in en mental steroidspruta i låret och pumpa upp din egen tro på dig själv långt över dopinggränsen. Bli en mental Schwarzenegger helt enkelt. Ta kommandot över ditt liv en gång för alla och visa att du är någon att räkna med! Gört!

För idag är första dagen i resten av ditt liv och det är du som bestämmer hur det ska se ut i framtiden.

Jag tänker ge mig ut på en sjuhelvetes resa de närmaste tio dagarna. Ska du med?

Bra begagnad bil sökes!

Jag lever ett liv under ständig förändring, vilket just nu innebär att jag ännu en gång tänker ta mig an titeln som bilägare. För etiketter är ju som bekant viktigt. Men för att kunna genomföra det behöver jag en bil. Och för att få tag i en bil behöver jag hjälp. Så om någon har tips på en bra begagnad bil så hör gärna av er.

Jag är fullt medveten att jag kommer bli blåst oavsett hur jag gör, men vill bara upplysa potentiella lycksökare att mina goda vänner Slobodan med kniven och Kött-Micke från Skillingmark har erbjudit sig att ta hand om eventuella garantifrågor.

Jag slänger med lite riktlinjer som ni inte alls behöver bry er om.

Årsmodell: -97 framåt.
Miltal: Under 20 000 mil.
Skick: Rost- och skadefri.
Övrigt: Drag (det enda som är kompromisslöst), djur- och rökfri, välvårdad (haha.. som att någon skulle säga nåt annat) och bensinsnål (ingen cityjeep med 4WD alltså).
Modell: Helst en snygg, men jag är öppen för förslag. Färg kan diskuteras men definitivt inga öststatsbilar. Nej, inte ens om de gått 3 mil och har har varit parkerade i garage sedan de köptes. Forshagamoppe ej av intresse.
Pris: 25-50 000 kr.

Generös hittelön utlovas.

Ingen konst... eller?

Igår befann jag mig på det lokala konstmuseet och spatserade genom lokalerna i jakt på lite visuellt inspirationsgodis. Min erfarenhet är att när man befinner sig i en utställningsmiljö, så är det alltid någon som bara måste, lite sådär lagom avmätt, klämma fram ett "jamen... det där är väl ändå inte konst". Så även denna gång. Naturligtvis.

Och jag kan inte låta bli att fascineras.

Varje gång.

Jag fascineras över att ett ord kan röra upp så mycket känslor. Huruvida skaparen av verket äger rätten att kalla det för konst. Eller inte. Det är bara ett ord, men ord är farliga saker. De kan inte få användas hur som helst inte. För det är viktigt att vi är överens om ordens betydelse. Att vi är överens om hur mycket verklighet som får plats i ett ord. Och framförallt... vems verklighet vi stoppar dit. För allt måste kunna vägas, mätas och läggas i rätt papplåda, annars blir det ju komplicerat. Och om det blir komplicerat så måste vi kanske låta folk känna efter och själva välja vad de tycker är konst eller inte, och hur skulle det se ut?

Mycket tid och engagemang har genom åren lagts ner på att diskutera vart gränsen för konsten går. Vad som är konst och inte. Vem som har rätt att kalla sig för konstnär. Eller inte. Vilka målningar, skisser, installationer, skulpturer, filmer och musikstycken som förtjänar den ack så eftertraktade titeln "konst". Och vilka som hamnar i papplådan med etiketten "övrigt". För etiketter är viktigt. Utan etiketter blir det rörigt. Och komplicerat. Då blir det svårt att avgöra vad som är bra eller dåligt. I synnerhet om man är van att avgöra det genom att enbart läsa på etiketten.

Men det är ju bara ett ord.

Hela konstdiskussionen är lite som den urgamla ritualen att välja spelare till lunchrastens obligatoriska fotbollsmatch på mellanstadiet. Det plockas någon här och någon där, tills man hör en av de självutnämnda popularitetspåvarna med hög och myndig stämma utropa "Det är vi mot resten!". Det är då insikten slår till som en torshammare i främre pannloben, att "vi"... inte är jag. När jag tittar ner på bröstet, så sitter där en etikett. Bara sådär...

Kvar blir en klunga bortvalda själar med slitna allväderstövlar, blöta lovikavantar och en något för stor korvad toppluva på huvudet. Redan utdömda. Slut som artister innan ridån gått upp. Deras entusiasm och glöd räknas inte. Deras teknik och överblick har inget värde. För någon har bestämt att det är viktigt att det finns en gräns för vad som är "vi", och vad som är... resten.

För det är viktigt med etiketter.

Men det är klart, att någon form av ordning måste vi ju ha. Och det är ju naturligtvis viktigt att veta vad som är riktig konst. Så att jag inte betalar dyra pengar för något som inte är riktig konst. Och då är det ju skönt om det finns förståsigpåare som är experter på att veta vad som är riktig konst eller inte. Så att jag inte gör fel. Så att jag inte tycker om något jag inte borde tycka om. För hur skulle det se ut?

Och det är väl inget konstigt i att en ful stol kan bli vacker när jag får reda på vem som gjort den? Att en vattenskadad blyertsteckning på en loppmarknad kan bli värdefull när jag hittar ett namn på baksidan? För visst är det lättare att tycka om när man vet att det är bra. Och det är ju dumt att chansa.

Det skulle kunna vara så att ordet i sig inte är viktigt. Att det bara är ett ord. Att det är känslan... den där känslan som finns djupt inom mig och som så naturligt vävs ihop med ordet... att det är vad som egentligen betyder något. Det skulle kunna vara så...

...eller inte.

Jag funderade på om jag verkligen skulle skriva om konsten. Det är ju inte helt enkelt. Jag funderade på att skriva om mode, kärlek, media, feminism, patriotism, ondska eller gud. Och det gjorde jag.

Jag ska måla hela världen...

När jag var yngre hade jag inte en aning om vad jag ville bli när jag blev stor. Det enda jag verkligen brann för var att teckna, men det fick man ju klart för sig hyfsat tidigt, att "det var minsann inget man kunde jobba med". Möjligen via något arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprojekt som lekfarbror på Kyrkans Barntimme, men som ett riktigt jobb? No way.

I nian hamnade jag hos en sadistisk SYO som puttade in mig på den naturvetenskaplig linjen när jag, rådvill och vettskrämd, skulle fatta mitt första beslut kring min stundande framtid. "Klart du ska gå natur, då kan man bli allting!".

Tack så in i helvete mycket för den du, SYO-jävel.

Men jag lyckades så småningom med knapp psykbrytsmarginal ta mig igenom gymnasiet efter att ha bytt till samhäll efter ett ångestladdat år på natur. Efter det vägrade jag konsekvent att söka in till högskolan, vilket tveklöst blev min räddning. Jag var nämligen inte bara skoltrött. Jag var skolbesviken och skolförbannad också. För hur många liv har inte förstörts pga av inskränkt och oengagerad skolpersonal som är mer intresserad av att fylla elevkvoter än att faktiskt ta reda på vad eleverna egentligen behöver, eller kanske ännu viktigare, vad de brinner för? Alltför många skulle jag säga.

Och såhär i efterhand känns det lite smått tragiskt att det aldrig var någon som frågade vad jag ville göra. Vad jag brann för. "Du har bra betyg i matte och kemi, så du ska gå natur". Jag hade även en femma i bild, men det var det ingen som kommenterade. För vilken idiot som helst inser ju att man inte kan bygga en framtid på glaserade temuggar och fingerfärg.

För de har ju alltid rätt. De där analytikerna. De där människorna som får hutlöst betalt av staten för att tala om vad som kommer att hända i framtiden. Ni vet, de där som med tysk precision förkunnar att "om fem år kommer det att bli en enorm lärarbrist", och får halva Sveriges studentkår att skola om sig till lärare. Som fullfjädrade lärare inser de fem år senare, lagom till uppvaknandet efter studentfesten, att världen har förändrats. Det finns ingen lärarbrist längre. Jävla oflyt hela tin.

För dessa välbetalda analytiker har en tendens att missa vissa små, små, avgörande faktorer som de kanske skulle tagit hänsyn till i sina beräkningar. Som t.ex. datorernas intåg i hem och skolor, Internet, mediabranschens uppsving, Sverige som ledande nation inom IT etc. En slutsats man skulle kunna dra av det är att de inte har en aning om vad de snackar om. Att de gissar lika mycket som alla andra, men får fett betalt för det och därför framstår som mer trovärdiga. För naturligvis är det ingen som vet hur framtiden ser ut. Däremot vill jag påstå, om jag får vara lite smågalen och sätta foten utanför pappkartongen, att det är vi själva som i allra högsta grad är med och skapar den.

Och jag skulle vilja se den SYO som i slutet av 90-talet, som svar på en finnig 16-årings "jag skulle vilja jobba med dataspel", klämde fram ett käckt : Kanon, för det kommer inom några år att bli en mångmiljardindustri med fantastiska framtidsutsikter! Nej, det är nog mer troligt att han fick ett hånleende och en ansökningsblankett till Industriprogrammet. Bara två till så är kvoten fylld... typ.

Jag har provat på en hel del i det sk "yrkeslivet". Lokalvårdare, originalare, målare, betongarbetare, bibliotekarie, lärare... ja, jag har t.o.m. suttit och ritat kretskort till elektroniska busskyltar. Bland annat. Det har inte varit helt enkelt att hitta rätt nish. Visste inte vad jag ville helt enkelt. För det jag verkligen ville göra kunde jag ju inte leva på. I alla fall inte om jag lyssnade på "alla andra". Och det gör man ju. För de vet ju mycket bättre än mig vad som är möjligt eller inte. För de har ju verkligen koll... eller?

Så en dag, efter att jag hjälpt honom bygga en ytterst basal webbsida, var det en kompis till mig som sa "om jag vore dig skulle jag ha startat eget för länge sedan". Och så blev det. Min mor sa "ååååh neeeej!", min farmor och farfar frågade om det inte var bättre att jag skaffade mig ett "riktigt" jobb och min far försäkrade sig om att jag var med i facket så att jag skulle klara mig när jag blev arbetslös.

Med det stödet i ryggen är det svårt att misslyckas.

Men här är jag, åtta år senare, med ett fullt fungerande företag, ett härligt kontor i Arvika och utan en krona i skuld till någon. Jag har träffat mängder av inspirerande människor genom åren och har varit med om saker jag inte kunnat föreställa mig. Klockan är strax efter tolv och jag sitter och bloggar vid ett köksbord i Älvdalen. För att jag vill. Det är snart dags att ta itu med dagens jobb och det är inte utan att jag känner mig rätt bra. Riktigt, riktigt jättebra.

Inför framtiden har jag två mål uppsatta inom ramen för mitt sk "yrkesliv". Den ena är att skapa mig ett namn som professionell illustratör och det andra är att föra in lite nytt fräscht tänk till lärare, elever och SYO-snubbar runt om i skolvärlden. Och en sak ska ni ha klart för er, att är det någon som kan lyckas med det... så är det jag.

Porslinslitteratur - en mänsklig rättighet?

Det finns egentligen bara en plats på jorden där du ensam har full kontroll över ditt liv. Ett ställe där du kan göra precis vad du vill, hur du vill, hur länge du vill, utan att någon kan göra något åt det. Förutsatt att det finns ett fungerande lås förstås. För bakom lyckta dörrar gömmer sig de nödiga individernas sista fristad: Toaletten.

Rent namnmässigt kan det kännas lite konstigt, eftersom namnet på själva rummet förvirrande nog är detsamma som namnet på porslinstronen i vilken vi lämpar av våra biologiska bördor. Men jag lämnar namnfrågan att diskuteras i andra forum och riktar mitt intresse mot ett av grundfundamenten i själva toalettkulturen: Litteraturen.

Det finns naturligtvis förespråkare av bägge världar, men hos mig infinner sig ett visst mått av misstänksamhet när jag kliver in på en privat toalett och till min fasa upptäcker... att det inte finns något att läsa. Det finns fler aspekter att ta i beaktande utöver det mest självklara; att det är jäkligt gött och avkopplande att bläddra i en tidning när man sitter på muggen. Men när man väl sitter med brallorna nere och biktar sig, så kan man ändock känna sig något utsatt. Jag menar, tänk om någon t.ex. skulle slita upp dörren, så att du med ett panikladdat leende tvingas kommunicera, att det liksom nog är lite upptaget just nu? Jag har förstått att det kan upplevas som stressande för vissa människor.

Om du å andra sidan har en tidning i händerna framför dig, likt en tempelriddares sköld och rustning, så blir du inte tagen på pottkanten på samma vis. Du kan titta upp över tidningskanten, lite lagom avmätt och med höjda ögonbryn, samtidigt som du genom tystnaden förmedlar att du ju för bövelen sitter och läser.

Personligen tycker jag att läsningen på muggen bör skrivas in i FN:s lista över mänskliga rättigheter. Och till alla er som då säger "Läsa på toaletten? Som om man inte hade annat att göra därinne?", ja er bemöter jag med tystnad. Ni har helt enkelt missat poängen. Att blottad slå sig ner på tronen och plocka upp en välbläddrad men ännu oläst Larson, hör till ett av livets många dolda glädjeämnen.

Det är vardagslycka helt enkelt.

Så jag tänkte att vi tillsammans skulle ta fram en favoritlista över porslinslitteratur för att hjälpa eventuella nybörjare in i matchen. Fire at will.

Top 5
1. Larson - Serievärldens one-strip-wonder och oslagbar i alla avseenden.
2. Rocky - Martin Kellermans cyniska självbiografiska mästerverk.
3. Zits - Charmig uppstickare med grym dèja vu-känsla.
4. X-men - Marvel Comics är alltid Marvel Comics.
5. Vad som helst av Jan Stenmark.

Gränsfall
Pellefant - Erkänn att det var ett tag sedan Lakridstrollet var kul?
DN - Möjligen kultursidorna.
Arvika Nyheter - För dig som kan se det roliga i den lokala vardagstragiken.

Strängeligen förbjudet
Fyren - Svenska kyrkans svartvita indoktrineringsblad tryckt på Litauiskt returpapper.
Kronblom - Världshistoriens sämsta serie, som tragiskt nog var det enda i serieväg man kunde hitta min morfar och mormor.