IKEA reloded

Så har man varit på IKEA i Karlstad för första gången. Inte mycket att säga egentligen, förutom att det är otroligt skönt att ha det mindre än en timme hemifrån. Helt underbart faktiskt. Dagen till ära åkte jag och G dit och handlade lite. Målet var en soffa till kontoret. Mission accomplished. Jäklar vad bra det blev. klockrent.

Jag tänkte försöka förmedla känslan som jag upplever just nu efter att ha skruvat ihop möblerna och äntligen sitter och blickar ut över mina nya kontorsjuveler. Jag tänkte ta en bild och visa hur mysigt det är. Men det lyckas inte riktigt. En bild blir inte bra. Det måste helt enkelt upplevas. Så om ni har vägarna förbi, kika in så bjuder jag på te i min nya soffa.

Eftersom det var svårt att få en bra bild på bara soffan, tog jag och sydde ihop några bilder på det mesta av min utsikt just nu. Eftersom jag inte har någon vidvinkel på min kamera så blir bilden lite smått förvrängd och soffan är det lilla svarta till vänster med de två röda prickarna i (kuddarna). Men klicka på bilden så blir den lite större.

Lekparken är död. Länge leve lekparken!

När jag var "liten", en sisådär 8-9 eller 11, 12... 14... typ, så brukade man hitta alla kvarterets ungar vid den enda naturliga samlingsplatsen som fanns på "den tiden" (det får mig att låta äckligt gammal, men ok): Lekparken. Jag och tja, alla andra ungar, var där i stort sett varje dag.

Den var utrustad med stora sandlådor, barn- och snurrgungor, rutschkanor, gungbrädor och massiva klätterställningar. Det var där det bestämdes om man skulle spela fotboll, brännboll, leka pjätt eller om man med sina ultraplatta skosulor skulle skrapa ihop en spelplan för sedan plocka fram de sprängfyllda kulpåsarna och spela av småkidsen deras surt förvärvade glaskulor. Dessa stenålderslekar kunde engagera en hel generation ungar helt oberoende av etniskt ursprung och politisk eller ekonomisk bakgrund. Jag om någon borde veta, eftersom jag trots mina bredspåriga fodrade menchesterbrallor, fotriktiga sandaler och lovikavantar, ändå var fullständingt accepterad som en naturlig del av kvarterets barnaskara. Vi hade skitkul tillsammans helt enkelt.

Sen kom videoapparaterna, TV-spelen, datorerna och dataspelen. Lite senare kom mobiltelefonerna, Internet och runt millennieskiftet slog Lunarstorm till på allvar och blev ungarnas samlingsplats nummer ett. Alla var där. Internet became the shit.

De nedgångna lekparkerna gapar idag tomma och vittnar om en förlorad kamp mot den nya världens underhållning. Händelsernas centrum har flyttat in i ungarnas egna rum. Allt de någonsin kommer att behöva finns på Internet. Allt. De behöver inte ens lämna skrivbordet för att bli mobbade.

Det finns trots allt ett fåtal föräldrar som fortfarande för en ojämn kamp mot resten av världen. Mot Internet. Denna utdöende skara av föräldrar som fortfarande envetet förespråkar den sk "verkligheten". Men vad händer egentligen på vuxenfronten? Är det så stor skillnad? Jag menar, min egen mamma har upptäckt Internet för en tid sedan och nu sitter hon och skickar runt roliga filmer och småsnuskiga Powerpointpresentationer till sina Landstingsanställda vänner och bekanta. För att inte tala om alla "vuxna" som upptäckt fildelningen. Hyra en film? Vänta lite så ska pappa ladda hem den från Piretabay. Vi ska inte spendera 25 spänn i onödan inte. Då kan vi hellre köpa ett par extra chipspåsar på Lidl istället.

Nu ikväll såg jag att Tesa hade skrivit om Facebook. Jag har läst en massa om det på IDG. Ett community för mogna människor. En lekpark för vuxna helt enkelt. Det är superhot just nu. Det är "det absolut senaste". Skitpopulärt. Fullkomligt vanebildande. Man kan träffa alla sina gamla polare från skoltiden, bygga nätverk, ladda upp bilder, musik, film, skapa kalendrar... ja allt du kan tänka dig. Det är som ett upphottat Lunarstorm... fast för vuxna. Alla som är någon finns på Facebook.

Jag fick en inbjudan till Facebook av en nära vän för ett par veckor sedan. Jag har fortfarande inte blivit medlem. Jag har inte ens kollat in sajten. Jag menar, som om jag inte hade nog mycket distraherande moment i min vardag redan. Jag läste idag att vissa arbetsplatser blockerat tillgången till Facebook för sina anställda. No shit. Av samma anledning som de blockerat Lunarstorm på Sveriges alla skolor kanske? Att folk inte får något vettigt gjort.

Jag försöker konsekvent att välja bort en massa skit i mitt liv som snor fokus, inspiration, tid och energi från vad jag egentligen vill och tycker är viktigt. Processen är inte så snabb som jag skulle önska, men i det stora hela så går det ganska bra. Jag gör framsteg. Jag mår bättre. Jag har roligare. Jag växer. Så allvarligt talat: Inte fan tänker jag gå med i nåt vuxencommunity för att leta reda på mina gamla klasskamrater från början av nittiotalet. Hade jag saknat dem så himla mycket så hade jag ringt upp dem och bjudit ut dem på fika istället. En riktig fika. I den där verkligheten.

När jag ställs inför ett nytt val, som t.ex. Facebook, så brukar jag numera ställa mig frågan "varför?". Hittar jag ingen vettig motivering så får det vara. "Alla är där" räcker helt enkelt inte som motivering för mig. Jag behöver något mer.

Men så har jag vuxit upp med bredspåriga fodrade manchesterbrallor, fotriktiga sandaler och lovikavantar också.

Lägg märke till att jag inte länkar till Facebook. Det är ett medvetet val från min sida. Om ni väljer att fylla hjärnan till bristningsgränsen med virtuell sockervadd, så får ni fanimej bemöda er att skriva in webbadressen själva. För ni ska inte komma och säga att ni klickade er dit från min blogg i alla fall.

Monday...?

Alltså... det här är inte bra. Måndagar har börjat bli svårstartade. Trött, uttråkad och oinspirerad. Går inte att jobba. Eh.. jag väljer att inte jobba. Jag gör nåt annat. Något som inte är speciellt vettigt ur ett ekonomiskt perspektiv. Eller kanske "ekonomipolitiskt inkorrekt"? Någon envisas dessutom med att faxa reklam till min telefon på jobbet. Sex gånger i rad. Så när jag svarar möts jag av ett "piiiip" som späder på min tinnitus ytterligare. Jag ser inte ens vad det är för nummer. Ondska. Må dina skor skava i evighet!

Nej, det blev ingen bra start på dagen idag, så jag gör en reboot helt enkelt. Går och lägger mig och startar om dagen. Så om en stund tänker jag vakna på ett strålande humör och börja dagen med att träna. Sedan ska jag börja med min första. Den där första av "en varje vecka". Jag tror det kan bli bra. Riktigt bra.

Och till er som likt mig behöver piggas upp en smula på måndag eftermiddag, här kommer dagens bredbandsleende:

The king

Jag såg Babel häromdagen. Grymt bra. Tänkvärd och välspelad. En riktigt bra film helt enkelt.

Killen i videobutiken rekommenderade "The king" av samma regissör. "Skitbra", sa han. Ikväll såg jag den. Den var inte skitbra. Den var inte ens bra. Den var iofs inte bara skit heller, men... nej. Kunde kanske ha blivit något om det hade varit samma manusskribent också, men... nej. Eh... nej.

Men jag kan bli heligt förbannad på dessa analfabetiska gnufoster som skriver den där korta summeringen av handlingen som man läser på baksidan av filmerna innan man hyr dem. Ofta verkar de inte ha sett filmen. Eller i alla fall inte samma film som man själv fått med i fodralet. Eller så har de bara inte fattat ett smack av handligen. Det blir pinsamt uppenbart när man själv sett filmen och läser på baksidan igen. Som jag precis gjort nu. Läste jag fel förut? Nej, han har bara inte fattat ett smack. Idiot.

Och ibland sitter man och väntar på att det där som de berättat om ska inträffa, så man äntligen kan börja njuta av filmen. Ni vet, när man har kommit förbi allt som står på baksidan och man är lyckligt ovetande om resten av handlingen. Och ibland... så kommer det inte. Det de skrivit om finns inte med i filmen. De har bara hittat på! Det skulle allvarligt talat behövas någon form av Filmbaksidestextombudsman som man kunde rapportera sånt här till. Någon som på allvar tar itu med dessa samhällets kulturbovar som så respektlöst vanhelgar våra filmomslag.

Näst efter spånen som sitter och översätter filmtitlarna (som jag troligtvis kommer avhandla inom kort), så kommer alltså dessa baksidestextförfattare likt en stor elakartad klump av... av... något svart och äckligt som klibbar fast under fötterna. Må deras bingolotter fatta eld och brinna i evighet.

Amen.

De där pengarna...

Är det inte smått fantastiskt så säg. Jag har nu fått tillbaka alla mina pengar som blev stulna från mitt konto för ganska exakt en månad sedan. Idag fick jag t.o.m. ett brev från min bank med ett tillfälligt kontoutdrag och en kort förklaring (skrivet med kulspetspenna längst ner) att nu hade minsann samtliga "uttag" rättats till.

Men inget "vi ber om ursäkt för obehaget". Inget "vi hoppas att detta missöde inte har ställt till det för dig". Inget "kontakta oss gärna om det är något du funderar över". Inte heller minsta förklaring hur det har hänt. 56 000 kronor försvann över en natt och det tog en månad att få tillbaka dem. Visst, de kom ju tillbaka och ingen skada är ju skedd, eller?

Jodu, skadan är redan skedd. I mina ögon är korthandeln lika säker som en sönderbombad optimistjolle på ett orkanhärjat vinterhav. Jag har alltid varit minituöst försiktig med vart jag handlar med mitt kort. Jag har stenkoll på krypterade webbsidor och tredjepartsleverantörer av korttjänster på nätet. Jag lämnar aldrig ifrån mig kortet och döljer koden med en paranoid handrörelse när jag använder det i en butik. Men ändå... ändå har de fått tag i mitt kortnummer. Jag var inte så skottsäker som jag trodde.

Swedbank har något som kallas för e-kort, där man kan generera ett "fejkat" kortnummer som bara kan användas en enda gång om man ska handla på nätet. Skitbra! Då är det omöjligt att sno kortnumret via nätet. Men vet ni vad det "roliga" i sammanhanget är? Det erbjuds bara till privatpersoner. Har man företag tillhör man ett annat system och kan inte utnyttja tjänsten. Jag har pratat med supportpersonal i fyra olika städer på åtskilliga bankkontor, men till slut fick jag beskedet: Det går inte. Kaputt. Du har företag, försvinn... schas.

Allvarligt talat... hur jävla svårt kan det vara?

Men, men... så länge de kan låtsas om att det är säkert att handla med kort så kommer de ju undan med det. Och det är uppenbarligen fortfarande billigare att ersätta en och annan drabbad kund med 56 000 försvunna kronor än att säkra upp systemet för kortbetalningar. Då kan du ju föreställa dig vad bankerna egentligen tjänar på dig och dina kortköp.

Men nu behöver jag ju inte vara försiktig längre. Jag kan handla vart jag vill och strunta i mina paranoida försiktighetsåtgärder. För det spelar ju ändå ingen roll i slutändan. Jag funderar på att lämna kortet hemma hädanefter och helt enkelt lämna över en papperslapp med kortnummer, kod och hela skiten nästa gång jag ska handla. Det känns ju som att det kvittar ändå på något vis, eller hur? Och när sedan kontot är tömt och banken frågar om jag lämnat ifrån mig kortet någon gång, så kan jag ärligt och rakryggat svara att "nej för helvete, så dum är jag väl inte. Det ligger i tryggt förvar hemmavid som det alltid har gjort".

Så till er som missat mitt underliggande budskap: Oavsett vad bankerna säger, så är det INTE säkert att handla med kort!

Nästa gång ni befinner er i en butik och ställer frågan "tar ni kort?", ta och kolla in butiksinnehavare noga. Risken är att han kommer att börja dregla och hyperventilera som en lappsjuk pedofil på Lindex barnavdelning när han smått gurglande pressar fram ett "ja... naturligtvis". In your dreams mtf... cash is king.

Förr fanns det rånare som rånade bankerna. Nu blir kunderna rånade av både banker och rånare. Nej, det var bättre förr. När man bytte en halv gris mot två stickade koftor och ett pimpelspö. När man fortfarande högg händerna av den tjuvaktige fan som försökte stjäla grisen av dig. Det var tider det. Inget dröl.

Nä, e välsötta plånbok i kalvskinn mä e rejäl bunt inhemske riksdaler slör ett töckenrädinga visakort på fingrera höcken dag som helst.

Solen skiner!

Det är vackert väder igen! Då ska man göra roliga saker! Som att äta hemgjord glass på Oscars Choklad! Och fika på City! Och umgås med sina vänner, som också vill njuta av solen!

Så det är där ni hittar mig idag! I solen!

Ska bara plocka undan lite här hemma först...

Det blev förresten rätt sent igår, men det blev bra... eller vad tycker du?

Sällskap sökes!

Mitt kontor är stort och jag är egentligen ganska liten. Så det finns en hel del utrymme över som någon annan skulle kunna använda till något vettigare än lagringsplats för fula multifunktionsskrivare, metervis med sladdhärvor och en butiksdisk från efterkrigstiden.

Om du skulle vilja sitta och jobba i en skönt kreativ lokal mitt i Arvika tillsammans med en fantastiskt trevlig grafiker (med sporadiska påhälsningar av en smått cynisk ljudtekniker), så hör av dig.

Eller om du känner någon kreativ själ utan hem så ge denne "någon" en vink om att paradiset kan finnas på Magasinsgatan i Arvika.

Önskemål: Kreativ, bullbakande och humoristisk superhjälte med gigantiskt nätverk av välbärgade företagare som saknar grafisk kompetens. Kan även tänka mig en helt vanlig människa. I värsta fall kan jag vara hundvakt.

Med hopp om nya möten och växande nätverk,

Yours truly...

Torsdag - dagen innan...

Solen skiner på en klarblå himmel över Arvika igen. Jag sitter och tittar ut genom fönstret och funderar på hur jag ska lägga upp dagen. Jag börjar nog med att hälsa på Tildorna i Hantverksmagasinet. Kanske köper jag mig ett nytt skissblock. Tildorna gör alldeles underbara skissblock. Och massor av andra underbara saker. Jag har egentligen redan alldeles för många, men det finns alltid plats för ett till. Skissblock och böcker med bilder som inspirerar mig är jag svag för. Det får mig på bra humör. Tänk att en blyertspenna och lite papper kan skapa så mycket glädje? En del köper ny bil. Jag köper ett nytt skissblock. Så kan det vara ibland...

C ska ha kalas snart, så jag måste göra hans inbjudningskort idag också. Efter det blir det lite telefonerande och framåt eftermiddagen blir det lite "riktigt" jobb. Sånt där jobb som förhoppningsvis drar in pengar.

Imorgon är det fredag. Då ska man ha en massa planer inför helgen. Och planer finns det, men inget är spikat än. Helst ska man ju göra något som gör att det känns bra när man går till jobbet på måndag morgon. Något jättekul. Något som dämpar vardagsångesten som kommer smygande redan på söndagskvällen. Så att man kan basunera ut att "jävlar vad kul jag hade i helgen!" när man möter arbetskamraterna i fikarummet. Men jag tycker det är kul att gå till jobbet oavsett vad jag har gjort under helgen. Sen har jag å andra sidan inga arbetskamrater jag måste imponera på heller. Alone in the sun. Allt ljus på mig.

Just nu är det härligt att vara jag.

En varje vecka...

... låter inte det bra? Det känns på något vis som att det är en dags nu, och en varje vecka känns som ett vettigt mål att börja med. Med början på måndag kanske?

Det kommer att bli jättebra bara jag klarar den första. Det är alltid den första som är svårast, eller hur? Men det kommer bli bra. Bara jag klarar den. Den där första.

We come in peace

När Fly Guy kom upp till ytan för en liten stund sedan (se förra inlägget), så dök även en annan guldklimp från en svunnen tid upp i mitt sinne. En underbar liten serie animerade kortfilmer från Frankrike.

Min gymnasiefranska är inte närmelsevis bra nog för att förstå vem som gjort vad och när i denna underbara kortfilmsproduktion, men filmernas budskap är i alla fall kristallklart:

We come in peace.

Stäng av eventuella popupblockerare och njut av utsikten.

Det beror på hur man ser det

Jag tänkte lägga mig tidigt, men misslyckades.
Jag tänkte gå upp tidigt, men misslyckades.
Jag tänkte äta en näringsrik frukost, men misslyckades.
Jag tänkte äta en ordentlig lunch, men misslyckades.
Jag tänkte skriva mail till mina vänner, men misslyckades.
Jag tänkte gå och träna, men misslyckades.
Jag tänkte laga middag, men misslyckades.

Om jag nu uppbådar mina sista krafter och kastar mig till marken, så är jag bara ett enda ynkligt misslyckande från att lära mig konsten att flyga.

Jo, jag har funderat på en sak...

Vad skulle du göra om du visste att du inte kunde misslyckas?

Sovmorgon... *gäääsp*

Jag vaknar utvilad. Gött. Kroppen är sådär härligt trött efter träningen igår kväll. Klockan är en bra bit efter tio, och jag har inte en tillstymmelse av ångest över att jag inte är på jobbet. Faktum är, att när jag tittar ut genom fönstret och ser solen på den klarblå himlen, så känner jag att det kanske är dags att ta lite semester... igen. Bara idag. För att jag kan.

Ja, så får det bli. Vi får se hur det blir efter lunch. Kanske blir det lite jobb då. Kanske inte.

Och du som nu sitter på jobbet och surar över att semestern är slut och att det är ett helt år kvar till nästa semester. Du som tänker "fy fan vad bra du har det som kan vara ledig när du vill". För det finns ju alltid någon missunsam jäkel därute, eller hur? Inte just du, men garanterat någon. Till denne "någon" vill jag bara säga: Ja, fy fan vad bra jag har det som kan vara ledig när jag vill!

Jag menar, visst vore det skönt med en glass i solen? Riktigt gött faktiskt? Jamen så ta dig en glass i solen då! Världen går inte under för att du lägger jobbet åt sidan och unnar dig en glass i solen. Jag lovar, jag har provat. För du är garanterat värd det, eller hur? Tänkte väl det. Och den chef som inte förstår det, förtjänar ändå inte att ha dig som anställd. Skulle han kicka dig för att du går ut i solen en stund och tar dig en glass? Troligtvis inte. Och skulle han göra det, så kan du ju alltid ta med polarna på en skön helkväll och repa in coola mönster på hans nya BMW. Det är rätt kul... har jag hört.

Ja, ja, skulle du mot förmodan ha en kvinnlig chef så får ni väl... tja, hälla socker i tanken på hennes rosa EU-moppe eller knuffa omkull cykeln... eller nåt.

Är du orolig över vad il capitano ska säga? Jamen så knalla upp och säg (som den självklaraste sak i världen) "du, jag ska gå och köpa mig en glass, ska du hänga på eller vill du att jag köper med mig en till dig när jag kommer tillbaka?".

Förutsätt framgång.

En spinoff från gårdagen har blivit att jag har börjat fundera lite på hur man kan göra det roligare på jobbet. För folk i största allmänhet. Så att man inte behöver gå och må dåligt på söndagen över att det snart är måndag... typ. Men jag återkommer om det. Känns nästan som en affärsidé faktiskt. Någon som är intresserad att spåna lite idéer?

Grym möjlighet: Stefan ringde precis och sa att de har ett par platser kvar på höstens NLP-Practitioner. Låter det intressant? Gött, hör av dig till mig nu. Då första kursveckan går av stapeln den 28 augusti, finns det utrymme för en synnerligen kreativ prissättning i dagsläget.

Kram på er där ute!

Hur mycket måndag som helst

På tåget sitter en mor och försöker på ett förståndigt och vuxet sätt resonera med sin tremånaders baby att hon inte ska dunka huvudet i fönstret, "för då gör det ont förstår du". Ungen gråter en stund, får ännu en föreläsning av modern, och sedan som för att bekräfta att hon verkligen har förstått, dunkar hon huvudet i fönstret igen. Lyckligt barnlös sjunker jag ner i min bok med ett leende.

Bredvid mig sitter en man som försöker sitta så bekvämt det går, trots att ryggstödet sviktar ner i knät på killen bakom så fort han nuddar det. Han håller sig i bordskanten, fönstret, väggen, ja han rycker t.o.m. lite försiktigt i gardinen... allt i ett krampaktigt försök att se oberörd ut. Funkar sådär.

Jag tar en snabb lunch med Tommy som möter upp mig vid stationen. Vi har ett uppdrag. Vi ska göra hans utbildning lite roligare. På vägen hem får jag lite idéer. Jag går händelserna i förväg och bjuder härmed in till en offentlig brainstorming där jag håller med te (ett flertal sorter faktiskt) och cheezballs. Alla är välkomna! Eftersom en del människor kan vara lite kinkiga när det bestäms saker över deras huvuden, så väntar jag med att annonsera plats och tid till jag pratat med the guest of honor.

Väl hemma slår jag på datorn. Inget Internet. Nämen naturligtvis inte. Ringer supporten. "Hej, ditt samtal är viktigt för oss (visst... ofta. Hm... eller var det "August"?)... bla, bla, bla... om du tycker si så tryck så och om du gillar a tryck b, bla, bla, bla, och knappa nu in ditt personnummer så går det hela mycket snabbare och smidigare när du kommer fram till vår supportpersonal". Jag knappar in personnumret väl medveten om att det är det första de kommer att fråga mig om när jag kommer fram.

Välkommen, du har nu plats "piiiip" i kön och din väntetid uppskattas till "piip".

Eh... "piip"? Med andra ord, "vi tänker f*n inte tala om för dig hur länge du måste vänta"... "piip".

En kvart senare svarar Mikael och undrar vad han kan hjälpa till med. "Kommer inte ut på nätet" säger jag, inte alls så trevlig som jag borde och väl medveten om att det inte alls är hans fel. Men han är tillgänglig och får betalt för att inte bli grinig tillbaka, så jag unnar mig det. "Kan jag få ditt personnummer?" säger Mikael. Jamenvaf... jag har ju red... *suck*. Självklart... iiiiinga problem. Stackars Mikael. Jag skulle verkligen inte vilja ha ditt jobb. Men du fick i alla fall ett "tack" när Internet kom igång igen.

Dagen fortsätter i en spiral neråt och drar tyvärr ner mitt humör. Det är faktiskt inte min egen tillvaro som är i osynk, däremot går det mindre bra för vissa i min omgivning just nu. Jag blir ledsen, trött, frustrerad och för en kort stund... förbannad.

Så jag börjar skriva ner en massa saker om hur jag känner inför allt detta, varför det blir så fel för vissa människor och vad "folk" egentligen borde göra och inte göra. Men så markerar jag hela stycket och trycker på "delete". Jag lägger ner pekpinnen, kränger av mig SS-uniformen och vänder helt otippat blicken inåt istället.

För folk är faktiskt inte dumma i huvudet. Inte alla i alla fall. I synnerhet inte om man räknar bort Årjäng, Charlottenberg och Torsby. Nej, de flesta är precis som jag. De gör misstag... och lär sig.

Men tänk vad man kan få för sig saker ibland...

Nämenvaf... har du inte bloggat?

Jag har fått förfrågningar från flera håll idag varför jag inte skrivit något i bloggen idag (torsdag). Eller som "någon" lite drygt uttryckte det: "... för inte har du väl jobbat?"

Så nu ska jag be att få tala om, att det är faktiskt just så det är. Jag har jobbat. Stenhårt. Jag har jobbat som en... eh... en av de där små snubbarna som bygger en massa grejjer i fraggelberget. Ni vet, Dozarna! Så himla hårt har jag jobbat idag. Hej och hå... typ. Akta dig vad jag har fått mycket gjort. På riktigt faktiskt.

För jag sa väl att det skulle börja hända saker?

Och där ju så, att när du sprungit en mil så förändras du som människa. Du blir lite av en ikon. En förebild för andra människor. Ja, en vardagshjälte helt enkelt. Jo, det är sant, jag lovar... men framförallt så får du skavsår på ställen som tvingar in dig i kreativa tankemönster kring hur du ska klara av en hel dags sittande. Om du nu t.ex. skulle behöva jobba och sitta ner. Samtidigt.

Rätt ogött faktiskt.

Apropå vardagshjältar, så vill jag dela med mig av en av mina absolut största inspirationskällor på vardagshjältefronten, näst efter Bruce Willis. Jag pratar naturligtvis om... Thunder. Följ den här länken, och klicka sedan på elfte alternativet uppifrån, "Thunder gäst". Som en frisk fläkt av Wunderbaum i en förortstaxi. Uh... gött.

Gött i ogöttet?

Sitter och väntar på att min vän och kollega i Hufvudstaden ska få tummen ur och göra något produktivt ikväll. Han sitter och skriver mail till Lorden 2, som i sig är ett fullkomligt eget kapitel i Arvikas undre webbvärld.

Nåja, under tiden så läser jag mina vänners bloggar och kommer, bara sådär, på ett helt nytt uttryck. Igen. Begåvad eller felkopplad - avgör själva.

Reflektion: Istället för att använda uttrycket "tur i oturen" (eftersom jag inte är någon stark förespråkare av varken det ena eller det andra) så föreslår jag att man använder "gött i ogöttet". Jag menar, det kan ju vara så att något är riktigt ogött (som inte alls har något med tur eller otur att göra), men ändå så kan det finnas något gött i det. Om jag slår mig på tummen med hammaren t.ex. så är det inte otur, bara jäkligt klantigt. Däremot är det hyfsat ogött. Sen var det kanske gött att jag hade just en hammare och inte en slägga.

"Inget ont som inte har nåt gott med sig" gäller ju inte alltid heller, eftersom det inte behöver handla om ondska, bara ogötthet (hahaha... sug på den du).

Både otur och ondska kan ju klassas som ogött, samtidigt som godhet och tur känns ganska gött, eller hur? Så jag tycker personligen att jag har gjort en förträfflig upptäckt såhär framåt småtimmarna en helt vanlig onsdag.

Gött, eller hur?

Alla dessa ångestsamtal...

Har du upplevt den där känslan av att ha ett telefonsamtal som du bara måste ringa men verkligen inte vill? Du drar ut på det och hittar på osannolika ursäkter för att slippa ringa. Det är för sent, för tidigt, lunch, helg, tisdag är ingen bra dag, eh... ska bara, måste bara osv. Jag har ett par såna samtal liggandes. I synnerhet ett. Jag har dragit på det i två veckor nu. Men med nyvunnet mod och en mil i ryggen bestämde jag mig för att idag är det dags. Nu jäklar blir det av. Jag gört!

Upptaget.

Fan.

Stor efterfrågan på favoritserveringspersonal

Jag tog en sen lunch på caféet idag. När jag kom in berättade tjejen bakom disken (som jag känner sedan tidigare) att C (ni vet, min superhjälte) hade varit där i sällskap med sin mor och skulle fika. När han kom fram till disken så hade han spänt ögonen i servitrisen och sagt "varför är inte min och Tomas favoritserveringspersonal här?". "Jag trodde att det var jag det" sa hon då med glimten i ögat. Hon fick ett avmätt "Nej" till svar.

Trots öppenhjärtliga mutförsök så var han obeveklig. Han lämnade disken med ett wienerbröd (men vägrade konsekvent att ta emot ett halvt glas fanta), fortfarande besviken över att hans (och min) favoritserveringspersonal inte var där.

Ja... vad säger man?

... och han landar med en duns.

Ibland slår man i marken. Ibland gör det ont. Ibland inte. Ibland hjälper tyskens fallteknik. Ibland inte. Ibland förtjänar man smärtan. Ibland inte.

Ett vuxet förhållningssätt när man slagit i marken är att ligga kvar och låtsas att man är där av en anledning. Så att ingen får reda på att man har misslyckats.

Eller så lockar du fram barnet i dig själv... och försöker igen.

Det regnar idag. Då kan man fånga regndroppar på tungan.

Det där med TV och film...

Jag har sett ovanligt lite film på sistone, vilket inte är riktigt likt mig. Att jag har valt bort TV-tittande helt och hållet sen ett tag tillbaka känns oerhört skönt. Jag spenderade lätt ett par tre timmar om dagen framför TV:n. Nu försöker jag lägga min tid på böcker och musik istället. En del av tiden går även åt till min träning. Känns som ett helt ok byte faktiskt. Jag saknar inte varken CSI eller... eh... tja... allt det där andra som jag tydligen tittade på.

Enligt SCB tillbringar var tredje 10-18-åring tre timmar eller mer framför TV:n en vanlig vardag. Jag skulle inte tro att vi vuxna hamnar långt efter. Om vi hamnar efter över huvud taget.

Naturligtvis är inte allt som visas på TV skräp. Inte allt. Men nästan. Min egen övertygelse är att alla dessa såpor bara är en form av visuellt tuggummi som ska hålla oss kvar länge nog för att reklamen ska hinna kicka in, och på ett undermedvetet plan förankra att just Libresse har den skönaste passformen med de tuffaste vingarna. Libresse Stealth Bomber - Fullkomligt osynlig. Även på radar... typ. Sen slutar jag aldrig att förbluffas över alla som är så fantaaaastiskt nöjda med sitt diskmedel. Jag känner flera stycken, jag lovar. "Jamen det är sååå drygt!". "Myyyyycket bättre än alla andra diskmedel jag provat, och jag skulle aaaaaldrig byta!".

It's a fucking diskmedel. Get a grip.

Men när det gäller film, så har jag blivit lite mer petig när det gäller vad jag ska se när jag väl sätter i en DVD. Jag vill vara hyfsat säker på att det kommer att vara en bra film ("jag med" säger många då, och plockar ner American Pie 3 från filmhyllan. Jamenvaf...). Jag har funderat lite och kommit fram till att jag har lite olika kriterier som ska uppfyllas för att jag ska vara nöjd med min filmupplevelse.

1. Det ska finnas ett budskap och som berör mig känslomässigt på något sätt. Efteråt vill jag känna mig som något mer än jag var innan. (Pay it forward, K-pax, Shine, Den bästa sommaren...)
2. Det ska vara vackert. Filmat med känsla, fantastisk musik, storslagna scener. (Det stora blå, The house of flying daggers, The last samurai...)
3. Mind blowing action. Välkoreograferat underhållningsvåld när det är som bäst. Yes, I love it! (Sin City, X-men, Den 13 krigaren, Hellboy...)
4. Allt som kan klassas som Science Fiction. Snacka om filmheroin av bästa sorten. (Blade Runner, Alien vs Predator, Riddick, Transformers...)

Som regel räcker det att ett av dessa kriterier uppfylls för att jag ska känna mig nöjd. Men ibland får man med flera, och då börjar det bli bra på allvar. "V för vendetta" är ett av dessa mästerverk. Inte så jättemycket science fiction över den iofs, men likväl... ett mästerverk.

Igår kväll hyrde jag "Blood diamond". Mycket bra. Välspelat, brutalt, realistiskt, tänkvärt och inte närmelsevis så mycket usa-är-bäst-i-världen-floskler som jag hade förväntat mig. I nuvarande dagsform skulle jag nog ge den 4 av 5. Finns i en videobutik nära dig.

Se'n!

It's all in your mind

Jag sa ju att det skulle bli en bra dag. Faktum är att den här dagen just har blivit historisk. Den här dagen har jag för första gången i mitt liv sprungit en mil. Tio kilometer. I sträck. Det tog mig exakt en timme, och var en mental prestation som saknar motstycke.


Jag är så in i helvete stolt över mig själv så du anar inte!

I och med min prestation ikväll har jag även uppnått mitt första delmål med min träning. Känslan av att ha nått mitt mål och nu kunna sätta upp ett nytt är fullkomligt underbar. Allt är möjligt, så är det bara. Sen kan alla kommunalskolade 40-talister och deras präglade avkommor komma gnällandes med att allt inte alls är möjligt. Att man inte alls kan bli miljonär över en natt. Att man inte alls kan åka till månen i en plastpåse. Att man inte alls kan få drömjobbet, det perfekta förhållandet, fred på jorden eller stoppa den globala uppvärmningen. Men allvarligt talat... vad fan vet de om det? Det är ju inte direkt så att de verkligen har försökt, eller?!

Jag har sprungit en mil. Allt är möjligt, punkt slut.

(torkar svetten ur pannan och återgår till normal andhämtning)

Nå, hur var den då... den där milen? Inte speciellt farligt fysiskt, men mentalt... oj, oj, oj. Efter en halvtimme var jag uttråkad. Efter 40 minuter ville jag inget annat än dra ner tempot och gå resten av tiden. Inte för att det var jobbigt, utan för att det var så löjligt tråkigt att springa. Jag vågar inte ens börja att ta upp allt jag matade min hjärna med för att få den att övertala benen att fortsätta springa. Men det är bara att inse: Det sitter i huvudet. Som alltid.

Och eftersom mina begränsningar och möjligheter sitter i mitt eget huvud, så kan jag själv välja att göra något åt det. Bara jag vill och vågar. Så, ursäkta språket... men nu jävlar ska det börja hända saker!

Ha å ha...

Idag kom jag på mig själv med att säga något jag aldrig sagt förut. Och det mina vänner, inträffar inte varje dag. Jag vet inte om det blir mer eller mindre kul (om det nu blir kul över huvud taget) om man besitter grundläggande färdigheter inom den värmländska dialekten.

"Di ska ha för haskaingas skull."

Ok, inte något språktekniskt underverk i sig, men det lät rätt kul. Jo, det är säkert. Fråga Tommy.

Ok, nu börjar det bli pinsamt uppenbart att jag försöker undvika att ta mig iväg på min motionsrunda. Jag ska... snart.

Språk vs teknisk kompetens

På IDG.se, som presenterar IT-nyheter av skiftande kvalitet, brukar jag ibland roa mig med att läsa diskussionerna som följer efter artiklarna. Trots den förhållandevis höga tekniska kompetensen hos skribenterna, så ligger den språkliga kunskapsnivån i bästa fall i nivå med SFI:s genomsnittsdeltagare på valfri svensk flyktingförläggning.

Sug på den här meningen och de efterföljande tankarna kring hur den kan förbättras:

"Just den utrustningen är enligt Teracom går att dubblera."

- antagligen är det ett inte som ska in.
// skrutten84

- Korrekt. Det fixas nu.
// Linus Larsson, reporter CS

- Jag har svårt att se hur ett "inte" skulle kunna rädda den meningen.
// hugin

Bara så du vet...

... så är Frank Frazetta är en av mina största inspirationskällor!
... så köpte jag frukost på Caféet i morse!
... så har jag numera mitt underbara ritbord på en armlängds avstånd!
... så borde du se "Den bästa sommaren" om du inte redan sett den!
... så håller jag på att sätta ihop en inspirationssamling med skön musik!
... så tog jag med mig en härligt röd boll till jobbet!
... så har jag betalat mina biljetter till Tony Robbins i februari!
... så borde du krama minst tre personer idag!
... så ska jag ta en lång eftermiddagsfika med Tommy idag!
... så är det alltid värt ett försök!

Och bara så du vet, så kommer det att bli en underbar dag!

Allvarligt talat...

..."Nachos med vegetarisk köttfärs"? Hur urbota dumt ser inte det ut på restaurangmenyn? Själva idén med köttfärs är väl just köttet? Eller har jag missat något? Vad lär de sig egentligen i kockskolan nuförtiden? Och är det inte dags att veggofolket får hitta på lite egna benämningar på sina kulinariska utspel? "Nachos med grönsakskräm" kanske?

De har ju försökt, det måste de ju ha cred för, genom att uppfinna "vegfärs" t.ex. Men vad är då egentligen detta "veg"? Jo, det står för vegetariskt, som innebär att det inte består av kött. Eh... "inteköttfärs"... typ. Sorry, men även om jag känner mig generös såhär på kvällskvisten, så kan jag inte godkänna den.

Det finns däremot ett område där vi köttnissar ligger hopplöst efter, och det är på vätskefronten. Jag ser med spänning fram emot den dagen då jag kan plocka åt mig den första kolsyrade köttläsken på ICA. Och tänk dig när du till de nygrillade biffarna häller upp ett glas rött ur en nyöppnad flaska från Tornedalen gjord på en väl avvägd blandning av vildsvin och älgkalv med en fyllig men diskret eftersmak av värmländsk ekorre.

Om det finns en kreativ entreprenör där ute som går i bryggeritankar, så hör av dig. Jag har en hel del vällagrade idéer att dela med mig av.

Språket - vägen till universell förståelse... eller nåt

Jo, jag är ju fascinerad av det där med språk och kommunikation mellan människor. Det innebär inte att jag alltid stavar rätt eller att jag felfritt lyckas med min meningsuppbyggnad. Nej, för mig är språket så mycket mer än en samling regler som en möglig svensklärare från realskolan till varje pris ska trycka in huvudet på en hel generation under loppet av ett par futtiga terminer på högstadiet. Och allvarligt talat, hur många kan med stolthet säga att "det där med prepositioner, det är något som jag verkligen har haft nytta av i livet"?

För mycket teoretiskt dravel och för lite praktisk tillämpning helt enkelt. Som inom de flesta andra områden. Det finns så mycket spännande man kan göra och lära sig om språk och kommunikation, men det är väldigt få som verkligen får möjligheten. Vem som borde hållas ansvarig ska jag återkomma till, det lovar jag.

Ett intressant exempel på det här med språk och kommunikation är ju, att vad vi vill säga och vad vi tror att vi säger sällan stämmer överens med det vi i slutändan förmedlar till vår älskade omvärld. Klart värt att fundera över.

Jag kommer med största sannolikhet att pracka på dig mer om mina tankar kring språk och kommunikation framöver, så se detta lilla inlägg som en aptitretare. En lysande röd varningsflagga i det språkliga stenbrottet. Tänt var det här...

Men jag avslutar min början med att bjuda in dig till en av de bästa reklamfilmer som någonsin gjorts.

Ladies and gentlemen, I give you: The German Coast Guard

Bland slänggungor och kaninballonger

Den kronologiska ordningen blir nu något omkastad, men jag hänvisar till den konstnärliga frihet som jag i egenskap av estet har rätt att åberopa i de enstaka fall då den övriga världens normer och värderingar inte stämmer överens med mina egna.

Nåväl, i tisdags åkte jag och C för att besöka min bror och hans A för att bl.a. tillbringa en dag på Liseberg. Vi anlände på tisdag kväll och kom i säng hyfsat sent. På onsdagen vaknade jag 07:34 och inte ett dugg utvilad av att C tyckte det var trist att vara vaken själv. "Vi" satte på en film och tittade/slumrade under täcket tills min bror och A började ge ifrån sig livstecken i rummet bredvid. Vi åt en härlig frukost och gav oss iväg ner mot Liseberg.

Vill man vara elak mot ett ett barn så tar man dem till en leksaksaffär, ger dem en hundralapp och säger "du får köpa vad som helst för den här hundringen". Det är helt enkelt för mycket valmöjligheter för att fatta ett tillfredsställande beslut. Tänk om man väljer fel?!

Så föreställ dig C på Liseberg med ett åkband som ger tillträde till allt på hela nöjesfältet och desutom i sällskap med tre vuxna vars enda uppgift är att se till att han får en underbar dag. Jag menar... det är klart att det kan bli lite rörigt emellanåt.

Men det blev en kanonvistelse. Ett riktigt, riktigt skönt sommarminne. Både för honom och mig.

Åtta timmar senare avslutade vi kvällen på en liten Italiensk restaurang med mat i trevligt sällskap. På hemvägen roade sig C med att dunka sin kaninballong i huvudet på mig i tjugo minuter. Han skrattade så han kiknade. Så det var bara att gilla läget.

Och hur avslutar man en fantastisk dag i Göteborg? Jo, naturligtvis med en japansk anime. Det var två trötta killar som somnade framför "Spirited Away" den kvällen.

Arvika Hamnfest - en blöt tillställning

För en timme sedan stod jag längst fram vid scenen med C på mina axlar när Martin Stenmack levererade "Las Vegas" till en lyckligt jublande publik. Det vara bara en mindre detalj som förtog lite av upplevelsen. Det ösregnade utav bara helsike!

Vi gav upp när det var en kvart kvar av konserten. Det tar bara fem minuter att gå hem, men redan halvvägs insåg vi att vi omöjligt kunde bli blötare. Så det var bara att gilla läget. Och det gjorde vi. Tänk vad härligt det kan vara att hoppa i vattenpölar mitt i natten. I synnerhet när man vet att man ändå inte kan bli blötare.

Min bror spelade igår med "sitt" band Môra-per (enligt egen utsago Sveriges minst tatuerade band), och jag blev anlitad som hovfotograf strax efter midnatt. Jag bifogar en av bilderna från en kanonbra spelning. Min broder återfinns bakom trummorna. Gôtt att ni finns pôjker (å fiollena förstås)!

Det finns tillfällen då jag starkt ifrågasätter mitt beslut att avstå från alkohol. Men när vi vid midnatt tråcklar oss hemåt mellan västvärmlands alla överförfriskade ungdomar och redlösa gubbor och gummor, så känns det bara helt underbart att inte vara en av dem.

För att inte tala om morgondagen.

Ja se där... jag kan tydligen fotografera också.

Dom där köksluckorna...

Färgen på mina mina nymålade köksluckor kan man skrapa bort med naglarna. Trots att de slipats både med slipmaskin och för hand för att sedan grundmålas och slutligen färdigmålas med två strykningar oljebaserad lackfärg, så kan man alltså skrapa bort färgen med naglarna.

"Jamen så ska det ju inte vara", säger de på färgaffären när jag idag tar med en kökslucka ner och visar dem resultatet. No shit. Varför tror du jag är här? Kvinnan i butiken vet inte riktigt vad hon ska erbjuda för lösning, men blandar ändå en ny färgburk och säger att jag ska prova att slipa lite på en av de målade luckorna och måla den med en ny färg.

- Jamen... den gamla färgen har ju inte torkat än. Och det var ändå tre veckor sedan den målades.
- Jo, men prova ändå.
- Eh... ok.

Jag går hem och börjar slipa min lucka. Ska precis börja måla den när det ringer på mobilen. Det är kvinnan från färgaffären (jag är trogen kund sedan 15 år tillbaka så ja, de känner till mig).

- Du, jag har pratat med chefen (jodå, jag känner till honom också) och han säger att det troligtvis beror på att färgen inte torkat än.
- Eh... den har torkat i tre veckor och det står "Övermålningsbar efter 24 timmar" på burken?
- Jo, men på sommaren när det är varmt så kan det ta längre tid för färgen att härda.
- Eh... var har du varit de senaste tre veckorna? Det har knappt varit över 20 grader en enda dag?
- Nja.. men det har ju varit regnigt, och då kan det ta längre tid för färgen att torka.
- ....
- Jo, så är det.
- Så du menar att det är normalt att den inte är torr efter tre veckor?
- Ja, det vore bra om du kunde låta färgen torka ett par veckor till.
- ... va?
- Jo, om den inte är torr om ett par veckor så får vi låta en representant för Jotun komma och titta på det.
- ... va? Driver du med mig?
- Nej, jag vet att du troligtvis vill ha ditt kök i ordning, men det vore bra om du kunde vänta ett par veckor.
- Troligtvis? Jo, visst. Eller hur... iiiiiinga problem. Köksluckor är ju en grymt överskattad inredningsteknisk detalj, så det klarar jag mig utan. Lätt.

Övermålningsbar efter 24 timmar förutom på sommaren, då väderleken kan förlänga torktiden med 3-5 veckor... typ.

När jag lägger på så är jag helt mållös. Orkar inte. Jag stoppar impulsen att ta med mig köksluckorna och hiva in genom deras skyltfönster en efter en. Det får vänta. Jag ska med C till Göteborg imorgon, så jag har annat att fokusera på just nu.

Vis av dyrköpt erfarenhet kommer jag inom en snar framtid att kunna tala om för Arvikaborna vart de ska handla sin färg i fortsättningen. Oddsen för denna lilla färghandel ser allt utom lysande ut för tillfället.

Stay tuned.

Yasuragi - upplevelsen

När vi kliver in genom dörrarna på Yasuragi är jag övertrött, fortfarande stressad över allt jag inte hunnit göra, och det ligger en gnagande ångest i bakhuvudet över att jag troligtvis glömt minst en handfull med jätteviktiga saker som skulle gjorts innan jag åkte. Fan. Jag är ju här för att koppla av. Det kommer att gå åt helvete. Jag är inte alls i balans.

Men någonstans mellan receptionen och vårt rum händer det något. Något fantastiskt.

Det är fredag eftermiddag och du befinner dig i din lokala simhall. Alla barnfamiljer i hela kommunen har bestämt sig att bada just idag. Precis som du. De har dessutom gett sina ungar amfetamin och försett dem med leksaker som låter. Lägg därtill att de bygger om i omklädningsrummet och håller på att bila upp golvet med tryckluftsborrar. Vart du än vänder dig så har du skrikande små människor som knuffar runt dig på det hala kakelgolvet. Du känner att det blir för mycket. Du håller på att tappa balansen. Du vacklar, förlorar fotfästet, skriker till och faller handlöst ner i bassängen.

När du bryter vattenytan dämpas skriken. Under vattnet blir ljuden allt mer avlägsna. De försvinner. Världen saktar ner. Allting går i slow motion. Efter en stund återfår du balansen, sätter ner fötterna på botten och börjar sakta gå mot stranden. När huvudet bryter vattenytan ännu en gång, inser du att du är ensam. Det är helt tyst. Det enda som hörs är vågorna som slår emot sandstranden. Lugnet sköljer över dig när du lämnar vardagen bakom dig. Den varma solen torkar upp dina sista droppar av obehag och värmer dig inifrån. Livet är underbart.

Yasuragi.

Yasuragi - resan dit

Tåget gick 09:40. Jag skulle ta ut pengar innan resan. Mina fem timmars sömn gjorde sig påminda när jag upptäckte att jag var på väg mot stationen utan att ta med mig pengarna jag just plockat ut från bankomaten. Jag vaknade till när någon vänlig själ högljutt påminde mig. Ingen bra början.

Vi kliver på tåget och letar upp våra platser. Någon har sparkat sönder bordet som ska sitta fast på sätet framför. Ni vet det där man kan fälla ner om man vill ställa ner en kaffekopp eller en macka på? Bordet och dess spretande armar halvlåg i knät när man satte sig ner. SJ:s vagnar lämnar mycket att önska i komfort i vanliga fall, men det här var ju löjligt.

När konduktören till slut dyker upp så lyckas vi få oss ett par andra platser. Bra platser. Och resan börjar äntligen klättra åt rätt håll. Kvicksilvret börjar röra på sig och livet återvänder.

Vi är tydligen de enda i hela vagnen som som har en anledning att skratta under resans gång. Men vi håller fanan högt. Det är naturligtvis fullkomligt politiskt korrekt humor, för vi skulle inte drömma om att göra oss lustiga på någon annans bekostnad. Finns inte på kartan. Scouts honor. Inte vi inte.

En finlandssvensk kvinna plockar upp sina läsglasögon ur ett pennfodral från 1800-talet. I plåt. Man skulle kunna tycka att en mjuk trasa skulle platsa i sammanhanget, men... nej. Jag kämpar verkligen, men misslyckas att hålla tillbaka mina fördomar när det gäller Finlandssvenskar. Först Mumintrollen, och nu det här. Hon toppar det med att tända läslampan. Klockan är tolv på dagen och solen skiner för allt den är värd. Det skulle troligtvis krävas en 1200 watts byggstrålkastare ackompanjerad av en mindre armé hattifnattar för göra någon skillnad.

Well, do what you have to do. Söör... bara söör...

Resten av resan är tämligen ointressant. Vi löser ett par världsproblem, tar en lunch på Burger King och avslutar med en synnerligen kostsam taxiresa till Hasseludden.

Vi kliver ur Taxin. Vi är äntligen framme.

Yasuragi - dagen innan

G har bjudit mig på en helg på Yasuragi. Fredag till söndag. Jag kan ha varit ett bonsaiträd i mitt förra liv. Älskar Japan. Så mycket man nu kan älska något man aldrig upplevt.

Dagen innan, torsdag, är ingen bra dag. Jag gör en del felprioriteringar under dagen, får en del tråkiga besked under kvällen. Det kör ihop sig med det mesta och jag målar upp scenarion som jag trodde jag lämnat bakom mig sedan länge. Såhär i efterhand kan jag känna att det var lärorikt. Just då var det bara ångestladdat. Framåt tretiden somnade jag utmattad och sönderstressad.

Torsdag var ingen bra dag.

Den där polisanmälan...

Jag sköt ju upp min polisanmälan pga av bra väder för några dagar sedan. Idag var det dags igen. Kvart över nio var jag där och kikade lite försiktigt in i väntrummet. Det var tomt. Yesssss...

Så jag tar mig en kölapp (de hade fyllt på). Nummer sju. Polismannen bakom glasrutan satt i telefon. Efter några minuter trycker han på en knapp och det surrar till när låset på dörren ger mig tillträde till hans lilla reception. Jag förklarar lite snabbt vad som har hänt och att jag vill göra en polisanmälan. "Mmm..." säger han, "vi är ju lite underbemannade just nu, men jag ska se om det kanske finns någon som skulle kunna ta det".

Jag blir fanimej helt jävla mållös! Det är en helt vanligt torsdag, de har haft öppet i en kvart, jag är uppenbarligen den enda i hela byggnaden som vill ha hjälp med något och han ska se om det möjligen finns någon som kanske kan hjälpa mig, eftersom de är "lite underbemannade just nu"?!

Hade det här varit i USA så hade jag troligtvis mejat ner ett helt postkontor vid det här laget.

Till min stora lycka har de en äldre kollega inlånad från Årjäng ett par dagar, som tro det eller ej, kan ta mitt ärende. Det finns ingen hejd på min framgång denna vecka. Nåväl, det är en trevlig sävlig herre i sextioårsåldern som tar emot mig. Han börjar snart att knappa in mina uppgifter. Pekfingervalsen... igen. Ja, ja.. han ska väl snart gå i pension eller nåt. Han spenderar några minuter med att försöka flytta markören med piltangenterna för att korrigera ett felstavat "Swedbank". Han tittar fundersamt på skärmen, trycker några gånger till, innan han konfunderat tittar ner på tangentbordet, ungefär som att det är där felet ligger. Fråga mig... fråga mig då, för jag vet vart felet ligger!

Till slut får han ihop en anmälan där det mesta stämmer. Jag menar, att det som brottsplats står angivet min egen hemadress får man väl acceptera. "Internet" kan man ju inte skriva, det fattar ju vem som helst. Han frågar om jag har någon hemförsäkring. Jag funderar på att säga vad jag egentligen känner och tycker just nu, men ger honom namnet på mitt försäkringsbolag. "Inte för att jag tror att de ersätter det här" säger jag. "Nej", skrattar han, det gör de ju naturligtvis inte". Nej just det...

Men det är tydligen viktigt att det står med. På pappret. För papper är viktigt idag. Utan ett papper som talar om vad du redan har sagt så är det ingen som tror dig.

Men nu har jag i alla fall lämnat in mitt papper hos banken som talar om att det jag redan talat om faktiskt är sant. Så nu får vi se om de tror mig och ger mig tillbaka mina pengar. De där pengarna som de av misstag gett till någon annan.

I värsta fall kan man ju faktiskt alltid bli kriminell. Det verkar ju mer lönsamt än att jobba ihop pengar i alla fall. Skulle man mot förmodan åka fast, så kan man ju alltid hoppas på att polisen är lite underbemannade just då.

Man stannar aldrig i Hallsberg

Jag har upplevt Hallsberg två gånger på tre dagar. Jag hade tänkt skriva att en gång var mer än nog, men inser att även om det skulle ha låtit bra, så är det inte riktigt sant. Jag tror faktiskt att jag hittade något i Hallsberg.

Hallsberg är inget ställe man stannar i, man åker bara förbi. Och skulle man väl stanna till så håller man sig på perrongen, så är det bara. Jag har bytt tåg i Hallsberg säkert hundra gånger, men aldrig lämnat stationshuset ur sikte. Aldrig lämnat doften av ojliga järnvägsspår och det sprakande ljudet från en gammal högtalare som med lugn och otydlig stämma talar om att tåg 267 från Västerås, köping vidare mot Kristinehamn, Karlstad, Arvika, strax inkommer på spår 5a. Det är tryggt på perrongen. Det är kallt, skitit, äckligt, obekvämt och urtråkigt. Men tryggt.

Jag har i alla fall bestämt mig för att försöka göra något varje dag som jag aldrig gjort förut. Så jag har upplevt Hallsberg. Två gånger på tre dagar.

En och en halv timme i Hallsberg mellan halv åtta och nio en onsdagskväll är väl inte direkt något att bli upphetsad över om man säger så. Så jag gjorde vad vilken annan normal människa som helst skulle ha gjort. Jag satte mig på gräsmattan vid ån och spelade irländsk folkmusik för gräsänderna på på en plåtfjöjt för 79 spänn som jag köpt i Avesta. Änderna skrattade åt mig. Jag blev t.o.m. utskälld av en liten ettrig Jack Russel. Men det jag egentligen var rädd för var att folk skulle lägga märke till mig. Att någon skulle bry sig. Tänk om någon stannade upp och faktiskt började lyssna när jag spelade. Herregud. Vad gör man då liksom...?

Nog är det konstigt vad man kan få för sig saker? Här sitter jag på en gräsmatta i Hallsberg och är livrädd för att någon ska lägga märke till mig. Jag gör en minnesanteckning i den lilla blå boken. Skärpning för helvete.