Bank, polis och det där med effektivitet

Yes, då var det måndag. Banken har öppnat igen och jag går glad i hågen ner och ska "reklamera" köpen som inträffade natten till lördag. Jag knallar upp på företagsavdelningen och får strax tag på en kvinna som undrar om hon kan hjälpa mig. "Det hoppas jag verkligen" säger jag glatt.

Men efter att jag har beskrivit min situation och hon ser ut som ett frågetecken, så inser jag att det här kommer att bli en lång dag. Det visar sig att hon inte har en aning om hur man går vidare, så hon ska gå och fråga en kollega. Är det inte konstigt att så fort man vill öppna ett konto, sätta in pengar eller något annat som talar till bankens fördel, så har de stenkoll och det går på en nanosekund. Men när det uppstår problem, då får man vara glad om "den där som vet hur man gör" inte har semester. Statens Strålskyddsinstitut har fastslagit att utbildning är seriöst farliga grejor och bör i mesta möjliga mån undvikas... typ.

Efter en stund visar hon mig ner i foajén där jag får sätta mig och prata med en annan kvinna, som tydligen vet hur detta går till. Så återigen, jag förklarar läget (och poängterar att det handlar om mitt företag, eftersom jag nu sitter på avdelningen för privatkunder och saknar slips) varpå hon börjar knappra på tangentbordet med den berömda pekfingervalsen. Men jag antar att de inte använder sina tangentbord så ofta, så att skicka folk på utbildning i tangentbordsteknik måste ju vara helt och hållet bortkastat i en toppmodern bankmiljö.

Nädå... ja e inte bitter...

Nåväl, hon knappar vidare, när jag hör jag ett "eeeh... är kortet spärrat?". Jag talar om (för andra gången) att ja, kortet är spärrat. "men det ligger ett aktivt kort här?". Ja, men det är ju praxis att de skickar ut ett nytt kort, eller hur? "Ah... jo just det". "Dåså, då ska vi se, då ska vi bara skriva ut lite blank... men vänta... är det Mastercard du har?" Ja (det enda kortet som erbjöds till mitt företagskonto! Jag ville ha VISA, men det gick inte om man hade företag.). "Okeeeej... ja då vet jag inte riktigt hur man gör".

No shit.

En halvtimme senare har jag i alla fall skrivit på ett gäng blanketter och fått förklarat för mig att jag behöver göra en polisanmälan som ska skickas med min "reklamation". Ok, då är det ju snart klart tänkte jag i min enfald, samtidigt som jag hörde hånskrattet ända från underjorden. Att sedan ingen kan tala om hur lång tid det tar innan ärendet behandlats eller om jag ens får tillbaka mina pengar eller inte, gör ju inte direkt att upplevelsen hamnar högre upp på lyckobarometern.

En kvart senare ramlar jag in på polisstationen och tittar in i väntrummet. Det är som att kika in i ett sånt där tittskåp på Discovery med ett par hamsterfamiljer i vinterdvala. Klockan är halv elva en måndag och det är fullt. Alla sittplatser är upptagna och folk trängs som tvestjärtar längs väggarna. En snabb överslagsräkning visar att 15 personer à 20 minuter ger en väntetid på ca 5 timmar. Jag överväger på allvar att ta en kölapp och sälla mig till skaran av förlorade själar i väntan på samhällets trygghetsväktare ska ge mig audiens. Kölapparna är slut. Tydligare tecken får man leta efter.

Väl ute i solen igen tänker jag att eftersom behandlingstiden på banken kan variera mellan allt från en till hur många månader som helst, så gör väl en extra dag varken från eller till. Soliga dagar skapas inte för att man ska sitta i ett väntrum utan fönster på Arvika polisstation.

Jag tar på mig mina solglasögon, rättar till väskan och börjar gå ner mot stan. Jag har bestämt mig. Det kommer att bli en underbar dag.

56 443 kronor och 34 öre!

Det var summan som saknades från mitt företagskonto när jag loggade in på Internetbanken idag. 56 443,34 kr. Först fattar jag ingenting. Hjärnan klarar inte att koppla ihop det med verkligheten, för det ska inte vara så. Kan inte vara så. Så tittar jag lite noggrannare. Nio olika transaktioner gjordes inatt på sammanlagt 56 443,34 kr. "Skyddat belopp" står det. Inte bra.

Verkligen INTE bra.

Efter att jag har pratat med supporten för Internetbanken så får jag veta att jag måste göra följande:

1. Spärra kortet (jotack, den klurade jag ut alldeles själv)
2. Vänta tills pengarna dragits, för att sedan göra en reklamation och en polisanmälan. (och jag som hatar att vänta i vanliga fall!)

I praktiken ska jag alltså sitta och titta på när någon tar alla pengar jag äger, för att sedan försöka övertyga banken om att det inte är jag som handlat upp dem. Jippie... eller nåt.

Naturligtvis kan ingen garantera att jag får tillbaka mina pengar, men "chanserna är goda" som de säger. Känns tryggt, verkligen. Och eftersom banken inte öppnar förrän på måndag, så är det bara att luta sig tillbaka, gilla läget och tja, ha en trevlig helg eller nåt.

Snacka om seriös utvecklingsmöjlighet.

Paul Potts

Det är fredag och klockan har just passerat midnatt. Jag sitter med tårfyllda ögon och en fullkomligt underbar känsla i hela kroppen. Livet är fantastiskt och allt är möjligt.

Mina vänner, jag ger er: Paul Potts



Se även semifinalen och finalen innan du kollar in omröstningen.

Vill du läsa mer om honom så finns han på wikipedia

En överdos av hundraprocentigt filmtestosteron

Nu har jag sett den: Transformers.

Wow! Vilket frosseri i fantastiska specialeffekter, animerade intergalaktiska jätterobotar, odödliga one-liners, übercoola megavapen, amerikanska klyschor, snygga brudar, coola killar och en fullkomligt underbart spånig humor.

Visst, handlingen är tunn som bibelpapper, men allvarligt, vem går och kollar på Transformers för handlingens skull? Det vore som att se Bridget Jones för de välkoreograferade fightingscenernas skull. Just not happening. Man går dit för att få se ett gäng coola jänkare göra gemensam sak i att kicka skiten ur en samling överbeväpnade fetingrobotar från yttre rymden helt enkelt. Och det funkar. Stenhårt. Lägg därtill ett fett soundtrack i surroundljud. Oj, oj, oj...

Jag såg den med Tommy, som är en av få i min bekantskapskrets som delar min passion för science fiction och välkoreograferat underhållningsvåld. Jag kommer ut från bion som en pånyttfödd fjortonåring. Jag lyckas kontrollera impulsen att sätta smatter på bakhjulet och med en välriktad sladd göra en storstilad entré vid ungdomsgården. Man skulle haft limpsadel.

Så slår det mig att jag måste ner på jobbet. Fjortonåringen tar farväl för den här gången. Vuxen igen. Fan.

Men en bra film var det i alla fall.

Att bli en före detta...

Det känns onekligen som att de moderna familjekonstellationerna har sprungit ifrån det svenska språket på flera plan. Vi har t.ex en hel hög mer eller mindre attraktiva namn för diverse kopplingar inom den svenska kärnfamiljen. Det finns fastrar, mostrar, kusiner, bryllingar, tremänningar, pappor och mammor och gud vet vad, som representerar de olika deltagarna i den rikstäckande tävlingen "det svenska folkhemmet".

Jag pratar om den genuint härliga helyllefamiljen som så länge fått manifestera den svenska folkdrömmen: Villa, bil, båt, motorcykel, pool och tja.. en bil till. Toppat med skyhöga amorteringar, två ångestframkallande kommunala heltidstjänster och en handfull överviktiga ungar med klippkort hos en piprökande psykoterapeut som luktar bokhandel.

Ok, jag slirade iväg lite där. Sorry. Hur som helst...

... när separationerna blev ett accepterat socialt faktum och det började smyga sig in folk i släktträden som egentligen inte hörde dit, löste man det med att koppla på ett "styv" eller "svär" framför vad det nu var för titel man aspirerade till. Jag menar, vem som helst kan ju misslyckas med en relation, så man behöver ju onekligen lite namnkonventionell täckning för sina "nästa" om man säger så.

Och så långt är ju allt frid och fröjd. Men jag har funderat lite. Ganska mycket faktiskt... på de som man lämnar bakom sig. De som tappar sin titel. De som alla får samsas om ett av språkhistoriens minst attraktiva uttryck. Något som ingen levande själ vid sina sinnens fulla bruk vill bli förknippad med:

"Före detta".

Hur många gånger har man inte hört "jo, det är min före detta" eller på sin höjd "mitt ex". Man blir reducerad till något som inte längre finns. Tack för den... typ. Som "äkta" familjemedlem kan man naturligtvis aldrig bli en "före detta". Ingen har väl hört talas om en före detta pappa? Eller en exbrorsa? Tänkte väl det. Just won't happen.

Så jag har en liten utvecklingsmöjlighet för alla er där ute. Min lilla superhjälte (ni vet C, han med Ferrarin?) är nämligen son till min före detta sambo. Men jag kan ju omöjligt hänvisa till honom som min "före detta styvson". Det låter ju som något Immigrationsverket kokat ihop under en firmafest på Åland.

Så mina vänner, det är hög tid att skapa en ny titel. En titel värdig en åttaårig superhjälte. Fire at will.

Säker sex...

Aftonbladet fortsätter med sin gemensamma kampanj tillsammans med Svenska Folkhälsoinstitutet för att på allvar få män att inse konsekvenserna av att inte använda kondom.

Skrämmande läsning. Känsliga personer varnas.

Den där ferrarin...

Jag nämnde ju att vi byggde en ferrari. Det var helt och hållet C som stod för industridesignen, medan jag bidrog med ett visst konstruktionstekniskt kunnande. Jag fick mig samtidigt en värdefull läxa i världsförändring.

C ville ha sidospoilers och hade plockat ut ett par riktigt tunna träbitar som såg bra ut. Då hammare och spik var det enda vi hade att tillgå, påpekade jag vuxet att det omöjligt går att få fast dem, för träet kommer att spricka. "Jamen jag vill prova ändå" säger han. Jag kontrar naturligtvis med ett ännu mer vuxet "jamen, det är ingen idé, för det kommer inte att gå". Då tittar han på mig och säger "Jag vet att det troligvis inte kommer att gå... men det är värt ett försök".

Insikten slog mig som en träklubba i bakhuvudet. Ännu ett uppvaknande.

Tack.

Tidsresor, badmintonregler och snabba bilar

I helgen hade jag besök av C, en liten superhjälte på 8 år. Han brukar komma över ibland på helgerna och damma av min gamla PS2:a, efter att vi intagit en näringsriktig middag innehållande minst två pizzabitar ur kostcirkeln från Statens folkhälsoinstitut. Det händer också att vi hyr en film (oftast blir det något animerat när han efter en kvarts ojjande inser, att min övertygelse om att åttaåringar inte ska se på skräckfilm fortfarande är det som gäller), har kuddkrig (tills det blir pinsamt uppenbart hur länge sedan det var jag städade), spelar fotboll (trötta ben orkar hur långt som helst bara det är en boll inblandad), äter lyxfrukost på café (nej, det har absolut inget med min kokkonst att göra) eller tja... gör något helt annat. Just den här helgen började vi hos min mor.

När jag till min mors stora lycka hjälpt min styvfar att sätta upp ett nyinhandlat insynsskydd mot grannarna, så var det dags för den inledande badmintonmtchen mot C. Numera delas den lilla trädgården av med ett badmintonnät, så nu skulle det minsann tävlas. Badminton är inte helt olikt minigolf eftersom det handlar mycket om att psyka motståndaren. Något som C är fantastiskt skicklig på. Han skulle dessutom med lätthet vinna VM i kreativ regeltolkning. "Nämen alltså, när den är framför stolen så blir det inte... nej... det var inte samma som förra gången... jo, den var på linjen... jamen det är inte den linjen som gäller..."

Klockrent politikerämne.

Tyvärr för C så slår räckvidd både vilja och kreativitet i det här spelet. Men det är väl bara en tidsfråga innan jag blir klassad som dinosaurie även inom denna gren.

På söndagen skulle min bror spela med Môra-Per. Riktigt bra folkrock på värmländska. Med en handfull skivor i bagaget har de enligt egen utsago bara en "hit". Anledningen till att de inte slagit nationellt ännu finns det lite olika bud om. Skulle kunna vara för att ingen utanför rondellerna i Arvika hört dem, med undantag för ett par hushåll i Edane och en och annan packad raggare från Torsby. Eller så skulle det kunna vara den missade spelningen i Bingolotto 2001. Svårt att säga.

Nu var det i alla fall dags för "Gammelvala" (Gammel=gammal, vala=världen, om det nu skulle vara någon utanför värmland som läser detta), som under ett par veckor varje sommar lever upp med kolmilor, nävgröt med fläsk, tjärtillverkning, hästskjutsar, smeder, träkonstnärer och en hel hög andra mer eller mindre intressanta människor och tillställningar.

Vi avnjöt musik, mingel, våfflor och ostkaka med grädde och sylt, nävgröt med fläsk, byggde oss en ferrari och tog ett varv i höskrindan som var förspänd med en ståtlig Ardenner. Alltå, nu ska man ju inte svära, jag vet... men satan vilken stor häst! Det var som en mammut utan betar. Vill ha!

Det var onekligen två slagna killar som hamnade i soffan vid sextiden på kvällen. Tidsresor är tuffa grejor nuförtiden.

Själva livets mening

Hur vill du ha ditt liv?

Vill du småpussas och säga något intellektuellt och bjuda på geléhjärtan, eller vill du hångla dig svettig och fullkomligt förlora dig i din partner?

Vill du stå och titta på när dina barn plaskar i leran och samtidigt akta dig för att de inte ska skvätta ner dina bomullsbyxor? Eller vill du ge dig hän och leka med dina barn på barns vis?

När du ser dina barn i ögonen, vill du säga något intellektuellt och bjuda dem på något som de tycker är halvgott, eller vill du fullkomligt förlora dig i deras ögon och hejdlöst gå loss i skafferiet för att baka dera älsklingskaka?

När någon i din omgivning känner sorg, vill du sitta och tafatt hålla din hand på personens axel, säga något intellektuellt och bjuda på något sött och äckligt för att få dem att tänka på något annat? Eller vill du låta dem omfamna dig så att du kan ta emot deras tårar och deras smärta?

Hur vill du ha det?
..................

Detta är inledningen till Klas Hallbergs bok "Hångla mer - en bok om att ge sig hän". Läs den, och få dig en allvarlig funderare på hur du egentligen vill ha det.

De e najs!

Vardagslycka när den är som bäst. Man måste bara älska den här mannen! :)

Den där järnvägsbilden...

Nu har jag äntligen fört över bilderna från Norrlandsvistelsen. Det går ju snabbt och smidigt när man har en såndäringa digitalkamera. Tänka att det finns folk som fortfarande envisas med att fota analogt. Guuud så 90-tal. ;)

Men om det nu hade kommit ett tåg, hade jag märkt det? Hade jag haft fullt upp med fotograferandet, eller hade jag hunnit undan i tid? Och varför ser jag så besvärad ut? Var det obekvämt, eller hade jag solen i ögonen? Var jag kanske livrädd för att tåget verkligen skulle komma, eller var jag bara trött på tjatet från resten av familjen?

Det får vi aldrig veta antar jag. Men en bra bild är det i alla fall.

It's a beautiful day!

Igår hoppade jag över den inplanerade träningen, eftersom min kropp knackade på och upplyste mitt sinne om att "du, jag håller på och fixar oss en liten sommarförkylning, så du ska nog inte vara så kaxig och tvinga iväg mig på oegentligheter ikväll". Mitt sinne, som har lärt sig att lyssna på min kropp (även om det bär emot ibland), bestämde att vi skulle stanna hemma och sätta upp gardinstänger istället.

Gardiner är onekligen lite "brudigt" sa jag (möjligen lite smått provocerande) till min gardinförespråkande vän som varit smakråd och allmän pådrivare i "projekt heminredning". Tja, sa hon, eller som alla vi andra brukar kalla det: Hemtrevligt. Det tog mig säkert en kvart att lirka den värjan ur axeln.

Hursomhelst, solen lyser, himlen är blå och jag har tagit mig en välförtjänt sovmorgon. Om fem minuter ska jag äta lunch med Tommy. Det var ett tag sedan vi sågs, så jag ser fram emot en timme där vi löser världsproblem, pratar film, diskuterar det kvinnliga mysteriet, betar av gamla och nya förhållanden och förankrar Bruce Willis odiskutabla suveränitet som vardagshjälte. Innan vi avslutar för dagen fastställer vi vår egen förträfflighet gentemot resten av världen och går sedan ut i det vackra vädret med ett ödmjukt leende på läpparna.

Precis som vi alltid gör.

It's a beautiful day...

Goin' home

Ta en Skoda Octavia och packa den tillbristningsgränsen. Sätt in fyra personer (varav en bror på 1.92) och en hund med en andedräkt från andra sidan floden Styx. Vad får man? Jo, en skön start på vår resa hem till Arvika.

Det går alltid snabbare hem och de första 40-50 milen är inga problem oavsett man åker upp eller ner. Men när man har en sådär 30-40 mil kvar, så gör man det enda man verkligen inte får göra: Man börjar räkna ner. Och helt plötsligt så verkar bilens trippmätare ha bildat kartell med alla vägskyltar och dubblat avståndet som ska tillryggaläggas. Det går ju såååå långsamt. Mr. Robbins och Linkin Park håller mig under armarna medan The Soundtrack Of Our Lives knuffar mig långsamt framåt. Snart framme, snart framme, snart framme...

Det enda roliga som händer på under resan är egentligen när jag lägger mig på järnvägsspåret strax utanför Sveg och väntar på att självutlösaren på kameran ska kicka in. En kul idé tyckte jag. Min mor, som stod på parkeringsfickan 10 meter längre upp, var av en helt annan uppfattning. Jag tyckte inte den första bilden blev så bra, men efter högljudda protester från resten av familjen så övergav jag tanken på omfotografering. Men det finns ju fler järnvägsspår här i världen.

Väl hemma så kikar jag in i mitt kök som nu är i det närmaste färdigmålat. Men inte av mig. Det kommer bli så himla bra. Speciellt när jag får in mattor, gardiner, köksbord, stolar, tja... allt det där som ska vara i ett kök, men inte alltid finns där från början.

Jag är i alla fall hemma igen och idag (onsdag) börjar allvaret. Det är dags att börja jobba igen. Jag har så många resor jag vill göra i sommar. Min farmor i Västerås, mina vänner i Stockholm och min bror och mina vänner i Göteborg. Jag hade t.o.m. en inplanerad resa till min faster och hennes man som är hemma från USA några veckor varje sommar. Tyvärr hann hon åka tillbaka till USA innan jag kom hem från norrland. Annars brukar det bli ett par dagar i deras stuga på somrarna. Vart den ligger? Vallen, strax utanför Ludvika. Tänk vad världen är liten ibland.

Jag har en del att ta igen på jobbet, så nu måste jag nog vänta ett tag innan jag åker någonstans igen. Måndag nästa vecka kanske? Låter bra. Det är ju bara sommar en gång per år.

Måndag - Dollasch, Nystekt öring och kanintaxar

"Har ni vari på Dollasch än"? Det var det första som man möttes av oavsett vem man pratade med under veckan. "Dollasch" är ett lågprisvaruhus à la Rusta som likt steroidpumpad renlav breder ut sig i det norrländska landskapet. Egentligen heter det "DollarStore", men i norrland spar man ju gärna på både konsonanter och vokaler, så det blir helt enkelt "Dollars". Eller "Dollasch" som det låter när det kärleksfullt rullar fram över tungan.

Så nu har jag varit där. På DollarStore. Min första tanke var "ok... och?", men sedan insåg jag, att få Sveriges största Dollarstore till Arvidsjaur i det närmaste kan jämföras med att flytta Olympiastadion till Arvika. Jag köpte ett par DVD-filmer för 40 spänn styck (jo, man MÅSTE handla nåt när man är på Dollasch). När jag kom hem tittade jag lite noggrannare på fodralen. "Endast för uthyrning". Seriöst? Nja. Billigt? Definitivt. Men det känns lite som att ladda ner det från Pirate Bay och ändå betala för det.. typ.

Det var ju sista dagen innan hemresan, så jag passade på att göra en visit till P & K, min gamla "familj" häruppe. Väl där åkte jag på att kontrollera varför deras bredband inte går så snabbt som det ska. Ibland hatar jag att jag jobbar med datorer. "Du som jobbar med datorer, kan inte du...". Jo, jag kan, men jag vill inte. Avskyr datorer.

Men för P & K gör jag det. Naturligtvis. Blod är tjockare än bredband.

På kvällen blir det familjemiddag med alla familjerna i Arvidsjaur (nej Tommy, inte hela Arvidsjaur, bara mina släktingar. Och nej, alla är inte släkt med alla... än). Det bjöds på mandelpotatis med nystekt öring. Till efterrätt blev det glass med varma hjortron. Smaskens.

P & K hade med sig sin kanintax. Jo, det är sant, det heter så. Det är som en vanlig tax, fast i skala 1:32... typ. Lite som såna där plastsoldater man lekte med när man var liten. Väldigt verklighetstrogna, fast mycket mindre. Kanintaxen hade dessutom en markfrigång på under 2 cm. Det räcker för att skapa tårar av avundsjuka hos vilken arvikaraggare som helst. Hursomhelst, att se denna lilla krabat springa runt, runt på gräsmattan var en upplevelse. Det såg ut lite som en långhårig fjärlslarv med en alldeles för stor boll i munnen. Men fort gick det.

Kvällen innehöll många farväl och jag vill inte riktigt åka hem. Inte än. Men tisdag kl. 07:00 går bilen till Arvika. Så det är bara att dra på sig solbrillorna, spänna musklerna och med självsäker röst klämma fram ett "I'll be back".

Söndag...

Dagen efter. Jag sover länge och har återigen ett helt hus för mig själv. Ett åskväder träder in och öppnar skyarna strax innan jag ska ge mig ut och springa. Trycker på pausknappen.

Ett par timmar senare är huset fullt av morbröder, mostrar och kusiner. Det är det som är så häftigt här uppe. Man är aldrig ensam, vare sig man vill eller inte.

När det slutat regna ger jag mig ut i spåret igen. 6,4 km på 45 minuter. Tredje gången under min vistelse häruppe. Ok, det går inte fort, men jag kommer runt. Och jag andas i det närmaste normalt. För mig är det stort och jag mår som en kung efteråt.

Framåt kvällen tog jag en promenad och går så småningom förbi där P & K bodde för några år sedan. Jag bodde hos dem i nästan ett år i början av nittiotalet, och kände nu historiens vingslag när jag gick i mina gamla fotspår. Det var en härlig känsla. En glad känsla. Lite som att komma hem igen. Jag mådde bra. On top of the fucking world. Plötsligt känner jag något på min hand. Jag tittar ner på mina blodiga knogar. Myggjävlar. Men känslan består.

Nu sitter jag och skriver i min madrasserade kökssoffa som den enda vakna själen i det numera välfyllda huset. Jag har precis sett "V for Vendetta" med min bror och hans flickvän, och tillsammans har vi tömt fem skålar med dippade grönsaker.

Jag har det underbart i min lilla värld av fantastiska människor.

The Big Fat Släktträff

Så var det äntligen lördag och vår mytomspunna släktträff är ett faktum. Ett grymt helt jävla underbart superfaktum.

Idag har jag:

- Blivit väckt via telefon av min mor som hade lite otur när hon tittade på klockan
- Blivit bjuden på frukost av nämnda moder
- Kört 8 mil till "stugan" strax utanför Arjeplog
- Sett ett par gäng korkade renar
- Lyssnat på en fullkomligt galen hund som skäller på ett par gäng korkade renar
- Stängt av mobilen
- Träffat närmare hundra människor som alla på ett eller annat sätt faktiskt är min familj
- Spelat krocket
- Skjutit luftgevär
- Kastat pil
- Letat efter bortkastade pilar i blåbärsriset
- Smort in mig fem gånger med myggmedel
- Blivit sprejad med RADAR (gissa av vem)
- Ändå fått en generös handfull knottbett
- Ätit en massa god mat med tillhörande tunnbröd
- Ätit mer tunnbröd
- Druckit en massa vatten och sockerdricka
- Grillat falukorv
- Skrattat med mina kusiner
- Skrattat åt mina kusiner
- Tittat på när en skara modiga människor badade i det iskalla vattnet
- Tagit en massa kort
- Fått en lott i det stora släktlotteriet där man kunde vinna jättefina priser
- Insett att det inte var min tur att vinna
- Fått min kusin att ta kort på mig
- Upptäckt att min moster tagit kort när min kusin tog kort på mig
- Blivit solbränd (idag var den första soliga dagen på två veckor)
- Löst korsord (bidrog med två ord)
- Vilat i soffan i storstugan
- Visat lite aikido för Johnny (eh... säg inget till nån)
- Ätit nyfångad varmrökt abborre (smaskens!)
- Gett bort min efterrätt till bättre behövande
- Spelat fiol på kökstrappan ackompanjerad av min bror (tioliters plasthink) och Sven (gitarr)
- Tagit farväl av en massa underbara människor för den här gången
- Kört 8 mil tillbaka till Arvidsjaur
- Förundrats över att solen aldrig går ner i norrland på sommaren
- Köpt min första påse godis på flera månader
- Duschat av mig fem lager myggmedel och RADAR-rester
- Satt mig vid datorn och skrivit ihop min blogg
- Insett att jag har världens bästa familj

Jag har slut på ord för den här gången...

Kusiner, barn och Thomas Di Leva

Så var det dags igen. Ännu en kväll med ännu fler kusiner och ännu fler barn. Lite som en uppvärmning för The Big Fat Släktträff som går av stapeln imorrn. Det var väldigt trevligt och det blir, som alltid, en himla massa ämnen som hinner avverkas under kvällen. Av någon anledning kom vi in på musik och artister, varpå min mor vänder sig till mig och säger "kan du inte berätta om den där gången med Di Leva?".

Naturligtvis kan jag det.

Såhär ligger det till. I min glada ungdoms dagar, så var jag, som många andra, arbetslös under en tid. Sysslolös har jag aldrig varit, så det där att få pengar för att göra vad man ville var rena himmelriket i mina ögon då. Men i alla fall...

... på den lokala "rockklubben" Lassemaja skulle ingen mindre än Thomas Di Leva uppträda under kvällen. Han är en grymt skön snubbe i mina ögon, men även om det där med att stämpla verkade som en bra idé ur sysselsättningssynpunkt, så var det ett haveri rent ekonomiskt. Så jag hade helt enkelt inte råd att gå dit, hur mycket jag än ville.

Jag var på väg hemåt och lämnade precis vår lilla stadskärna i riktning mot min borg, när jag ser en liten folksamling på trottoaren framför mig. Det visar sig vara Di Leva som är ute och flanerar i lilla Arvika. När folket började skingras efter att ha fått sina autografer, så gick jag fram och började lite trevande att prata med honom. Han var oerhört trevlig, men ursäktade sig snart, för han var tvungen att gå och förbereda inför spelningen ikväll. Innan han skulle gå sa han "vi ses väl ikväll?". "Nja..." sa jag lite förläget. "Jag är arbetslös just nu och har faktiskt inte råd". Jag kände mig onekligen hyfsat bortkommen.

"Men du", sa han, "då sätter jag upp dig på gästlistan".

Eh... ok...? Öh... tack...?

När jag såg honom vandra upp mot Lassemaja tänkte jag att "yeah right, det har han glömt innan han kommer fram till dörren". Men när klockan närmade sig elva, så drog jag ändå på mig en skjorta, tog en raggardusch och knallade ner mot Lassemaja. Jag menar... tänk om?

Det var ingen jättekö, men jag kände ändå inte för att stå i kö en kvart bara för att bli utskrattad av 300 kilo vaktbiff. Så jag gick förbi kön direkt fram till vakten och sa: "Eh... jo... öh.. jag tror att jag kanske står på gästlistan...?"

Han säger något till tjejen som står i garderoben, och hon plockar fram ett blankt A4-papper. När vakten tar emot det, så ser jag... att det står ett enda namn på pappret.

Mitt.

När jag knallar in på Lassemaja, inbjuden av självaste Thomas Di Leva, så har jag mellansveriges största leende fastklistrat i ansiktet.

Efter en helt underbar konsert möter jag en gammal bekant från gymnasietiden vid baren. Han skrattar så han håller på att trilla av stolen när han ser mig. Varför? Jo, för han jobbar numera för bokningsbolaget som Di Leva har kontrakt med, och för ett par timmar sedan hade Di Leva kommit fram till honom och sagt: "Jo du Niklas, jag träffade en arbetslös kille på stan, är det ok om jag sätter upp honom på gästlistan?". När han sedan insåg att det var jag, så var cirkeln sluten.

Så om du frågar mig vad jag tror på, så tror jag på Thomas Di Leva.

Grillfest med dessa fantastiska ungar

Jodå, barn är väl underbara, eller hur?

Själv känner jag att det absolut säkraste preventivmedlet är att besöka någon som har barn. Gärna flera stycken. Och gärna vid läggningsdags. Trötta ungar is the shit.

Vi var bjudna till min kusin och hennes man på grillfest idag. Naturligtvis spöregnar det.

När vi kommer dit vid sextiden och sätter oss i köket så öppnar en av ungarna med att springa runt runt i huset med sitt nyfunna mantra; "bajsbajsbajsbajsbajsbajsbajsbajsbajs...". Nivån för kvällen är satt. Skönt. Samma kille springer två timmar senare runt naken iförd endast en napp och ett par guldfärgade skor. Likheten med bröderna Herreys är slående samtidigt som min barnbarometer så sakteliga börjar vandra neråt.

Vi var sex vuxna och tre barn. 2x4 år + 1.2 år. De första timmarna flyter på ganska bra, men ju längre kvällen lider, desto piggare blir barnen. Föräldrarna däremot, svarar med allt tröttare ögon och fallerande tålamod. Klockren kombination. De äldsta ungarna funkar ok att lägga. Efter en stund i alla fall. Och de vaknar inte mer än ett par gånger. Den yngre förmågan däremot, försöker föräldrarna lägga i skift under kvällen, men t.o.m. mr. Phelps skulle slagit huvudet i väggen den här gången. Mission Impossible med andra ord.

Vi drar oss hemåt vid tolvtiden och då är våra värdar rejält utmattade med hängande ögonlock och en avlägsen, smått ofokuserad blick. Vår lille superhjälte på 12 månader däremot, han håller fanan högt. Aint no stoppin' him now.

När jag några timmar senare kryper ner under täcket, känns min barnlösa tillvaro helt ok. Mer än ok faktiskt. Helt jäkla underbar. Alla föräldrar säger att det kommer kännas annorlunda (läs: underbart) när man får egna barn. Är detta verkligen sant, eller är de bara bittra över att de själva gick på den lögnen när de var lyckligt barnlösa, och nu inte tänker låta någon annan komma undan med lyckan i behåll?

Detta lär tiden få utvisa misstänker jag.

Nu ska jag ut och göra mina 6,4 km i tallskogen, precis som igår. Hyfsat omöjligt med en unge på armen skulle jag våga säga. Jag skulle bli förvånad om du ens fixar det med en extrautrustad 12 000 kronors Emmaljunga med terrängdäck.

Ikväll: Ännu fler kusiner dyker upp (med barn)
Imorrn: The Big Fat Släktträff!

Stay tuned!

Die hard... myggjääääävel!

Ja, då har man anlänt i norrland. Arvidsjaur för att vara exakt. 14 timmar i en Skoda utan luftkonditionering och med en hund vars andedräkt vittnar om en nyintagen frukost på den lokala kyrkogården. Resan kan bara beskrivas med två ord. Fy faaaan. Nåväl, vi kom fram som vi skulle i alla fall och fick se en hel del intressant på vägen upp. Fåglar, bilar, träd, renar, träd, bilar, träd, träd... och en irakisk snubbe som precis köpt sin första korvkiosk i Storuman. Grattis mannen.

När jag nu summerar min första dag i lapphelvetet så har jag mest träffat mina underbara släktingar. Sköna människor i kubik och jag inser att jag är seriöst lyckligt lottad på familjefronten. Lyllos mig med andra ord.

Det mest exotiska som inträffat hittills är när min morbror frågade om jag skulle med ut och fiska. Nja, sa jag, som inte var så sugen på att tillbringa en eftermiddag med myggen i någon avlägsen träskmark utan mobiltäckning. "Får vi ingen fisk så åker vi hem fort som fan, för jag är rastlös utav bara helvete", säger han. Jamen då så. I'm in.

Snart står jag mitt i ödemarken i mina nya jeans, en lånad keps som luktar konstigt och genomsura gympadojjor från andra sidan millenniet. Jag försöker, utan större framgång, låta bli att trampa ner mig i kanten av vad som generöst sett kan kallas för en tjärn. Innerstadspojken möter Mick Dundee... typ. Jag frågade om han hade nåt myggmedel. "Jåådå... här ha du". Så langar han över... en sprayflaska med RADAR. Bekämpningsklass 3. "Undvik kontakt med hud och ögon". Eh...? Jag tittar lite frågande. "Jååådå, he funka fint som fan. He e effektivt utav bara helvete".

No shit.

Han tar ifrån mig flaskan innan jag hinner protestera. "Blunda" säger han och börjar spreja mig med radar som om mitt kepsbeklädda huvud bestod till 100% av urförbannade bålgetingar. Jag blundar. Utav bara helvete.

Förutom att jag förmodligen kommer utveckla ett antal intressanta cancerformer inom en överskådlig framtid, så var det en riktigt trevlig upplevelse. Själva fisket alltså. Eller... jag fiskade ju inte egentligen. Jag stod bredvid, iakttog, kom med sporadiska glada tillrop och servade med metmask. Olika falla ödets lotter i norrland. En knapp timme, 8 mörtar och en öring senare drog vi oss hemåt.

Nästa gång det vankas fisketur, så är det ett par saker jag troligen kommer att göra annorlunda.

1. Klä mig ändamålsenligt.
2. Fråga om jag möjligen kan få låna ett fiskespö.
3. Ta med eget myggmedel.

Imorrn är det grillfest. Stay tuned.

Ta en sup och bli som fôlk!

De flesta av oss har vaknat upp efter en rejält våt lördagsnatt bara för att hitta herr Ågren liggandes bredvid och hånskratta oss rakt i ansiktet. Huvudet dunkar av välförtjänt smärta och hur många gånger du än försöker svälja gårdagens intag, så vinner din mage i slutändan kampen och beslutar att det snarare ska upp än ner. Merparten av söndagen tillbringar du i fosterställning inne i porslinsrummet, ynklig som en nykläckt fågelunge och med ett mantra som spöklikt ekar genom huvudet; Jag ska aldrig dricka alkohol igen.

Vi har en arsenal av olika ursäkter för att med gott samvete få supa oss riktigt fulla. "Jag har roligare" (inte för att jag kommer ihåg det sen, men ändå), "alla andra blir snyggare" (iofs sant, men funkar inte omvänt), "det är socialt" (man kan kräla på golvet i grupp), och den bästa av dem alla, "jag vågar vara mig själv" (eh... jag borde våga söka hjälp kanske?).

I Arvika har vi i princip ett uteställe sommartid; Olssons Brygga. Jag har varit där vid tre tillfällen helgtid i sommar, och min genomsnittliga vistelsetid ligger under femton minuter. Jo, det är sant. Om man inte är fullkomligt bortsupen, kan jag inte för min gud förstå hur man kan vilja knuffas runt bland 600 människor med tom blick och skottskadat balanssinne. Det otäcka är att jag brukade vara "en av dem". Allvarligt, det finns inte kul att hitta om man så hade en karta med ett stort jäkla kryss på.

Jag var 27 år första gången jag drack alkohol. Nej, jag var inte religiös, och inte bodde jag i en godtemplarfamilj heller. Jag gick inte ens på antabus. Jag valde helt enkelt att röka hash istället. Nej ok, det är inte sant. Det där med cannabisen alltså. Anledningen var långt enklare än så; jag ville helt enkelt inte dricka. Jag tog iofs igen hela min ungdoms oberusade dagar genom att shotta Fernet min första kväll och på den vägen blev det. Men efter ännu en i det närmaste nykter kväll på Olssons Brygga denna helg (7 minuter, nytt rekord) summerade jag min tid med alkoholen som följeslagare, och gissa vad? De negativa erfarenheterna var i pinsamt tydlig majoritet.

Så jag har kommit fram till följande beslut; no more alkohol, ever. "Varför då?" tänker ni nu. Tja, kanske har jag blivit gammal. Eller smart. Eller kanske är jag bara trött på att betala i pengar, tid och hälsa för något som helt enkelt inte är hälften så bra som jag försöker få det att framstå.

Joining forces med Emil och griseknoen.

Skål på er!

You son of a Bruce

Många hävdar ju synnerligen bestämt att jag är oerhört lik Bruce Willis på många sätt. Jag har även nämnt detta som hastigast vid ett tidigare tillfälle. Till den envetna lilla skara som fortfarande hävdar motsatsen, bifogar jag den officiella filmaffischen för Die Hard 4.

I rest my case.

Dances with hedgehogs

Jag fortsätter i rätt riktning. Uppåt. Mitt sinne mår bra. Mycket bra. Min kropp får stå ut med mycket just nu för att matcha mitt sinne. Mitt sinne har min kropp i ett hjärngrepp och tvingar den att springa långt utan att egentligen komma någonvart. Men min kropp skrattar åt att mitt sinne inte lyckas få den att måla klart köket.

Jag är fri att göra vad jag vill, vilken gammal tid somhelst. Precis som rullande stenar. De där som det inte växer någon mossa på. Just för att de rör på sig. Precis som jag.

På väg hem från träningen möter jag en igelkott som är ute på kvällsvandring. Han är ute och strosar i skymningen på Kyrkogatan i Arvika. Precis som jag. Han stannar upp och tittar på mig. Sen går han vidare. Så stannar han igen. Och tittar på mig. Igen. Lite längre den här gången. Vi står och tittar på varandra en stund tills han bestämmer sig för att gå någon annanstans. Han gört.

Hade jag varit indian skulle jag kanske ha tackat gudarna för mitt möte med den taggiga lilla krabaten. Men nu är jag ju inte indian. Men om jag hade varit det, så skulle jag haft ett riktigt bra namn.

Dansar med igelkottar.

Awaken the indian within.